slide show

Att bli bättre

Jag fick en fråga av två tjejer som gör ett projektarbete. Frågan löd: "Hur blir man bättre ryttare mest effektivt tror du?" Jag tänkte svara på den frågan här under: 
 
 
a) Såklart krävs timmar på hästryggen. Alla timmar i sadeln är värdefulla, ridbanetimmar oftast mer än skogstimmar. Att alltid (eller oftast) ha ett mål med ridpasset gör det lättare att fokusera energin och drivet rätt. 
 
b) Har man tillgång till instruktör en eller flera dagar i veckan är det guld och gröna skogar. Någon som kan observera från marken ger en fördelar som inte ens går att beskriva. Alla är vi proffs på läktaren - och sanningen att säga har de på läktaren ofta rätt, även om det är svårare än det ser ut/hörs.  
 
c) Att titta på andra ryttare live är enkel, billig skjuts framåt. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon som är mycket duktigare; bara att se ridning, observera fel, problemlösningar och andras tekniker är mycket mer lärorikt än vad man kan tro. Att se riktigt jäkla bra ridning är dessutom väldigt motiverande för de flesta. Följ med på kusinens träning, bästa kompisens tävling eller morsans ridlektion. Att käka chips och se/lyssna är smidigt kunskapsintag. 
 
d) Realistiska mål är lite A och O för att man inte ska ge upp halvvägs. Enligt mina erfarenheter bör man ha en ständigt pågående dialog med tränaren om målen och vägen dit - som tränare, häst och ryttare måste man ju ha fokus på samma mål. 
 
e) Vara självkritisk på ett "moget" sätt. Det är skitsvårt att hålla balans på hur, var och när man sågar sig själv - men att kunna vara uppriktig och ärlig är jätteviktgit för utvecklingen tror jag. Det jag menar är att man måste kunna skilja på hästens fel, ryttarens fel, yttre faktorer, snäll häst, bra ridning, en skvätt otur och bla bla bla. Att öppet och ärligt kunna granska sin egen insats, med såväl plus som minus, är viktigt för att man ska kunna ge sig själv en ärlig chans att nå högre höjder. 

Det bär respekt med sig...

- Att gå genom hela livet och kunna säga att man aldrig rökt en cigarett (dvs, aldrig ens provat att röka). Det vittnar om en typ av integritet som jag verkligen ser upp till.
 
- Att våga avbryta en pågående utfrysning bär med sig så mycket respekt. Istället för att vara med och fnissa åt den störiga killen med femton bokstavskombinationer, stå upp för honom. Ingen kommer någonsin att stå upp för den tjejen eller killen om ingen tar första steget. Någon som har vänner mår dessutom bättre, och de som mår bra, blir mer harmoniska och lättare att ha runt sig. Win win, helt enkelt.  De "snälla" som "bara" fnissar och suckar är de fegaste av människor och förtjänar på inga sätt cred för sitt uppförande. 
 
- Tjejer som går genom högstadiet utan att posta duckface-bilder på sig själv. Jag HATAR duckface och kan inte ens under mordhot förmå mig att likea ett foto där bruden spänner hela ansiktet. HUR kan det vara vackert, sexigt eller på minsta vis tilltalande? "Hej, jag ser ut som att jag skiter på alla mina foton, vill du ligga?" Notera att "duckface" inte är just pussmunnar, utan spända, tillgjorda ansikten överlag.
 
- Unga människor som förstår vikten av att leva lagom. Många pluggar ihjäl sig och glömmer leva, andra lever livet och glömmer att plugga. De som hittar en balans av plugg och livet kommer att ha så mycket att tacka sig själva för när de vuxit upp. "Du kommer aldrig att vara yngre än du är idag, men du är också det äldsta du någonsin varit."
 
Bus

Träningen

Efter två dagars vila (jag var som bekant i Skåne under ett par dagar) var det en lite stel och stark häst jag satt upp på. Han var på inga sätt lyrisk eller superpigg (vilket jag givetvis skulle ha föredragit), men lite stark och ofokuserad. Träningen gick på det stora hela bra i avseendet att vi lärde oss något, men jag var avståndsblind, och Lus var oriden pga min skåneturné. 
 
PLUS
+ Han var inte dampig trots att han hade flera anledningar att vara det. 
+ På något vänster lyckades vi hålla jämnt tempo.
+ Han mjuknade fint i sidorna och vi lyckades rida ganska bra på knepiga linjer mot slutet. 

MINUS
- Jag kommer inte loss i handen (idag pga att mina förhållningar resulterade i... eller vänta, det blev ingen reaktion alls. ;) 
- Jag ser inga avstånd. 
- Jag tappar skänklarna över sprången när det blir tokiga distanser.
- Han bankar i flera bomar ganska rejält eftersom jag gav honom usla förutsättningar pga föregående minuspunkter. 
 
