slide show

LMFAO

Äntligen innan för dörren - och uppe i varv som en större variant av nattklubb och med axlar som ger sken av att ha varit med om sju svåra år som gruvarbetare (verkligheten: några fjuttiga timmar på jobb). I skrivande stund har jag svårt att fokusera all energi (eller sparlåga) som rusar genom hjärnan och allt är bara stirrigt, virrigt, rörigt och... åh, precis så som det känns när man ska sova, ni vet. 
 
Hoppträning, avramling, solsken, hovslagarbyte, tre chocker och pannkakor är bara några av de saker jag hunnit med ikväll - och högst upp på rolighetslistan måste jag nog ändå placera avramlingen. Det var nämligen prinsen Paparazzo jag lyckades åka av (men jag landade elegant på fötterna, så ingen skada skedd). Hade inte mamma bevittnat händelsen hade jag aldrig fått någon att tro mig, SÅ snäll är han nämligen. Jag skrattade, på riktigt, i 45 minuter åt att jag åkte av. Och det gjorde mamma med. #LMFAO
 
Hoppträningen? Hästen fick MVG, jag fick ett torftigt G. Har under träningarna fått ett nytt smeknamn som jag aldrig tidigare varit bekant med, nämligen "Tysken." Jag har gått från framåtlutad jockey till baktung tysk gubbe - en ganska beundransvärd kontrast om jag får säga det själv. Nu jobbar jag på att (och jag orkar inte förklara för er som inte hänger med i hästsnacket) sluta köra barnvagn och att hitta ett mellanläge mellan tysk gubbe och jägersro-jockey. Emellanåt fick jag till det riktigt bra, vid andra tillfällen... mindre bra. Hur som helst gav träningen massor och lördagens tävlingar är välkomna! 
 
Från idag! 
 
PS. Dagens kommentar:
Lurv: Alltså, jag letade i våra arbetsjackor efter nässpray och varenda jävla ficka du har innehåller bara TOMMA Iprenförpackningar. Det prasslar fint men man blir besviken. 

Japp. Lurv är min bästa vän i nässprayshärvan. Även på Iprenfronten ligger hon skrämmande bra till för att kvala in bland oss förlorade. 
 
 

Skickar vidare


Pappiz
 
När bloggmotivationen tryter och hjärndödhet 2,5 slår till är sannolikheten för att jag ska kunna producera ett bra inlägg mindre än obefintlig. Därför tänker jag, i vanlig hederlig ordning, länka till ett par andra bloggar som jag läser.
 
Martina Auren
Johanna Brogård
Linn Strelin
Johanna Grant
Malou Kastman
 

Not much between despair and ecstasy

Med inte så många sekunder till godo väljer jag nu att blogga framför att äta: ett sannerligen skevt val, om jag får säga det själv. Fördelen med att blogga är att man inte behöver välja pålägg eller juice. Det räcker att öppna datorn och låta hjärnan löpa amok. 
 
Lus har varit SÅ FIN tre dagar i rad och idag slog alla pass med hästlängder. Det här var, utan tvekan, vårt bästa dressyrpass någonsin. Fina, snälla häst. Min före detta dressyrtränare Amalia Di Mario förtjänar en Oscar för sin insats under mina ponnyår; det är nämligen hennes variant av framridning som gjort skillnad. Men mer om den en annan gång; sekunderna tickar.
 
Pappiz - vad ska jag säga? Tre veckor har gått och inte ett enda dåligt ridpass kan vi se tillbaka på. Han bara levererar, den lilla filuren. 18 träningspass, inga dåliga, inga okej - bara bra eller jättebra. Dessutom får jag tacka både honom och hans dressyrsadel för att min sits börjat ordna upp sig igen; det är så lätt att hitta rätt på honom - och ta med sig känslan till nästa häst. 
 
Nu - dusch. 
 

