They judge me like a picture book, by the colors, like they forgot to read

Idag har på många sätt varit en fantastiskt bra dag. Hela förmiddagen ägnade jag åt sådant jag tycker om. Och jag hoppade min häst, som mot slutet bekräftade varför man blir både besatt och beroende av den här sporten. Ändå längtar jag tillbaka. Hela tiden. Emellanåt på ett okontrollerat och obehagligt sätt. Allting annat blir så litet i jämförelse med det jag saknar. 

Kanske handlar det om att jag är trött. Eller om att jag är knäpp. Eller en salig röra av de båda faktorerna. Kanske är jag bara för dålig på att blicka framåt, och istället sneglar bak över axeln i tid och otid. Jag gör gärna det i perioder. Andra gånger ser jag varken dået eller nuet, utan bara vad som ligger framför mig. Jag föredrar det. Att leva lite före mig själv. Det är så enkelt. Obekymrat, odramatiskt och oförutsägbart. 

Jag undrar varför jag samarbetar så dåligt med min egen skalle ibland. Och så undrar jag en massa ointelligenta saker också. Varför bra dagar ägnas åt svåra tankar. Varför telefonen är tyst när man för en gångs skull vill att den piper. Varför fetaosten är slut när allting annat finns. Varför jeansen ligger kvar på golvet när jag verkligen tänkte plocka upp dem. Lite så rullar jag idag. Och lite så rullar jag alldeles för ofta. Kanske dags att stoppa käppar i mina egna hjul och byta riktning (haha). 
 
När den här bilden togs, då stod jag på ett tak i New York, och bredvid/bakom mig står någon jag saknar hela, hela tiden. Precis som jag ibland saknar vem jag är med dem. Och vem jag var. Och allt annat oklart som ingen vettig människa skulle engagerae sig i, haha. 
2015-01-26 - 20:44:59

Hey måndag


Dagens Lus <3
 
Idag bar det av till ridhuset, där jag tillsammans med H körde simpel lydnadshoppning som ganska snabbt visade sig vara allt annat än simpel. Våra hästar är förhållandevis lika, så jag fick lite hjälp från H mellan varven. Typ sätt dig på arslet och titta upp. Det behöver jag höra ibland. Nu för tiden mer än ibland, haha. 
 
I början var vi (inte helt oväntat) inte särskilt vackra att vila ögonen på. Han var stel och jag var stark. Vilken fantastiskt dålig kombination! Trots att jag hela tiden är irriterad på min egen otillräckliga insats så måste jag medge att det kändes fint i slutet - han kom tillbaka och gick att svänga åt båda hållen (WOHO). Guldstjärna till Lus, bakläxa till mig. Jag har två utmärkta ben att rida med och ändå så använder jag mina förbannade händer mer än nödvändigt - speciellt när han blir stökig - vilket gör honom ännu obekvämare och flängigare. 
 
Mer än så hinner jag inte skriva just nu. Jag ska jobba och har dessutom skapat en mindre uppsjö av jeans på hallgolvet. Risken för att inga par är rena är överhängande, så jag borde ägna en stund åt att komma upp med en plan B. Vad har man på sig om man inte har jeans? 
 
Mvh jeanslover_92@gmail.com
 
2015-01-26 - 13:21:18

Måndag morgon

Söndag kväll är det när jag skriver det här relativt meningslösa inlägget. Sitter i bloggfåtöljen med alldeles för många tända doftljus runt mig och hälften av lamporna tända för jag är så jävla mörkrädd. Planerar veckans ridpass i huvudet och funderar på en rimlig övning att bygga upp under morgondagens (dagens) hoppa-själv-träning. Lutar åt långsida, snett igenom, långsida, haha (på grund av min hyggligt stora skara icke hästintresserade läsare känner jag ett behov av att förklara att övningen jag just beskrev är allmänt känd som en IQ-befriad sådan, och begreppet används i regel för att beskriva något löjligt enkelt). 
 
Tittar på folks tävlingsfilmer. Nästan alla här omkring har gjort sina första starter under helgen som gått, och generellt ser jag en mängd fina resultat och även en del skimrande rosetter. Tävlingssuget jag själv känner övergår mitt förstånd och jag vill bara andas tävlingsplats. Typ nu. Mina egna förväntningar på årets första starter är däremot varken fina resultat eller färgglada rosetter. Vi är mer på nivån "träffa rätt hinder i rätt ordning" faktiskt. Men det tar sig, sakta men säkert. Snart är vi också tillbaka efter vintervilan. 
 
Kändes som en passande bild.. ;)
2015-01-26 - 06:24:00

They think I don't understand the freedom land of the seventies

Jobbhelgen är över och jag blickar ut över något som känns som paradiset. Dubbla hopp-pass, fredagsträningar, ryttar kick-off och slutligen tävling är vad som händer i veckan utöver det vardagliga. Jag längtar.
 