..och filmen:
 
 

18 april 2014

Renget droppar plikttroget även denna långfredag och jag har precis blivit avsläppt hemma efter årets första träningar utomhus. Länge leve utomhus, hur dåligt det än går (sålänge det inte är snöstorm eller ösregn). 
 
Mina Skånedagar har spenderats på bästa sätt. Minipåsk hos mina favoriter inledde veckan, för att sedan fortsätta med att beta av vänner, shopping, have-to-do och grillkväll. Därefter bar det av mot Skyrup mitt i natten. 
 
Skyrup och Spring Camp var precis lika bra som man kan tänka sig och tillsammans med Hanna och Beata provade vi Finjasjön, som fick 5 av 5 toasts även i år. Bör kanske tilläggas att det var till häst vi provade vattnet; och räcerponnyn jag satt på fick högsta betyg. 
 
Det var snabbversionen av några dagar i Skåne. Tråkigt för er att läsa, roligt för mig att minnas. Med det sagt ska jag leta upp laddaren och köra över träningsfilmerna till datorn. Det var troligtvis INTE vackert idag, men det var kul. Tankar, plus och minus kommer i ett inlägg senare. 
 
Tjuvkik

De senaste dagarna i Instabilder...


Fett med vår i Skåne


Snabbhäng med god vän


Grillkväll

Unghästmys på egen risk

Uteritt med bästa Hanna och Beata

På en grå lurvig ponny...

...som gillade att bada. :D

Miami ylar mot fullmånen, höhö. 

Skyrup

Utanför fönstret står unghästarna och ruffsar till manen i vinden. Paris tittar förstrött på dem, för första gången som äldst och klokast i hagen. Och snart som mamma. Fina, fina Paris. Hon var, utan minsta tveksamhet, den finaste unghästen jag ridit. Hela grejjen med att vara stjärna var så självklar för henne. 
 
Daisydocka (för er nya läsare även känd som min favorithund på gården) hoppade just upp i mitt knä för att bidra med lite Skyrupsfeeling. I bakgrunden kvittrar superfåglarna, och bredvid mig sitter två dödsförskrämda marsvin. Kanske hjälps de åt att skriva dödsannonser om sig själva - de verkar tro att mina avsikter med bloggandet är betydligt blodigare än vad det kan se ut som. Igår försökte Hanna, jag och Beata att krama dem för att visa vår vänlighet. De uppfattade oss helt fel och det slutade med att vi var lika rädda för marsvinen som de var för oss. Nu har jag marsvinsterapi i väntan på att Stockholm ska vakna. 
 
Bortsett från tillökning i familjen djur är Skyrup sig likt. Våren är trots en molnig dag närvarande, och såväl elever som hästar ser glada ut. Och jag känner mig gammal, fast så hemma. De elever jag hade under deras första vecka för 4-5 år sen är snart inne på sin sista sommar. Jag har följt de här tjejerna från små pigga tolvåringar, till stöddiga fjortonåringar, till lite vuxnare gymnasieelever. Och knäppast av allt, är att jag minns varenda häst, motgång och framgång de haft hos oss när jag tittar på dem. Kan utan minsta ansträning se dem sitta på sina B-ponnys och skumpa runt i för stora stövlar med hjälmen på sne. 
 
Nu vaknade stockholm. Herrå! 
 
 

30 timmar av Malmö

Jag sitter som en dåligt packad hösäck på centralstationen i Malmö. Tittar förstrött på förbipasserande människor. Det har gått i ett sen jag vaknade i morse, och nu bär det av mot Skyrup. 
 
Det blev inga nya stövlar. Efter att ha provat, kasserat och valt bort ungefär femton olika modeller kände jag att det var läge att ge upp. Istället lämnade jag in mina gamla slitna kämpar på lagning, och hoppas på ytterligare ett par tävlingar i deras sällskap. 
 
Grillat och glass med hallon har avrundat mina väl räknade timmar i Malmö. Jag älskar att vara hemma på semester. Älskar att veta vem jag är. Älskar att vara "bortskämd." För visst gillar jag ibland, någon gång då och då, att sitta i en sackosäck och få cola med sugrör serverat medan jag slösurfar på IQ-befriade hästbloggar. Visst gillar jag att vakna av att solen får mitt ljusa rum att bada i guldsken. Det är befriande, lite som att vara barn igen, men vara medveten om lyxen det innebär. Man har inte en aning om hur skönt det är att vara barn när man är barn. Istället är man sur för att ingen ville köra en 60 mil till en tävling i Täby, eller för att brorschan tog den sista ostfrallan vid frukostbordet. Idag har jag slutat vara sur för uppätna ostfrallor. Jag kan med lite ansträngning se förbi sådant. ;) 
 
Tåget bör snart anlända till perrongen (9, 3/4?) och jag måste stänga ner. Skyrup väntar och om jag inte fått allt om bakfoten möter jag upp bästa Hanna och Beata redan i Hässlehåla. Hej och hå - nu bär det av mot glesbygden! 
 