Sun is up, I'm a mess. Gotta get out now, gotta run from this

Inledde min första arbetsdag efter semestern med att be till högre makter om tålamod. Avslutade arbetsdagen med att skratta tills tårarna rann och mascaran kletade. Kanske mest för att det inte gick att ha mig till något utom huvudräkning på lågstadienivå (jag klarade inte att räkna till 4000 med hjälp av en maskin). Svarade i jobbtelefonen och började fnittra som ett förskolebarn medans mascaran rann i halva ansiktet. Frustade fram "snälla säg att du är Lurv" och försökte kväva fnittret. Svaret var "nix, inte Lurv." Dog inombords och fnittret övergick i gapskratt. Okontrollerat sådant. Överlät sedan allt arbete som krävde en hjärna till min kollega, och övergick till att skriva under papper. Skrev av misstag under med min förra chefs namn. Där har ni nivån. Ikväll har jag varit totalt värdelös i alla avseenden, helt bortkopplad från verkligheten. Befriande för mig, påfrestande för omvärlden. 
 
Skakar nu av mig idiotfnisset som följt mig hem och försöker fokusera på logistikbiten som tillhör ridsporten. En del arbete ligger framför mig på den fronten och jag vill bara spela Star Stable och vara 11 år. Och fnissa, fast att göra det ensam i en lägenhet i förorten är inte särskilt tilltalande. Låssar därför att min vän Johanna Klant sitter bredvid, och inte 230 mil bort. Vi skulle lätt ha fnissat tillsammans ikväll. Bara för att vi kan. 
 
 

Saker ni inte visste om mig

- Fram tills jag fyllde 19 red jag alla ridpass, alla hästar, med ridstövlar. Aldrig gympadojjor, chaps eller ridskor. Alltid stövlar. Först när jag flyttade till Skyrup på heltid frångick jag mina gamla vanor och smög över till ridskornas bekväma vardag.

- Än idag föredrar jag dock att rida de mer seriösa passen i riktiga snörade stövlar. Det ger tusen gånger bättre stabilitet och känsla, om ni frågar mig. 
 
- Min första ridlägerponny hette Tattoo och var liten och gul med regnbågsfärgade tyglar. Det var på ett galoppläger i Örkeljunga, och deras tankar om att "spara på hästens rygg" var att rida barbacka på galoppbanan - enligt deras hästreligion påfrestade det nämligen mindre...
 
- På samma läger fick man 2 minuters ljummigt duschvatten. Hann man inte klart på de 120 sekunderna fick man duscha vidare i bäcken intill gården. Tack gode gud för att jag var runt 10 år när jag var där, hahaha. 

 
- När jag skriver det här är det fredag kväll och jag kokar majskolvar. 
 
- Mormor har gett mig en odödlig blomma för ett par dagar sen, men jag börjar redan ana likbleka nyanser i bladkanterna. Mina fingrar är onekligen beiga ännu - någon vårgrön färg har de inte antagit trots mina många försök. 
 
- På lördag ska jag tävla i lag för första gången på ett par år, men hur en lagtävling finansieras i det här länet har fått mig att tappa balansen flera gånger. Hahaha. 
 
- Jag längtar efter fredag: jag är ledig och ska ägna hela dagen åt att trimma, putsa, polera och förbreda inför lördagen. Som jag saknat känslan av att hänga in den nysmorda sadeln i bilen samtidigt som jag ber en utförlig bön om att min häst ska undvika lerpölar och snårskog under de kommande 12 timmarna. 
 

Bilder från ett mysigt pass på herrgården

Random bilder


BusLus, Bratteborgs KM 2013


Ibiza Soul, 2,5 år, under inridning
 

Lus, träning för Stefan Sjögren 2012
 

Lus, hopptävling November 2013
 

Minus i sitt esse 2011


Cortess, Henriksdal 2012

Quotarnas quote

Hittade livets bästa quote på www.maloukastman.blogg.se - njut och låt budskapet sjunka in..! 

#hurhändedethär?

