Sökes!

Vem tar sig an utmaningen? Jag söker en eller flera som kan agera moraliskt stöd när jag ska shoppa julklappar. Kan som betalning för denna relativt krävande tjänst erbjuda både lunch och fika - och jag skulle tippa på att staden blir Jönköping eller Värnamo. Viss reseersättning kan utlovas för långväga gäster. 
 
Tid och datum kommer inom kort - men rimligtvis bör detta ske innan den 24/12. 
Är du intresserad av detta endagsjobb? Tveka inte, utan kontakta evelinablomqvist@hotmail.com eller lämna en kommentar! 
 
 
(HAHA)
 
2014-11-26 - 17:20:52

Rätt, lätt och fett


Miss B
 
Äntligen har jag kunnat rida Lus igen. Ett långt, glädjefyllt och lite spralligt pass i skogen ligger nu bakom oss och han såg så nöjd ut när jag släppte honom i hagen efteråt. Imorgon hoppas jag att ridbanan är användbar - vi har inte ridit dressyr på två veckor - så det skulle sitta fint med lite bokstavsjagande innan träningen på fredag. Efter söndag är hans "slappisveckor" slut och vi satsar på att jobba vidare i dressyren och över småhinder för att stärka, bekräfta och jobba bort. I mitten av december kommer hans träning att trappas ner, för att vid årsskiftet övergå i vintervila medan jag är utomlands. När jag kommer hem igen, då är det 2015, och då kör vi.
 
2015 känns så ljust på hästfronten. I år har vi spurtat. Vi har utvecklats, båda två, mer än jag någonsin vågat hoppas. Alla våra mål för året uppfylldes, och jag ser tillbaka på ett år guldkantat av tro och vilja. 2015 börjar på en bra grund. Och jag är evigt tacksam till Lars Berglund som råkar vara den tränare vi använder oss av. Hans sätt att se hästen och lära ut därefter, är helt unik och faller samman med mina värderingar. Tänk att det som en gång kändes som vatten över huvudet, idag känns så obeskrivligt rätt, lätt och fett. 
 
 
2014-11-26 - 17:11:44

Snabbversionen många väntat på.

Första gången Laban var hemma hos mig, var slutet av 2010 och ett halvår framåt. På "tillridning" - han hade spenderat sommaren och hösten på att springa bredvid  småhinder och träna underhalsen med sina hyresvärdar. Så vi började, från början. Med grunderna. När våren kom startade vi hans första lokala tävlingar på hela 90cm. ;) Han var då fem år gammal, och redan då, redan innan jag egentligen kände honom, visste jag att han var speciell. För mig

Han åkte tillbaka till Skyrup i samband med lägernas början och gick ca 1,5 vecka den sommaren. Som lägerhäst var han aldrig någon större succé. Hösten som kom spenderade han hos olika ryttare - och till vintern kom han slutligen hem till Skyrup, där jag jobbade heltid just då. Ingen ville ha honom mer än någon månad. Han var "hopplös och inte särskilt rolig." Vi hade en förbannat svår vinter och vår med mängder av nerslag och två krossade självförtroenden. Ändå vad han den enda jag verkligen ville sitta upp på när klockan ringde varje morgon. 

Sommaren som följde spenderade jag utomlands och när hösten kom flyttade jag tillbaka till Skyrup. Lus var uthyrd igen. Hästar var inte längre roligt och jag övervägde för första gången i mitt liv att tacka för mig. Sen kom han. Utan förvarning stod han på stallplan en dag med sin surmulna uppsyn."Ryggproblem" hette det den här gången, när de skickade hem honom.
 
Det fanns inga ryggproblem. Det fanns bara en svart häst som blängde under luggen och sparkade folk i stallet. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Det var han som fattades mig. Han, och bara han. Alla jag känner, inklusive AW, avrådde mig från att köpa honom. Alla utom min mamma. 

Idag står jag här med samma svarta häst, fast den surmulna uppsynen är utbytt mot busiga ögon och en färgsprakande personlighet. Min magkänsla gjorde mig inte besviken. Det var han eller ingen jävla häst alls. Välstammat och framtidslöften har aldrig tilltalat mig på det sättet som den polska, föräldralösa hästen gjort. För mig är han perfektion i dess renaste form, även när han sparkar mina kompisar och jagar ut dem ur hagen. Han är Lus, och det kan ingen i världen konkurrera med. 

Vårt första år tillsammans: 


En ganska glad, lite misstänksam men väldigt snäll häst. Och framförallt, redan då, en väldigt modig häst. Han kastade hjärtat över hindret, oavsett vad jag styrde på. Han rev, rev och rev, men det föll honom aldrig in att springa bredvid eller stanna. Han valde att tro på mig. Som att han visste redan då att vi, inom några år, skulle tillbringa resten av hans liv tillsammans. Meant to be är för klyschigt, fast någonstans kan jag inte undgå att tro, att vi är meant to be. Jag hoppas att alla hästägare får känna den känslan någon gång. 
2014-11-26 - 16:31:01

Quote of the day



"The difference between stupidity and genius is that genius has its limits."
- Mitt livsmotto.  
2014-11-26 - 11:48:51

Cause it's gonna be all heartbreak, wistfully, painful and insanity

Har en bra hariday, tyvärr till ingen nytta. Håret kommer nämligen att vara instoppat i mössor och hjälmar hela förmiddagen, så om ingen kan skynda sig hit och beundra fluffet innan dess - kan jag nog klassa the good hair day som överflödig. Så typiskt, när det äntligen händer, lixom. Haha. 
 