 

Kusin vitamin! 
 
 

Njut av tystnaden

Stöveljakten har börjat: Landäng, Hubertus, Charlies är söklistan och jag är redan på väg mot det förstnämda. Fördelen med att ha en pappa som bor fem minuter från ingången. ;) 
 
Jag kommer inte att hinna blogga mer idag. Kanske inte imorgon heller. Njut av tystnaden och läs johannagrant.se, juliasjostrom.com eller lisacandemyr.blogg.se sålänge  - det gör jag. ;)
 
 

Hemma på så många sätt

Underbara Skåne är i sitt esse - hagarna är gröna, precis som parker, trädgårdar och rabatter. Våren är längre kommen här. Det enda som inte ser inbjudande ut är havet, som skvalpar omkring i stora, kalla vågor ännu. Sanningen att säga fryser jag som en klenare variant av kyckling vid blotta tanken på havet. Hahaha. 
 
Vad jag sysselsatt mig med under kvällen kan jag av olika anledningar inte säga. Däremot kan jag berätta att jag började Skåneturnen med ett besök hos den enda tandläkarn jag vågar gå till (Christina Olesen i Ystad för de som eventuellt också lider av svår tandläkarskräck) och sedan klockan två idag har jag bara kunnat äta yoghurt, mjukglass och Ipren. Jag säger inte nej till varken glass eller Ipren, men när goda vänner bjöd på pizza och två(!!) av oss fick svälja den hel (haha) kände jag tydligt att bröd är bättre än både värktabletter och godis. Länge leve vitt, numena hälsofarligt bröd. LCHF är min största mardröm. 
 
Imorgon är schemat på gränsen till kaotiskt, för nöje blandas med have-to-do trots att båda delarna utan vidare skulle kunna täcka planeringen för en hel dag var. Jag gillar imorgon, och hoppas kunna äta bröd i mängder. Å andra sidan åt jag inte mindre än två gånger på de 3 timmarna det tar att köra från Vaggeryd till Malmö. Det måste vara något fel signalerna som går från min mage till hjärnan. Akut hunger var tionde minut är nämligen ett återkommande problem i min vardag... 
 
 

Ja, jag spammar med foton från balkongen i Kroatien
 

Sköna gröna Skåne

Smålands grantäta skogar blir allt tunnare. Skåne närmar sig, det blir luftigare och en vag doft av saltvatten ligger i luften. Det sista var en lögn. Egentligen är allt jag just skrev lögner; jag är ett par km söder om Ljungby så både Skåne och saltvatten lär jag inte se på ytterligare ett par mil.  Däremot har den mörka och ack så dystra skogen börjat ge vika för öppna ytor och samhällen. Känns soft, såhär strax innan sommaren. Emogranar och punktallar passar inte in i årstiden som väntar (haha). 
 
Lus fick ett ridpass helt enligt hans planer; med mig hängandes i tyglarna skuttade han runt i skogen helt obekymrad över eventuella fartkamerar eller hastighetsbegränsningar. ;) I full galopp rakt mot solen var vi ett praktexempel på hur säker hästhållning inte går till. Jag såg absolut inte en meter framför mig där solljuset blandades med farttårarna, men Lus, han såg, och han tog på sig ansvaret för att springa rätt. Han klarade det galant. Hela och glada landade vi i stallet efter 60 minuters regelvidrigt bus. ;) 
 
Nu känner jag  vittring på Skåne igen. Hörs sen, nu ska jag och mamma diskutera färdigt hur lång tid det tar att promenera från stövel-killen vid Jägers till Gustaf Adolfs Torg. Mamma säger 5 minuter. Jag säger 5 timmar och över stora vägar. Fick precis veta att stövel-killen är på Bergsgatan och inte vid Jägers. Det förklarade meningsskiljaktigheterna och diskussionen är därmed avslutat. Herrå! 
 
La familia för väldigt många år sen. Hahaha vad tjock pappa var <3
 
 

Fett intressant

http://www.hjermesta.se/hast/kan-du-se-din-hast-ogonen/
 
 
 
 

Foto: Linda Lybing

Det ploppade upp ytterligare en Lusbild från igår på Lindas blogg! :D
 
 

Påsk på G

Packa, fixa, planera och dirigera är på det stora hela vad som händer ikväll. Tidigt imorgon bär det av mot stallet, för att några timmar senare bege mig de 30 milen hem till Skåne. Väl där väntar ett späckat schema, i ordets  rätta bemärkelse. 
 
<3
 
När Skåne-turnen är över återvänder jag (som väntat) till Småland för att fira påsk för första gången på väldigt många år. Well, att fira påsk för att Jesus dog eller åt mat eller vad han nu gjorde tänker jag givetvis inte göra eftersom jag är ateist ut i fingerspetsarna, men jag ska göra något mer livat än att äta påskägg i stallet, lixom. Och BTW, måste alla svenska traditioner ha kopplingar till religion? Dåtidens vanföreställningar borde rimligtvis ha preskiberats såhär 2000 år senare... (flååt). 
 