Dagens I-landsorosmoment: har jag ridit min häst till sämre steg? Bilden från förra inlägget - checka det lyftet. Och checka gårdagens trav. Ska jag skylla på underlaget eller acceptera nederlaget, eller intala mig att bilden-i-inlägget-under är en engångsföreteelse? Hur jag än vänder och vrider på det så såg traven som var för två år sen betydligt mer tilltalande ut än den som var igår. Auch... 
 
Vad som gör min undersökning mindre trovärdig är att jag bara hittar en enda bild med fint steg på. Kanske var det bara ett jäkla bra ridpass i snön..? Eller också har jag fokuserat så mycket på annat att luftigt steg haft så låg prio att jag inte ens ägnat en tanke åt hans rörelsemönster rent dressyrigt. 
 
Jämför själva; första bilden är från början av 2013, andra bilden är från igår... (och nej, jag säger inte att hans steg var to die for för två år sen, men jag säger att det var bättre). 

#dör
 
 

Vinter

Jag hoppas, för första gången i mitt liv, att vi får en vinter med mycket snö. Det var under förra vintern som jag upptäckte de oanade fördelarna med snötäckta ytor - de går nämligen utmärkt att rida på. De månader när marken var bar och frusen, däremot, bestod av skritt och patetiskt korta travsträckor. Det var på gränsen till omöjligt att hålla igång hästarna. 
 

Förrförra vintern; ängen var perfekt hela vintern. <3

Monday morning


Nemobus - vilken bra ponny han är. <3
 
Måndag morgon, ett gäng hästar inleder dagen. Lus schema för veckan är spikat och vi laddar upp inför svinlande 1m, 1m på lördag - det ska bli toppenkul, och jag är verkligen nöjd över att det blir en sån mjukstart för honom. Att bevara glädjen hos hästen är så otroligt viktigt för mig, och en del av glädjen, det är att det känns lätt, möjligt, överkomligt. Han får aldrig bli rädd, tvivla på sig själv eller känna att uppgiften är för stor. Aldrig. 
 
Kanske borde jag fånga chansen och skriva ett helt inlägg om att gå för fort fram och allt som hör ämnet till, men naee.. jag är fortfarande på dåligt blogghumör, trots att jag är glad i övrigt, haha. Hörs senare - nu väntar ett gäng sommartjocka kusar på mig! 

Come roll in all the riches all around you, and for once, never wonder what they're worth

Lus var såååå himla fiiiin efter att jag återigen fått väcka honom ur de flamsigas drömmar. Verkligen SÅ fin, mjuk, lyhörd och uppmärksam. Det är inte hans starkaste sommaregenskaper, men idag lyckades vi skramla fram dem från vinterdvalan. Vi red igenom LB:1 just for fun, och lite för att jag faktiskt är lite sugen på att prova en dressyrtävling, mest för att få ett protokoll med feedback. Hur som helst får Lus 5 av 5 toasts, och dessutom en övermogen banan, till hans stora glädje. ;) 
 
Pappiz rockade som vanligt på dressyren och även han fick finslipa LB:1 (dock med något högre procent om jag får gissa, haha). Hos honom är det galoppen jag försöker finslipa, eller slipa överhuvudtaget: han har ingen superkondis och blir trött ganska fort, så vi jobbar på, först i väldigt bärig och stark form, och när han blir trött så fortsätter vi lite till, fast i en lägre och lättare hållning. Fair enough, lixom. 
 
Winnie har ägnat eftermiddagen åt att strukturerat och noggrant rycka upp en hel kortsida med tillfälliga plaststolpar. Rakt upp ur jorden, i tur och ordning. Med munnen. Hon gick inte ut eller så; stolparna skulle bara upp. Hon beskådade sitt mästerverk med lysande ögon, och slet och drog i tråden när mamma och Peter skulle laga staketet. Uppenbarligen tyckte hon att hennes version av hage var bättre än den gamla. Jag måste ge henne eloge för dels hennes företagsamhet, men också hennes sinne för ordning. Det var vackert lagt på raka linjer, alltihop, och sannerligen en lustig scen att bevittna. 
 