Dagens feta överraskning var när pappa kom in genom dörrarna på jobb för att hälsa på. I sin Morrisjacka och skor från Gant såg han ungefär lika malplacerad ut som hans bil gjorde bredvid min på parkeringen. Jag kör världens minsta, numera också buckligaste blå bil, som as a matter of fact inte sett en biltvätt sen den blev min år 2011. Inte heller invändigt har jag gjort några större ansträningar för att städa. Om man bortser från det som närmst tedde sig som en kulturkrock, så var det jääättemysigt att träffa pappa och har jag tur så är jag ledig när Johan Glans är i Malmö/Lund. Om det är något jag och min far delar så är det humorn, och Johan Glans är kung i humorriket. 
 
Nu är det hög tid för min klassiska avocadosallad utan sallad och därefter en dusch så lång att flygresan mellan Köpenhamn och New York verkar patetisk. Godkväll kompisar! 
 
 
2015-01-25 - 20:17:00

Here we go - träningsfilmen

Känns lite som att jag kastar mig i famnen på alla (smyg)haters när jag publicerar denna graciösa, följsamma och bedårande film på mig och min häst. Till mitt försvar har jag absolut inget av intresse att säga - så det är fritt fram att smsa bästa kompisen och ägna söndagskvällen åt att fnittra åt mig. ;) 
 
+ ...ganska tomt på den här sidan. Han lufthoppade inte en enda gång, stod heller inte på två ben eller bockade omkring på sitt lite märkliga vis. Och han var ju trots allt väldigt glad! 
 
- Mina händer - såååå oföljsamma och oharmoniska.

- Känns som att han tappat omotiverat mycket i galoppen. 

- Jag glömde bort att jag hade ben att rida med under de första 45 minuterna. 

- Jag har svårt att ge rätt eftergift - och rätt eftergift till HONOM är overkill delux. Som ni ser på filmen kastar jag fram handen en halvmeter, och ändå säger Lasse att jag måste ge honom MER eftergift. Han vill ha hela armen, och jag ger honom bara lillfingret. Tyvärr är han tillräckligt artig för att inte ta mer än vad jag erbjuder - så jag måste bli mer generös (även när det känns överdrivet). 
 
2015-01-25 - 19:04:54

Jag är så glad att jag har en tränare som sällan säger "bra"

Jag har tränat för många olika tränare i mitt liv. Om man generaliserar så finns det två typer: de som alltid säger bra, och de som aldrig säger bra. Jag väljer alltid, alltid, den som är fåordig med beröm och generös med kritik. Det är så man lär sig. Av att få hjälp att själv känna att det blir bättre, istället för att rida lika pissigt år efter år och få höra "rätt där (igen)" från tjommen i mitten. 

 
 
Jag har tränat för båda delarna. De som gormar "braaaa" genom hela ridhuset trots att man ridit precis lika slarvigt som förra gången, och de som ständigt hittar nya saker att påpeka trots att man redan förbättrat det man blev tillsagd om från början. Och det lustiga i allt det här - det är att många som tränar för "jäättebra-tränaren" själva upplever att de rider för motsatsen. Hur lustigt är inte det?
 
Mina erfarenheter av "jääättebra" kan jag lätt applicera på andra som just nu tränar för den typen av tränare. Motivationen sinar, för allt är bra och ingen har en aning om varför. Ibland får man göra om, oftast med den enastående motiveringen  (åh förlåt, motiveringen uteblir oftast). "Kom en gång till" ropar Jättebra. 

- Ok, är det något jag ska förändra eller ska jag bara låta hästen springa ett varv till..?  

Självförtroendet dalar. Tränaren skriker bra och ändå känns det så förbannat dåligt. För att uppleva den här punkten måste man givetvis vara utrustad med en skvätt känsla för ridsport, och även en måttlig dos självinsikt. För man känner att det inte alls känns bra. Och inte blir det bättre. Och ändå säger tränaren bra.

"Är jag så dålig att min undermåliga prestation klassas som "bra" i min tränares ögon? Gode gud, låt mig börja samla frimärken istället och låt A1-försäkringen befria min häst från denna brutala skitsport."
 
Så såg min självkänsla ut när jag för sista gången lämnade ridhuset efter en träning med Jättebra som instruktör. Jag hade noll förtroende för både mig själv och samtliga av mina hästar. Folk skrek "braaaa" efter oss så att saliven skvätte, men inte fan kändes det bra. Än mindre kul eller meningsfullt. Sanningen att säga så fick spelet "finns i sjön" en helt ny innebörd, för i sjön fanns alla de tusenlappar som jag och hästägarna hostat upp för att få höra hur bra vi var. 
 