På tal om påsk. Jag har verkligen haft oklara påskar de senaste åren. Förra året käkade jag och C godis på loftet i stallet. Året innan det firade jag med min BFF och hennes släkt på typ 80 pers. Därefter har jag inga minnen, förrän påsken då jag var 16 år och firade den med Carro på en ridbana i Vinslöv. Jag har foton från den högst oklara aftonen, men de verkar vara svåra att gräva fram. Kanske är det inte meningen att jag ska dela med mig av den bisarra påsken - jag får helt enkelt le dumt för mig själv. 

Vilka ridstövlar?

För att göra en lång historia kort: jag behöver nya stövlar. Varför? Well... 
 


Därför. Vilka stövlar ska man ha just nu? Jag känner mig vilse i det enorma utbudet av representabla ridstövlar och kan varken bestämma mig för färg, märke eller modell. Men lite vägledning kan ni få, innan jag oförskämt nog ber om er hjälp...
 
- Tretorn av alla slag går fetbort. Jag och Tretorn var vänner år 2011, sedan dess har vi inte utbytt ett ord. Long time no see, och ingen av oss misstycker, så att säga.
 
- Bocaj hade jag också en gång i tiden. De försvann spårlöst i en flytt från stugområdet till Gula Huset i Skyrup. Dock saknar jag dem inte, trots att de hade supergrepp på insidan. Jag är ute efter något mer stilrent, eller mindre sportigt, kanske man kan säga. 
 
- Det viktigaste är att mina ben ser snygga ut. Näst viktigast är att de inte är snorhala på insidan. Nummer tre är att de någon gång i framtiden, helst innan jag tagit sönder dem, blir så bekväma att ha på sig att jag inte får köttsår. 
 
Det är den vägledning jag kan ge. För övrigt är jag öppen för alla möjliga förslag - vad har ni för stövlar och vad rekommenderar ni? 
 


 

Foto från igår

Fotograf: Linda Lybing
 
Från 110 igår, och trots regn och rusk lyckades fotografen Linda ta en bra bild! :D

Resultat Bratteborg

Nu är jag back on track och kan dela med mig av tävlingsresultat och annat - equipe verkar inte vilja dela med sig av resultaten, så för en gångs skull blir det faktiskt nyheter jag  skriver, haha. 
 
1m: 4 fel. Lus var bäst, jag var helkass. Jag borde ha fått 16 fel, Lus borde varit felfri. Därför möttes vi på mitten lite längre åt Lus håll och fick 4 fel, haha. Min dåliga ridning? Jag la honom i botten på nästan vartenda hinder och var i största allmänhet fullkomligt avståndsblind. Nog för att vi inte hoppat över 70cm på den senaste månaden, men min insats på banan var verkligen inget att hänga i julgranen. Tur att det är påsk. ;) 
 
110cm: 4 fel. En myyycket bättre runda där min avståndsbedömning hunnit ikapp mig. In i första kombinationen tappade vi ett framben och det var inte mer med det. Jag la honom halvtaskigt på något hinder men som den hjälte han blivit skakade han på huvudet och klättrade över utan att så mycket som nudda bomarna. Vi lämnade banan med en mycket bättre känsla.
 
Bäst med att tävla hemma är förståss att mina nya klubbkompisar står och hejar utanför - jag vet att jag har skrivit det förut, men det tål att sägas igen. 50% av att tävla (på min nivå) är vännerna man får runtomkring. Nu måste jag rusa, herrå!  
 
 
 

Äntligen hemma (haha)

Allt det där jag borde skrivit ikväll kommer att landa på bloggen imorgon. Utan förvarning slog trötthet 2,1 till med full kraft och i skrivande stund ser jag i kors och funderar på vad som hände. Jag är aldrig trött. Iprincip aldrig trött, i alla fall. Kanske är det Lurv-partiklar kvar i luften som gör mig ohanterbart cozy. Kanske är det flytande flax och en lång, bra dag på hemmaklubben - dagen till ära i sällskap av skånska monsunvindar och min favoritbanbyggare Bosse. 
 
Hur som helst är det fett med dusch, mat och sova som gäller nu. Att jag åt med mamma och Peter för ca 1 timme sen känns långt borta  - jag är skrämmande hungrig och frukostbullarna som jag med stor omsorg valde för 14 timmar sen ser förbryllande goda ut där de ligger och torkar ut. Dusch, mat, säng. Imorgon kommer resultat och tankar om tävlingarna på BRS. 
 