Lusbilder från idag <3 
 

Ett år in i framtiden

När jag skriver det här är året 2013. Jag befinner mig på Mallorca, strax innan hemresa. En vecka plus moms på en svinvarm, spansk ö innehåller upplysningsvis fler gratisshots än ett vanligt 20-årigt liv; och med det i bakhuvudet ser jag ändå fram emot att landa på svensk mark igen.
 
Där hemma väntar nämligen en svart, sommartjock häst med långa ben och ruffsig pannlugg. Idag kan jag se på honom och säga att han är min. Ingen kan ta honom ifrån mig längre. Aldrig mer. Han är min häst nu - den gängliga, stolliga hästen som jag för flera år sen föll pladask för. Och kanske är det därför kommande år känns så mycket mindre skrämmande; för att jag vet, att vart jag än befinner mig eller tar vägen, kommer han att hänga med.
 
Tidigare år har de flesta frågeställningarna kretsat runt min totala förvirring och längtan efter att ha något stabilt, något bra, att krampaktigt hålla fast vid. I år har jag det - och frågorna har blivit färre. Idag undrar jag mest vart jag befinner mig den 24 augusti 2014, och jag undrar hur det kändes att ta avstånd från Team AW. I år är första året sen mitt 13 levnadsår som jag inte är en aktiv del av teamet. Det vet jag redan nu, ett år tidigare, och faktiskt har jag vetat det ett tag. Sommaren 2013 blev min sista sommar, och jag har mentalt tackat för mig. 
 
Nu känner jag mig klar. Den 24 augusti 2013 innehåller inte fler frågor och funderingar än så. Livet känns ganska stabilt, och mina verkliga orosmoment idag handlar mest om 110-debuter och matchningen på tävlingsoutfiten. Förhoppningsvis känner jag likdant när jag läser det här den 24 augusti 2014.
 
Han som aldrig skulle vara felfri - har vi fler än 3 nollor i rad nu, eller kämpar vi fortfarande för att behålla lugnet och lämna bomarna på plats? No matter what så är tre nollor i rad en siffra jag inte ens vågade drömma om för bara ett par månader sen. Plötsligt händer det. Och jag älskar honom, villkorslöst.
 
 

Svar på läsarfråga

En fråga bara. Om du inte tror på Jesus, vad tror du på då? Alla tror på något.
 
- Jag tror på evolutionen, på vetenskap och på moderaterna. På Linn Strelin som bloggare och journalist, och på Nicole Person och systrarna Holmén som Sveriges framtida ryttarelit. Jag tror på självinsikt, på ödmjukhet och på den svenska skolan. Och jag tror, att jag är så mycket ateist som en kvinna i min ålder kan vara. Det finns inte en liten del av mig, som tror på Gud, och inte heller har jag andra religiösa vanföreställningar. 
 
Lika lite som jag kan övertyga de religiösa om att de ber till takpanelerna i en väldesignad kyrka, lika lite kan de övertyga mig om att Jesus tålamod tryter i väntan på att jag ska joina hans grupp på Facebook (eller vad jag nu förväntas göra). 
 

#letmetakeaselfie

Utkast på tävlingsplan

v.35 Norrahammar Taberg 1m, 1m (allsvenskan) 
 
v.37 Markaryd 105, 110cm 
 
v.38 Tranås 1m, 1m (allsvenskan) 
 
v.40 Grankärr 1m, 110cm
 
v.41 Bratteborg 1m, 1m (allsvenskan)
 
v.44 (kanske) Vetlanda 110, 115cm.

Jag ogillar verkligen Vetlandas pyttelilla, jättemörka ridhus, men de hade ju huuur bra klasser som helst. Om jag bestämmer mig för att dissa Vetlanda kommer jag antagligen att rida några 110 till på bl a hemmaklubben, och kör 115/120 på de Pay and Jumps jag hoppas att Sävsjö håller utomhus (om underlaget tillåter). Alternativ 2 är att v.35 starta 110/120 i Jönköping. 
 