Dimman runt Vaggeryd är så tät att jag knappt ser de ca 200m till andra sidan innergården. Igårkväll fick jag köra hem med den svinlande hastigheten av ca 60km/h. Jag är trött på dimma. Tät dimma suger; lätt och fläckvis dimma är fint. Som det var igår när jag promenerade med hästarna. Så ointressant samtalsämne, hah. 
 
Hovis kommer och slår rätt skon idag så äntligen kan Lus sluta vila. Han är verkligen rastlös och i vanlig ordning helt tydligt missnöjd med sin plötsliga vila. Tänker mig någon form av lätt fast långt konditionspass; sen i sönsdags har han bara skrittat eller promenerats så han är säkert lite stel och studsig. Därför: inga egentliga krav. 
 
Har jag tur hinner C hem tills vi ska rida. Då kan vi rida tillsammans. Annars kör jag stenhårt på en jag-och-Lus-runda i skogen. Kanske behöver vi det. 
 

Lägg märke till att Wiiini faktiskt putar med läpparna.. ;)
 
2014-11-26 - 09:09:36

And in my hour of darkness she is standing right in front of me

Perspektiv. Ibland går det inte. Har aldrig stått inne på Ica så länge som idag, för jag kunde inte komma fram till vilka ägg jag skulle köpa. Vilka hönor har det bäst? Informationen på förpackningen var knapphändig och i slutändan vet jag ändå inte vad som är bäst. Eller ens bra. Ägg. I en röra av katastrof fokuserade jag på ägg. 
 
Hur hjärnan fungerar är ett erkänt mysterium och i skrivande stund undrar jag för mig själv om den fungerar alls. En av mina närmsta barndomsvänner utbildar sig till kirurg. Han får snart gräva i folks hjärnor, lagligt.  Och inte bara gräva som den tafatta skolkuratorn, utan faktiskt, med skalpell och mikroskop, skära i och peta på folks mer eller mindre funktionella hjärnor. Kan inte hjälpa att det tilltalar mig. Det är ofrånkomligt fängslande, att besitta kunskapen som en kirurg gör. Ber om ursäkt till de som eventuellt äter (åt?) - mina utläggningar om att få skära i hjärnor kanske kan anses lite väl blodiga för att passa in i bloggnormen. Fast den håller jag mig i regel helst utanför. Bloggnormen sträcker sig ju max till dagens outfit och ett mikroskopsiskt sår från ögonbryns-noppningen. Jag föredrar det något mer dramatiska. 
 
Ekoägg från frigående höns inomhus blev det, förresten. Med tillgång till utevistelse. Vad betyder det, ens? Jag har hört från säkra källor att frigående höns inomhus lever miserabla hönsliv. Ica erbjöd dock inga alternativ till frigående inomhus. Så jag valde de ekologiska. Med viss tillgång till utevistelse. Kanske får hönorna hänga utomhus när inomhus städas. Kanske har de balkong och en femstjärnig restaurang att gå till. Troligtvis inte, men det känns bättre att ha det som alternativ till det första. Lite som hos galopphästarna. Vet man inte säkert kan man intala sig att allt är frid och fröjd. 
 

Promenad med mina fina. Lus tyckte att det var pest och pina att behöva ha med sig lillasyster på rundan - men hon var i alla fall glad. 
 
2014-11-25 - 20:09:34

I was fine before you walked into my life

Tänkte skriva något hurtigt om solen och det fina vädret - men allt fint bleknade och jag ser bara saker som jag inte alls vill se. Okapabel att blinka och ställa om fokus. Livet är så jävla rörigt och jag är drottning av det mentala kaos jag lever i. Trodde att stenhård förnekelse skulle skapa någon form av ordning, men stenhård förnekelse gjorde mig besviken. Lite som att tro att någon annan tar disken om man lämnar den på allmän plats. Istället för att någon annan tar sin och även min disk, finner man ett mindre berg av smutsiga kaffekoppar dagen efter - oordning i alla dess former har en enastående förmåga att föröka sig i alla tänkbara miljöer. Som människor, ungefär. Och med det vill jag bara säga att jorden är överbefolkad. 
 
 
Den senaste tiden har varit blä. Ikväll kom den riktiga bomben. Känns ungefär så som jag antar att en fattig student upplever kontoutdraget efter en löningshelg på krogen. Jag önskar att jag var en sån där öppenhjärtad människa som levde livet utan att misstänka allt och alla för att vara fake. Alternativ två är att det skulle vara lika lätt att notera en fake-vän som en fake-väska. Kanske säger det mer om en stor brist i min personlighet än om väska vs människa. Att jag har lättare att konstatera att en väska är fake än att en människa är det, alltså. Fast jag tror inte att människor är fake så ofta. Jag oroar mig egentligen mer för att de är så pass artiga att de agerar vänskapligt av ren och skär...common sense. Vad heter det på svenska, ens? Allmänvett? Whatever. 
 
Jag har återigen slagit någon form av världsrekord i rörighet. Kanske också i dålig ordföljd och tafatt meningsuppbyggnad. Kanske kan bloggawards skapa en kategori även för det. Kanske blir jag nominerad. Som årets mess-ikon, alltså. 
 
2014-11-25 - 16:42:36

Quote of the day

Alla andra bloggare börjar dagen med en inspirerande qutoe, och inte fan ska jag vara sämre!! 
Läs och låt er insporeras, mina halvt andliga vänner! 

 
2014-11-25 - 06:20:00