Simply the best <3
 

Vänner för alltid


Mer Kroatien <3

Har efter en dryg minuts lönlöst letande insett att jag och mina småländska vänner borde ta fler foton av oss själva. Ingen av oss är några egopic-fans, men när jag inte lyckats hitta en enda representabel bild i hela datorn står det klart för mig att vi inte bara är dåliga, utan helt värdelösa, på att fixa foton på oss tillsammans. 
 
Igår kväll blev en kväll i teknikkaosets tecken. Efter en lång stunds försökande fick jag och Lurv ringa vår gemensamma chef för teknisk support, vilket slutade med att det stod folk i mitt vardagsrum och försökte få igång Harry P åt oss. Utan framgång. Tsatsiki fick hålla oss sällskap istället och att vara barn framstod plötsligt som fruktansvärt tilltalande. Tänk om man fattat det när man var barn. 
 
Vänner för alltid hette filmen vi såg, och nu, ett par minuter efter att jag borde kört mot stallet, känner jag att vi nog är vänner för alltid. Jag hoppas det. Och här skulle den fina bilden av oss avrundant så fint - men det fanns ingen fin bild att tillgå. Och nu måste jag rusa - Lus ska knoppas och hemmatävlingar i Bratteborg väntar! 
 

GAAAAH

Men GREAT. Lus trampade av sig en sko, sent som fan igårkväll. Vad är oddsen? I snart fyra veckor har han gått utan att trampa loss de för stora skorna, och när vi äntligen ska ut och tävla igen så åker skorna av. Ååååh, lagen om alltings jävlighet har plötsligt fått en ny innebörd. 
 
Hur som helst kommer förhoppningsvis en avlägsen stallgranne och hammrar på skon under största försiktighet - jag är ju helnojjig över att det skulle kunna bli fel igen. Fast att banka tillbaka en rak och fin sko på samma plats i samma hål kan jag kanske anförtro åt den noggranne mannen i trakten; hoppas att han känner sig manad att börja söndagsmorgonen med att sko.. 
 
Lus är inte halt eller visar obehag på något vis - så vi åker till tävlingen i alla fall. Skulle han kännas mindre okej än 110% kommer jag givetvis inte att starta, men jag hoppas att skon är på och att allt är frid och fröjd när jag kommer till stallet om ett par timmar. Ännu en struken tävling är det sista vi behöver. 
 
Halva jag och en fin kompis i Kroatien <3

5 punkter

- Jag har aldrig någonsin haft eller ridit en häst som är svår eller dum att rida ut. Jag tror helhjärtat att det är ryttarfel. Visst kan en ung häst tycka det är obehagligt att lämna flocken, men då är det ryttarens uppgift att agera flockledare där och då. Rida ut-problem har jag aldrig förstått mig på, och ändå tycker jag det suger att rida ut. 
 
- Felet jag tror att många ryttare gör är att de själva är hispiga och rädda för att möta bilar, att hästen ska sticka eller att den ska göra ett tafatt bocksprång. Om ryttaren i egenskap av ledare/parten med mest att säga till om, inte ser faror i varje grästuva kommer hästen inte heller att skita ner sig om det blåser i buskarna. En rädd ryttare som rider på korta tyglar skapar en rädd, "dum" häst. Inte så svår matte, eller? 
 
- "Det är aldrig hästens fel" är iprincip sant. Dock finns det situationer där bomen faller för att hästen missbedömde eller slarvade, MEN jag tycker inte att vi som ryttare har minsta rätt att skuldbelägga hästen för det ändå, med tanke på hur ofta VI gör fel och förstör för hästen. Alla kan göra fel, men hästens fel är det så sällan att det är onödigt att ens påpeka det de få gångerna det sker. 
 
- Klara och Star-böckerna är de bästa hästböckerna, trots att de kännetecknar all töntighet i världen. Klara, färdiga gå (när Klara och Star ska tävla galopp) är helt klart den bästa och jag rekommenderar alla 11-åriga hästtjejer att springa till biblioteket och låna den. Hahaha. 
 
- Trots att jag oftast rider omotiverat stabilt på framhoppningar är just den platsen ett centrum för panik, ångest och irritation. På den nivån jag rider nu (lok/reg) är framhoppningen oftast en livsfarlig plats där de som tar sig oskadda ur ridhuset borde få ett diplom. Jag har lätt för att fokusera och rida på framhopp, men jag lider med alla de som faller för den hysteriska stämningen som osar från alla framhoppningar.
 

Jag och Robin för jättemånga år sen
 

12 april 2014

Prins Lus var hur trevlig och fin som helst att trimma idag och vi red fram och tillbaka över enkla linjer med bomar - allt för att få känslan i kroppen tills imorgon. Avstånd, takt och mjuka sidor behöver åter bankas in i ryggraden; just nu är det lite kbk-feeling över det hela. ;)
 
<3

Last friday night

Har ägnat den senaste timmen åt att maila, svara på kommentarer och i största allmänhet rätta till de saker jag under veckan låtit gå fetbort från planeringarna. Fredag natt kändes som ett toppentillfälle att täcka över bristerna i min artighet (heter det ens så?). 
 