Som sagt: Förslag på tävlingshösten. Jag har inte fått schema, och kan därför inte anmäla hejvilt. Ska någon av er på de tävlingar som jag planerat in? :D
 

Pay your surgeon very well, to break the spell of aging

Klockan närmar sig åtta på morgnen och min söndagsångest är påtaglig - jag har varit ledig i två veckor och blickar ut över... jättemånga kvällar på jobb. Inomhus. Långt från mitt nyfunna, lugna hästliv. Hahaha. Det känns i skrivande stund som en SÅ bra idé att säga upp sig och öppna stallportarna för 4 hästar till istället, fast jag vet att i vinter, när banan är frusen och de ljusa timmarna är mellan 11 och 15 (nej skåningar, här blir det verkligen mörkt 15, inte 16) så känns det inte ett dugg frestande att ha 8 hästar att rida. Då är jag, förvånansvärt nog, ganska nöjd över att arbeta inomhus i en upplyst, uppvärmd lokal, även om min dresscode innehåller två färger som verkligen inte gör varann rättvisa. Det jag försöker komma fram till är att jag är gnällig och en gnutta bortskämd, men jag vet om det, så... nä, jag vet fortfarande inte vad poängen var. 
 
Dressyr står på schemat denna regnfria morgon och jag hoppas att ängen klarat av de skyfall som Jönköping böjd på igår. Ridbanan har jag redan gett tjänstledigt veckan ut; den stod under vatten igår när jag lämnade stallet och lär behöva ett par rehab-dagar innan den är funktionsduglig igen. Tills vidare är jag jätteglad över att ha ängen som back-up - den har räddat många tävlingsveckor i sitt liv. 
 
På tal om träning och tävling: redan på onsdag bär det förhoppningsvis av mot Bratteborg för Lasse-träning med Lus. Dagarna efter åker laget mot Norrahammar Taberg för att rida första omgången av allsvenskan div 2. Lus och jag är med i den divisionen i år. Men, dags att ta vara på solskenet och bristen på skyfall - först ut är favoriten, Lus!
 
 
 

It's understood that Hollywood sells Californication

Dagens bloggmaterial har varit förhanddskrivet crap med lägsta tänkbara kvalité. Som plåster på såren tänkte jag meddela att de flestas favoritinlägg kommer att dyka upp runt 15-tiden imorgon - jag pratar såklart om "Ett år in i framtiden."
 
Lus och jag lyckades rida i solskenet. Det blev en lång men lugn runda på grusvägarna och efter ett wake up call var han riktigt trevlig. Dock behövdes ett wake up call, och det är så tråkigt. Jag måste banka eller ryta till eller whatever innan han tar mig på allvar nu i sensommartider, det är lite som att han "jaha, hon menade att jag skulle jobba på riktigt, se på fan." Och det ÄR SÅ TRÅKIGT att behöva väcka honom ur flams-dvalan. Hej I-landsproblem, absolut. Men vet ni? Jag lever i ett I-land och har därför enligt bokens alla regler också I-landsproblem, hahaha. 
 
Pappiz, han var med på notera från början till slut och även han fick prova grusvägarna. Vi avslutade med att hoppa ett par småstockar fram och tillbaka i sjön (förut låg de på stranden, men efter den senaste månadens intensiva regn ligger de i sjön, haha) och även där visade han prov på gott humör och fin inställning. Imorgon blir det dressyr (troligtvis på ängen) för dem båda två. 
 
Winniebus fick en promenad med mig och hunden, 5 av 5 toasts till dem båda. Och när jag nu skriver toasts, så tänker jag genast på mack-toasts och blir jättehungrig. Dags att äta... 
 
 

Minns ni Liten?

Hur söt var inte han? En film på först flams, sen ordentlig ridning. 
 