Det är svårt att hitta en bra tränare. Ännu svårare att hitta en bra tränare som är genuint intresserad och engagerad i just dig och din häst. Jag har tidigare i mitt liv stött på två sådanna. Idag utbildar jag mig själv och min häst för den tredje. Han säger nästan aldrig bra. Istället säger han saker, som gör att jag själv upplever att det går bra. Han kritiserar, ja-jävlar vad man kan få höra under en två minuter lång bana, och inte ett enda av de orden han uttalar går att likna vid "bra." Och jag är så tacksam för det. Så tacksam för att han väljer att säga vad jag kan förbättra, istället för att i tid och otid påpeka de få saker jag redan gör bra. Länge leve den sällsynta typen av tränare. 
 
 
2015-01-25 - 18:58:39

You say I'm like the ice, I freeze

Tredje gången gillt, som artonhundratalsmänniskan skulle ha sagt. Jag har spenderat de senaste två timmarna med telefonen tryckt mot örat och alla tankar som jag annars skulle delat på bloggen, delade jag istället med andra sidan luren. Nu är det spöklikt tomt där uppe, lite som när eleverna åker hem från Skyrup den sista sommarveckan. Jag inser att bara en åtta-tio personer i hela världen kan relatera till den känslan, men det räcker för stunden. 
 
Lus vilar idag. Vilar sig i form inför morgondagen, när hoppa-utan-tränare står på schemat. Jag hoppar egentligen aldrig utan tränare av ren principsak, men när det är hemläxa från tränaren så är jag inte den som är den. Självklart handlar det bara om väldigt enkla övningar - dels för att jag aldrig skulle försätta oss i en situation som vi inte klarar av när hjälp inte finns att tillgå, och dels för att "enkelhinder på rakt spår" är tillräckligt avancerat under rådande omständigheter (häst blir lätt euforisk och hyperventilerar vid blotta tanken på en bom). 
 
Den där träningsfilmen som jag pratade om igår håller på att laddas upp och om den är klar innan jag måste bege mig mot jobb så kommer den att publiceras under dagen. Alternativ två är att den dyker upp ikväll. Den lugna söndagsmorgonen är helt klart förbi och klockans visare vittnar om att jag borde leta upp mascaran och försöka se anständig ut. Herrå. 
 
Känner mig som en standardfjortis när jag skriver det men jag kan inte låta bli: turnbacktiiiiime
 
 
2015-01-25 - 08:40:15

They say I'm too young to love you, I don't know what I need

Jag har hittat en ny favoritblogg. Den drivs av en tjej som är sex år yngre än mig. Och hon skriver typ sex gånger så bra. Med sex gånger så stor genomslagskraft i sina ord, trots att räckvidden inte är så stor. Jag länkade hennes blogg i förra inlägget, så om lördagskvällen inte gått som planerat eller om festen sög, så kan ni ju med gott samvete ägna er åt den. Det är intelligent läsning - inget ytligt jidder - som ni kan läsa här. ;) 
 
Klockan närmar sig elva och jag kan se tillbaka på några bra varv på en snötäckt ridbana. Lus pulsade på ordentligt och om jag är generös med överseendet så gick det riktigt bra. Jag menar, självklart gick det åt helvete, men om man är orimligt ambitiös och tänker en extra gång på att han inte är igång - så gick det bra. Vi hade som mål att kunna rida i båda varven utan att han släppte ytter och klamrade sig fast i inner, och tro det eller ej, men vi lyckades. Trots tio minus och snöunderlag.
 
Jag har klädångest och förbannat det faktum att nästa event jag ska på helt och hållet saknar klädkod. Hallå, hur ska man då veta vart standard ligger? Snackar vi långklänning och kostym eller något betydligt mer diskret och omärkvärdigt? Att skicka ut inbjudningar utan dresscode är socialt efterblivet, personligen så illa att jag anser att svea rike borde sätta lag på saken. Det skulle bespara mig många timmars oroligt funderande och dessutom skulle folk slippa komma överklädda, alternativt i något som i mängden ser ut som myskläder och foppatofflor, haha. 
 
Med det sagt lämnar jag dator igen. Egentligen bytar jag bara dator - till icke bloggdatorn. Där väntar en del fix och trix, som jag absolut inte alls har någon önskan om att ta tag i denna svinkalla lördagskväll. Men deadline är ett välkänt begrepp och jag jobbar ständigt efter på gränsen till orimliga sådanna. Om det finns minsta lilla antydan till fokus kvar i mig när jag är klar, kommer en hastigt och dåligt ihopklippt film från träningen igår att publiceras i något som ska föreställa ett träningsinlägg. ;)
 
Fifschen
2015-01-24 - 22:40:56