P och jag har spenderat kvällen på att äta allt vi haft framför oss. För första gången på dölänge har jag varit på bio, och vi såg 10 000 timmar. Som ryttare kan jag avfärda att 10 000 aktiva träningstimmar skulle göra någon till ett proffs, i alla fall i ridsporten. Jag har spenderat oerhört mycket mer kvalitetstid i sadeln än 10 000 timmar, och än är jag oändligt många timmar från att mäta mig med den riktiga eliten. För att bli ryttarproffs krävs miljoner timmar, ungefär lika mycket kapital och en sjuhelvetes vilja att ta sig till toppen. Några tiotusen timmar tar en inte särskilt långt. 
 
Hur som helst avslutade vi kvällen med Johan Glans och jag älskar att min fredagskväll blev så himla mysig. Förra fredagen och fredagen innan det var inte mycket att hänga i julgranen. Som den socialt utsvultna människa jag blivit är en fredagskväll alone ungefär lika självförtroendesäknande som att misslyckas med att uppfostra sitt barn. Det går lixom inte att skylla ifrån sig eller bortförklara; man har svart på vitt bara misslyckats. Hahaha. 
 
Nu ska jag återgå till Johan Glans och försöka strukturera upp morgondagen i min något röriga hjärna (som tillfälligt agerar kalender åt mig... eller kanske permanent). Godnatt, tack och hej. 


Meh.. hade ingen bild på mig och Pomelo, så det fick bli en dagsfärsk på Lus <3

TGIF

Dränker sorgerna med knäckebröd och Lana Del Rey. Skojar bara - men att äta hjälper onekligen mot det mesta utom fetma och viktnedgångar. Dagens träningar var på inga sätt katastrof - de bara var. Varken eller. Knappt märkbara, och det är lite det som var problemet. 
 
Lus var trots allt duktig i sina för stora skor som gör honom klumpig. Han kämpade på och jag själv var varken bra eller dålig. Lite mitt emellan - framförallt lite "hej jag har ganska mycket mer att ge den här träningen" men då vart det slut. Lite utan förvarning, men så är det ibland. Tyvärr var jag alldeles för sen med att upptäcka att träningen var över så jag hann aldrig be om att få ta 1-2 språng på lite högre höjder - det var ca 4 veckor sen vi hoppade ordentligt. Meeen så är det ibland, och nu är det väldigt lite jag kan göra åt saken. Istället ska jag försöka älta allt som var bra och slänga på lite smink - om inte allt för länge ska jag möta upp Pomelo i Sveriges Jerusalem (also known as Jönköping). 
 
 

Hahaha 15 year old me och en heeelt bäng Dreamsister - det var en av de första gångerna i mitt liv jag satt på ett halvblod. ;) 
 

En skuttig häst i mängden

Örk.. Jag tänkte använda de få minuter som är kvar till att skriva ett sånt där super-feeling-inlägg om att ha häst och allt fint som medföljer hästägandet. Sen tittade jag ut genom fönstret och såg en lerig, ruffsig häst som kastade pinnar på sina kompisar. Nog för att den synen får mitt hästägarhjärta att smälta snabbare än smör i stekpannan, men det gav mig också en hint om att de 10 minuterna jag har kvar innan det är dags att ta in och borsta just blev 30 sekunder istället. Någon behöver en rejäl make over innan vi traskar ur transporten i Bratteborg.
 
Fast en snabbversion av I-love-my-horse kan ni få. Igår när jag i all hast byggde fram lite övningar på ridbanan hörde jag plötsligt en dov, lite frågande gnäggning. Så nära ridbanan som möjligt stod mitt svarta lakristroll och följde mina rörelser med spetsade öron. När jag vände mig om och tittade på honom mullrade han igen, och även om jag är säker på att han bara frågade efter lite godis, så kändes det där och då som att ville säga hej och undrade varför jag inte gjorde detsamma. Fina, fina Lus.
 
En så töntig, högst troligt betydelselös och överanalyserad minut av mitt liv gjorde vikten av att vara hästägare tydlig för mig: han är så mycket mer än den häst jag tvunget ville ha. När jag äntligen lyckas koppla bort omvärlden och bara se oss två, ser jag allt jag någonsin önskat. Han är perfektion i mina ögon. Bäst för mig. Vackrast och vänligast på jorden, när det bara är vi två. För omvärlden är han en liten och skuttig häst i mängden - men för mig är han viktigst på jorden. Störst bäst och vackrast, för mig.
 