 

S.s och SS


Cirus :) 
 
Regnet öser ner över Småland och jag drar mig för att gå ut och rida. Trots att jag verkligen känner för att hänga med hästarna, så känns Star Stable och världens fetaste kopp te extremt frestande just nu. Star Stable... hahaha. Det började jag spela förra hösten, men glömde bort det under våren och blev inte påmind förrän för ett par veckor sen när min spelande kompis pratade om det. Alltså, spelet suger ju, men storyn bakom spelet är fett spännande; man levlar ju bara för att få ta del av den. 
 
Och erkänn bara att ni, alla andra 18+are, också spelar. Stallet.se i all ära, men Star Stable är en klass för sig. Och från ingenstans minns jag mitt användarnamn på stallet.se - jag hette Stuteri_Neckrosen och födde upp engelska fullblod. #omgomg

Nemo



Fina, fina Nemoprinsen. Vilken glad kämpe han var. <3

Tankarna tryter


Lus & jag tränar sidförande hjälper år 2012. Tillåt mig att säga hur bilden inte gör verkligheten rättvisa, det ser alldeles för BRA ut mot vad det egentligen var, hahahaha. <3
 
Jag är inne i en fas av total bloggtorka. Det enda jag skulle kunna skriva om är saker som i nuläget onekligen skulle betraktas som sylvassa pikar mot andra bloggare - vilket det också skulle vara på många sätt. Inte för att jag vill åt dem, utan för att de oturligt nog råkar vara praktexempel på de steriotyper som jag med ord skulle kunna köra över med en bulldozer. Och... jag har inte ens lust att göra det. Har noll behov av drama, bekräftelse eller stormvindar i nuläget - och det innebär, utan minsta tvekan, dåliga bloggförutsättningar.
 
Tills vidare blir det nog mycket gamla bilder, lite ridpass och annat fyll-ut-tomrum-aktigt. Håll ut, krisen passerar säkert snart. ;) 
 

+ & -, min ridning nu



- Förra sommaren satt jag betydligt bättre i sadeln än vad jag gjort under hösten, vintern och våren. Då hade jag 3 (!!) hål kortare stigläder än vad jag har idag, och hur jag än vänder och vrider på det så passar de korta läderna mig bättre, även om jag måste lära mig att rida med längre. 
 
+ Jag är mentalt så mycket mer samlad och stabil nu än vad jag var för ett år sen. Under de senaste 4 månaderna har jag återgått till att ha världens överseende och en mycket ödmjukare inställning till hästen igen. Värt ungefär tusen ridpass med långa läder, hahaha. 
 
- Jag kör barnvagn när jag travar - vart kom den ovälkomna ovanan från? Att sitta ensam och trimma under långa perioder, utan kritiska ögon som granskar, leder alltid till att man drar på sig nya olater. Den här sommaren blev det barnvagnshänder. 
 
+ Trots att jag krånglar med läderlängder och koncentrerar mig på överlivet så påverkas inte mitt skänkelläge. Det är stabilt i en bra position utan att jag ägnar benen någon uppmärksamhet. 
 
- Först sträckte jag på ryggen men hade axlarna framme vid näsan. Sen drog jag bak axlarna... och lät ryggen formas som ett slarvigt "C". Pest eller kolera? Jag skulle behöva någon med en spetsig järnpinne som sprang efter mig och petade på de punkter där jag slappnar av. 
 
+ Jag är glad när jag rider - jag vill rida. Vill bli bättre. Vill lägga min tid, energi och dag på att inte sitta som ett C med korta läder. Hahaha. 

Oklara bilder som jag gillar


Kristina och jag tar en paus på läktarn i Skyrup efter en hård morgon i unghästmiljö


Lilla Liten på ängen i Småland


Kossan Ann-Sophie som burkade springa med mig och hästarna när vi intervalltränade i skogen


Fantastiska Paris Soul, 4 år


Paris klockan 6 på morgonen innan lägereleverna vaknat... 


8 meningslösa punkter

- Gummifleece är det underlag som jag tycker absolut allra sämst om. USCH. (Bad memories från B-ponnytiden). 
 