Idag blir han inte renast i ridhuset, för jag använde upp mina 5-10 extraminuter på att blogga. Renast får han vara på söndag när vi startar på hemmaklubben efter 7 veckors tävlingsuppehåll. Idag räcker det att han är han - och egentligen räcker det alla dagar. Nu ska jag gå ut i hagen och be honom sluta kasta pinnar och punkterade basketbollar omkring sig, så att jag kan damma av och fräscha upp honom efter bästa förmåga.
 
 
 
 
 

Payin' anything to roll the dice, just one more time

Lägenheten känns tom. Kanske mest för att jag städade. Tvåtusenfemhundranittio högar av kläder och gamla iprenförpackningar fick flytta till soptunnor och tvättkorgar. Har en känsla av att jag placerade något fel. Golvet är i alla fall användbart igen och parfymflaskan som åkte i golvet igårkväll gör att det fortfarande luktar Marc Jacobs överallt. Sänder ett tyst tack till högre makter för att det var just den och ingen supersöt, halvslemmig doft som åkte i backen. Tack. 
 
Jag har blåst av hela morgonen och väntar på att aktiviteterna efter lunch ska dra igång. Min fantastiska Lus ska träffa herr Berglund och kvällen ska jag förhoppningsvis spendera med ingen mindre än Pomelo. Ska vi vara här kan jag åtminstone erbjuda ett golv att gå på och världens alla godissorter; varenda yta i mitt skafferi är fyllt av lösgodis, colanappar eller cocopops-flingor för barn under fyra år. God förmiddag bloggen, nu ska jag  dra på mig ridbyxorna och trimma i duggregnet! 
 
Min prins <3

Crazy horse girl

image-39f3a0816cb01d606adeaaeb74bf6f8e6
841cebc7087ce43e0f34797072fc57c8
Hittade dem på http://isisowner.weride.se/

Det är maktmissbruk och övergrepp

Jag blir gråtfärdig när jag ser svart på vitt hur betydelselösa alla liv utom människans är för många. Att hästen ibland måste sätta livet till är väl ingen big deal - det är en del av systemet. Visst är det så, men jag blir så ledsen över den attityden. Ledsen över hur litet och anspråkslöst ett liv är i era ögon. Ledsen för att ni faktiskt inte verkar förstå, än mindre kunna sätta er in i situationen. 
 
Min ängel <3
 
Tänk er att ni aldrig mer får motionera. Era leder, knän eller senor håller inte för den minsta av löparrundor, men 500m till Ica kan ni gå, och att läsa böcker, äta middag och umgås med vänner är inga problem. Bortsett från att ni aldrig mer kan springa, hoppa eller rida kommer era liv att vara precis som vanligt. Kan ni verkligen, med handen på era relativt små hjärtan, säga att ni hellre kastat er ut för ett stup än att försöka leva lycklig utan hästar och sport? De flesta av er kan troligtvis erkänna för er själva att ni hellre lever än dör ändå, och för er som säger tvärt emot: jag tvivlar starkt på att ni skulle ge upp så lätt om den dagen väl kommer. Även om ni har sämst inlevelseförmåga idag, så kommer ni att förstå innebörden av att leva där och då. Ni kommer att välja livet. 

Hade ni skjutit er syster eller bror i pannan om denne inte kunde fortsätta träna fotboll? Jag har nämligen svårt att se hur ni efter den frasen kan motivera att en häst som inte kan ridas självklart ska dö. En häst som aldrig mer kan ridas, men som utan smärtor kan beta, sola, rulla sig i leran och störa hagkompisen är fortfarande en häst som kan vara nöjd och lycklig, och en häst som aldrig skulle välja en avlivningsspruta framför livet. Hästen värderar sitt liv högre än så. Det är fruktansvärt beklagligt att människan inte kan vara lika storsint och hänsynsfull.
 
 
 
Det jag vill komma fram till är att det är så fruktansvärt fel att vi inte kan ge hästar samma chans och rätt att leva vidare i pensionens tecken som vi ger människor. Har man fyra ben och är framavlad för att prestera åt människan gäller i regel två saker: är du gammal ska du dö, och kan du inte prestera ska du dö. Svårare än så är det inte 2014, och högre än så värderar vi inte de liv vi själva tvingat fram, tagit sönder och dömt ut. 
 
Genom att hävda att haghästen har det bättre i himeln skyddar vi bara vårt egoistiska beslut framför en fasad av storhet. Jag tror också att många hästar mår bättre som aktiva ridhästar, men jag tror fortfarande att de skulle välja att leva, även den dagen då deras kroppar slitits ut av oss. Har de inte ont av att leva - så är det deras förbannade jävla rätt att leva, och det är vårt ansvar att ge dem den möjligheten, även efter att deras storhetsdagar är förbi. Människor lever dag ut och dag in med smärtor och krämpor - ändå väljer de att stanna kvar här. Hur kan ni då motivera att en häst som inte ens lider borde dö? 
 