- Vår ridbana består av sand och jord, iprincip. En del ogräs mellan varven, dessutom. ;)
 
- Hastnet är en jungel utan möjlighet till fungerande karta eller kompass. 
 
- Alla gosedjur jag vunnit på Liseberg de senaste 2 åren är ljusblå.
 
- Mina favoritgosedjur (haha) är dock inte från Liseberg. De heter Robin och Stina och är en katt och en kanin. 
 
- Jag åkte till Skåne med prio-mission att ta med alla Harry P-böcker till Småland. Åkte idag tillbaka hit och har inte en enda bok med mig. 
 
- Beige, vitt, ljusbrunt och gammelrosa är de finaste färgerna att ha i ett hem om ni frågar mig.
 
- Om jag kan välja mellan kakor och bröd så väljer jag alltid bröd.
 

Miniifschen (om de tyska turisterna får säga det själv)
 

Och när fredagen är slut och du ska gå ut är det glassiiiiigt

Min återkomst till Småland efter den långa resan (haha) bevärdigades med ett fartfyllt ärevarv, lett av min vackra häst. Med svansen i vädret och huvudet lyft tog han med sig flocken och galopperade runt hagen - troligtvis helt utan vetskapen om att jag nyss kommit hem, men som den bloggerska jag är, tänker jag tvärsäkert hävda att han kände min närvaro och blev lyrisk bortom alla gränser. Hahahaha.
 
Lurv och jag har käkat thaimat (as always), köpt lustiga, jätteflickiga iPhoneskal och beundrat mitt nyutvecklade sinne för tända ljus och öppna golvytor (vi provsatt på flera ställen). I skrivande stund är jag bredd att döda för att få en pannkaka med mammas hemlagade hallonsylt (vad har hänt med min familj sen vi flyttade hit? Vi är så husliga att Ernst framstår som bristfällig i hemmet) men inser redan i det här stadiet att pannkakor är lika med en tur till Ica, och för att vara ärlig: det är mörkt och det regnar. Och klockan är bara 21. Oh my... 
 
Imorgon ska jag återgå till att kramas med mina fina hästar, polera hovar, planera, putsa, trimma, träna, mysa, äta och allt annat som hör en stallvardag till. Kanske kan jag med min list lura in alla i stallet på pannkaksspåret - det suger ju att äta pannkakor själv. Utöver det väntas ännu en vecka med provridningar, jobb, hästar, middagar och faktiskt också TÄVLING! Men först, alltid en dusch, inte lukta usch, stå högt i kurs för det är glassiiiiigt. 
 

Ärevarvsprinsen <3 

Och för de misstolkningsbenägna som just nu funderar på en syrlig kommentar om hur mycket jag skryter: jag syftade på ärevarvet han drog i hagen, inte på de ärevarv han gått under tävlingar. ;) 
 
 

Friday, Im in love

(Varning för gnälligt inlägg) Godmorgon fredag. Planerna är simpla men tilltalande: brunch med Hampe, lång bilfärd till Småländsk mark, ett par hästar och sen kommer eventuellt en kompis över ikväll. Så, bortsett från att jag åker tillbaka till Småland så är det få, men kul saker som händer idag. Fast blä, jag känner inte alls för att åka "hem."
 
Snyggaste bilden som fanns i den här datorn hahahaha. 

Skåne har varit grymt den här gången och jag är om möjligt ännu mer kluven - inte nog med att jag borde ta reda på VAD jag vill göra med mitt liv, jag borde även bestämma mig för VART. Ystad? Malmö? Göteborg? Skogen i Småland? Småland har en miljon fördelar, onekligen, men jag trivs inte med den generella mentaliteten (notera att jag skriver generella). Och Jönköping kan vara den mest ocharmerande stad jag någonsin besökt; det finns inte ett enda riktigt fint område och heller inga mysiga gamla-stan-gränder. Men vad som är bra? Min häst lever ett lyxliv, jag trivs i hästmiljöerna, har jättegoa träningskompisar, bra folk i stallet och går för första gången i mitt liv inte på high speed alla timmar på dygnet. Och så har jag ju lyckats skramla fram en del icke-hästiga kompisar. 
 
Jag växlar mellan att vilja fly och att alltid vilja stanna. När det känns bra känns det fett, när det känns dåligt vill jag bara dra och ge världens fetaste fuck u till de "byggstenar" som bidrar till att det känns sämst. Och shit, nu måste jag dra. Klockan närmar sig brunchtid och jag har inte ens representabel tröja på mig ännu. 

You're from the 70's, but I'm a 90's bitch


Att hitta rätt bland hundratals båtar är sådär lätt när man vant sig vid skogen... ;) 

Tillsammans med M (som perfekt nog är lika kort som mig) inledde jag dagen i Hyllie med shopping. Emporia tycks vara en av många platser som jag aldrig lär mig att hitta på; jag vet sällan ens vilket våningsplan jag befinner mig på. Å andra sidan spelar det mindre roll när lunchen är god och shoppingen får MVG. Åtminstone VG+ som det hette på den gamla goda tiden. 
 
Efter att jag shoppat hämtade pappa upp mig och vi åkte ut till Småbåtshamnen och avslutade med fika på Kajuta. En bilfärd genom varje kvarter som tilltalar min far blev det dessutom - huset i förorten ska säljas och en lägenhet med orealistiskt stor balkong ska införskaffas; resten spelade tydligen inte så stor roll. Typiskt pappa, haha. Vad som mer är typiskt Pappa är att ifrågasätta varför hans 22-åriga dotter inte har Forex app i iPhonen - man måste ju kolla valutorna varje dag??!!? Och har jag smakat det och det och det vinet? Han importerade det då och då och då. Och Småland, är befolkningen där en myt eller finns den faktiskt? Och skulle vi inte kunna ta en weekend i Chile, just for fun? Hahaha. Åh vad jag saknar Pappa när jag inte är här <3
 
Anyway. De senaste timmarna har jag spenderat med bästa Carro på Malmöfestivalen. Jag har, för första gången i mitt liv, ätit Langos (helt godkänt) och köpt 300g brända cashewnötter för 100 riksdaler (vi trodde att han skojade med oss så jag bara "haha, lustigkurre" HAHAHA). Icona Pop (som var mission för kvällen) var bra, men vi är rörande överens om att "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" ändå skulle svängt bättre just ikväll. Fast kanske var det bara vi. 
 
...så vad jag har gjort idag? Vältrat mig i välfärd och bränt pengar som i häxbränningstider, om ni frågar hippie-Niklas. Fast så får man inte kalla honom. Nik är tydligen rätt. Godnatt. 
 

Piece of cake att hitta rätt...




Tillbaka från de döda

Efter att  ha kryssat fram och tillbaka mellan Blekinge och Skåne kom vi fram till gården där jag skulle provrida en häst igår. Väl där träffade jag en kille som jag inte sett de senaste 10 åren, men som jag - för 10 år sen - såg mer eller mindre dagligen. Hur otippat? Flashbacks från förr har förföljt mig sedan dess och jag kan fortfarande känna att jo, min 12:e sommar var den bästa sommaren. Men mer om den sen. 
 
Väl i stan käkade vi hos mormor och morfar och resten av kvällen spenderade jag hos pappa genom att titta på de mest oklara av bilder: konstiga foton av mig när jag flugit hem från någonstans, kattbilder, foton på huset i Portugal som jag inte ens visste om, en salig blandning studentbilder och en och annan bild på mina kusar. Det var onekligen underhållande, och flera bilder som jag aldrig förr sett.
 
Idag - shopping och Malmöfestivalen. Icona Pop (eller var det ens dem?) spelar vid 10 ikväll och team Skyrup från Malmö tänker slå på stort och umgås hela kvällen. Det kommer att bli awesome. Men först: vinterjacka, skor, kanske nya jeans och precis allt annat som faller mig i smaken. Nu ska jag shoppa på riktigt! 
 
But first, let me take a selfie!

 

Pappiz, del 2