Jag kommer aldrig att förstå, än mindre acceptera eller respektera de människor som spottar på djurs liv. Det är egoism och maktmissbruk å det yttersta att värdera sitt eget liv så otroligt mycket högre än hästens. Hästen, som hoppat tusentals språng för att du bett den. Som krökt på nacken och ställt upp på dina påhitt i vått och torrt. Som gnäggat när du öppnat stalldörren, och som tillgivet låtit dig knoppa, borsta, sadla och kontrollera den. Som tack får den leva tills den inte kan ta dig framåt i karriären. Sen ska den dö. Så oerhört lojalt, människa. 
 
 
Givetvis ska en häst som lider inte behöva plågas på jorden längre. På inga vis ser jag något fint eller storartat i att behålla ett djur vars vardag innehåller mängder av smärtsamma stunder. Men av alla de tusentals hästar som varje år avlivas på våra direktiv så är det skrämmande få som faktiskt känner daglig smärta av att vandra i hagen. Så många hästar skulle kunna leva vidare som lyckliga individer om de bara fick möjligheten. Fast vi människor resonerar inte så längre. Tiden av uppriktig lojalitet och medkänsla är förbi. Idag är hästen vi "älskar över allt annat" i slutändan bara ett redskap för att våra tävlingar ska kunna genomföras. Att skjuta hästen är ungefär lika jobbigt som att ta sönder sadeln. Det svider lite, men värre är det inte. Det är ju bara en häst för många av er. 
 
 
 

A singer in a smokey room, a smell of wine and cheap perfume

Försökte effektivisera dagen ytterligare litegrann och göra (pan)pizza i ugnen samtidigt som jag räcersnabbt duschade. Pizzan skulle ta 11 minuter - det skulle jag lätt hinna. Snabbt som attan duschade jag och kom (tydligen) 23 minuter senare ut ur duschen och mötte en svart kolklump i ugnen. Den lilla thaihörnan 200m från min port får ytterligare en kund idag igen. Länge leve hämtmat. 
 
Lus var så himla fin och vi avslutade vårt dressyrpass med en blandning av konditionsträning och flams. Det blev dagen till ära ridning på ängen, som visade sig tåla skyfall bättre än banan. Hur som helst var han så galet fin att jag efter bara 25 minuter valde att avsluta och istället övergå tills hans favoritsysselsättning: galoppera. 
 
I skrivande stund insåg jag att klockan var en timme mindre än jag väntat mig och hjärtat i halsgropen börjar söka sig neråt mot sin normala position. Hej sålänge, om åtta timmar tar jag helg! 
 

Underbara Clide <3 (och underbara havet)
 

10 april 2014

Rise and shine... rise, i alla fall. Det är dööökallt i Småland och av vädret att döma är ridbanan fortfarande i ett fuktskadat tillstånd - vår får köra repris på vår skogsdressyr. Mysigt (även om jag onekligen föredrar fyra väggar och platta ytor som den ridbanefanat jag är). 
 
Kollade just startlistorna inför helgen och ser bara mitt namn i en av klasserna. Sitter i skrivande stund och funderar på om jag varit så pass frånvarande när jag anmälde att jag missade att klicka i första klassen, eller om något annat gått på tok på vägen. Whatever, det löser sig, som Timbuktu skulle ha sagt. 
 
Om någon vill agera fotograf på söndag kan jag erbjuda sovmorgon, frukost, fika, lunch och en välborstad häst att plåta; jag startar tidigast kl 15.00 på eftermiddagen, så borsta och knoppa, äta onödigt mycket mat och greja omkring lär jag ha all världens tid att göra - skönt för Lus som får spendera hela förmiddagen med sin bästa vän höbalen i hagen! 
 
Som ett sista tillägg på morgonens inlägg: Emma Tegler, varför bor du inte här? ;)
 
 
Miss Bond 

9 april 2014

Håkan Hellström skriker om hur det aldrig kommer att vara över för honom. Jag undrar vad han menar. Försöker han mäta sig med Voldemort, eller har han ett djupare budskap? För Voldie-Poldie tog det nämligen slut långt om länge. Hoppas Håkan får mer framgång.
 
Hahaha, jag läste igenom vad jag just skrev och undrar för mig själv om någon lagt något olämpligt i mina colanappar. Lurv är huvudmisstänkt, jag fick dem av henne. Håkan Hellström och Voldemort brukar inte vara huvudämne här på bloggen - så något måste ha gått snett. Kanske var det inventeringen i morse som spökar i min hjärna; efter ett par timmar tvivlade jag så mycket på min huvudräkningsförmåga att jag kontrollräknade 12+7 i telefonen. Vanligtvis är jag ganska grym på huvudräkning, och att addera två tal brukar inte kräva miniräknarinsatser. Hahaha.
 
Klockan närmar sig 9 och jag ska ge känslan av att känna sig fräsch ett helhjärtat försök. Imorgon hoppas jag på ridbaneväder och en lika toppenfin Lus som idag! 
 
 

Snällo-Bello