slide show

5 kvällstankar

- Jag kan inte förstå hur man som vuxen människa på 2000-talet kan befatta sig med rasism eller stödja ett parti som SD, som så fort det är det minsta off the record gör det enda vedervärdiga uttalandet efter det andra. Hur kan befolkningen i ett välbärgat I-land som Sverige inte vara bättre och klokare än så? Det är patetiskt litet och ynkligt att tro sig vara av mervärde pga hudfärg, religion eller bakgrund. Dina åsikter och handlingar gör dig till vem du är, inte dina bruna ögon eller ditt skandinaviska blondinfluff.
 
- Jag tror inte att alla lärare i Sverige är dåliga. Inte heller att eleverna är korkade eller att skolsystemet blivit sämre. Däremot tror jag att vi har en generation föräldrar som överlag sköter sin uppgift skitdåligt. Ouppfostrade, lata och bortskämda barn som alldeles för väl är medvetna om att kritik riktas mot läraren och inte eleven när betygen är usla. Vad de verkar glömma bort är att även om läraren får tre års helvete, är det ändå eleven som får torka tanter i rumpan i resten av sitt liv när skolan är slut. Personligen skuldbelägger jag bara föräldrarna, som format lata, egoistiska och krävande skitungar istället för vanliga barn. 
 
- Nästa person som inivtar mig till ett Facebookspel kommer att dräpas vid gryningen... eller nä. Men fem minuters uppmärksamhet kommer den slumpmässigt utvalda personen att få; för ungefär så lång tid tar det för mig att hitta "ta bort som vän och blockera."
 
- Jag tror inte att alla elittävlingshästar mår bra och tycker det är kul. Många hävdar att det inte går att få en häst att hoppa 140-160 om den inte vill. I mina ögon är det lika påläst som att hävda att sniglar vinner galopptävlingar. Det går att (hur säger man det här fint, då?) sätta sig så väl i respekt hos hästen att den utan att argumentera gör vad man ber den om. Många hästar hoppar säkert de höjderna delvis frivilligt, men jag kan inte övertyga mig själv om att alla hästar på den nivån vill hoppa. Inte efter att ha varit ute i Europa och sett "träningsmetoderna" de vi ser i t ex Scandinavium använder sig av. 
 
- Trickträning måste vara hästmänniskans absolut mest meningslösa påhitt. Att lära hästen att skrapa med framhovarna och kravla runt på marken? Get real. Sälj den hästen till en annan ryttare och den hade inte ont anandes fått en rak höger om den började vifta med frambenen. Vill man hålla på med trickträning, så fine, men att hävda att hästen gör konster för att ni har ett "så starkt band" är lika löjligt som att göra simhopp i en vattenpöl. Hästen gör konster för att du matar den med godis. Inte för att den litar på dig, dyrkar dig eller på något annat sett ser dig som något annat än en skitenkel godisautomat. 
 
 
 

Lollo och Bernie dom är bästa vänner

Min och S utlandsresa gick i graven när vi insåg att våra lediga veckor på inga sätt matchade. Just ikväll har jag inte det där hysteriska utlandssuget - men jag vet att det snart är tillbaka. Någon som anmäler sig frivillig att ligga på standen några dagar? Enda kravet är att hotellet saknar barnpool och i största allmänhet inte är tilltalande för barnfamiljer. Barnskrik, ungar som gråter och skärande gälla skratt är tre ljud som lockar fram varenda kriminell cell i hela min kropp. Och hundar som skäller. Ibland även hästar som gnäggar. Okej fine, jag hatar allt som låter. ;)
 
Mitt starkaste minne från min och Louise resa till Mallorca i somras är "Lollo och Bernie" - två fetstora gosedjur som sprang runt i kvarteret och gapade något om "Lollo och Bernie de är bästa vänner, lalalalaa." Trots otaliga försök att dräpa Bernie misslyckades jag, men om jag fick chansen igen skulle både Lollo och Bernie sakna huvud. 
 
 
 
 
 
 

24 april 2014

Konditionsträning delux med Lus var kanske det bästa på väldigt många dagar. Rakt fram, högt grundtempo, solsken, fågelkvitter, mjuka vägar och en häst som bjöd med spetsade öron och humöret på topp. Fina, snälla Lus. Han älskar att galoppera. Och det gör jag också. Jag helst på en galoppbana. Lus föredrar skogsvägar med en massa kul backar och svängar. Han är så go, men snart bär det förhoppningsvis av mot en riktig bana; det var ungefär två tusen år sen jag galopperade på riktigt. Kanske för att min galoppsadel ligger i Skyrup. Eller låg. Högst troligt är den uppäten av dammråttor, eller av katten Kristina. Bäst före-datumet hade ändå gått ut på den sadeln för ganska många säsonger sen. ;)
 
Imorgon blir det Lasseträning; jag hoppar upp och ner som en unge på julafton. Träningskostnaderna är tveklöst mina bäst spenderade pengar varje månad. Bättre än mat, tävlingar och nya sommarjackor, till och med. Och nu måste jag göra mig i ordning. Sista kvällen på jobb för ett par dagar framöver väntar och jag känner doften av frihet och hästskit (lite samma sak). Tjohoo. 
 
 
 
 

En hög med failbilder

I väntan på magkänslan


(Ja, jag hoppade terräng i galoppsadel; det var inte helt enligt planen men gick utmärkt. Dock inget jag rekomenderar).
 
Vad som händer nu är den stora frågan. Min kloka vän Jojjo förespråkade att lyssna på magkänslan. Jag tror att hon har rätt. Hon är en sån som oftast har rätt. Så nu återstår bara att återfinna magkänslan. Den försvann i en blandning av panik och skräck för vad som var rätt och fel; så tills den vågat sig fram tänker jag bara go with the (slow) flow. Kanske vaknar jag bara en morgon och vet vad som känns bäst. 
 
Till vidare har jag ett par tävlingar inplanerade för min stjärna. Först beger vi oss till VSRK (?) och hoppar en 110 nästa helg. Veckan efter blir det hemmatävlingar i Bratteborg, där vi debuterar 115 om 
a) Allt känns bra och 
b) De ändrar sista klassen till 115, haha. 
I annat fall går han 1m, 110. 
 
Ska ni till Vaggeryd Skillingaryd nästa lördag? :D
 
 

Skickar vidare

Kände ett fett behov av att länka till DET HÄR inlägget. Lite för att budskapet är bra, men mest för att den som skrivit det på så många sätt beskriver en person som hon själv lyckas vara. Stark. Modig. Vänlig. Förstående och uppmärksam. Och så är inlägget kryddat med bilder som matchar budskapet perfekt. 
 

Foton från Bratteborg

Linda Lybing tog superfina foton på mig och Lus under hemmatävlingarna för någon vecka sen. Här kommer allihopa, och när ni har tittar färdigt kan ni passa på att besöka Lindas blogg som är fylld av fina foton, mest på den borkfärgade tuffingen Matrix! 
 

Alltså, hahaha... <3




Till alla 12-åriga hästmänniskor med oförstående klasskompisar

"Jag hjälper tjejerna i stallet.


Eller, tja... tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern.
Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i sammanhanget. Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen. Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör.

De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund. Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar. Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete. Aptungt. Och hästar är inga leksaker. Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp).

Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst... Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget.

Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar. Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport. En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig. Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser. Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade. 

Hästtjejer är, med andra ord, the shit. Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden. Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete. Stark självkänsla. Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet. Varje dag. Tog ansvar. Varje dag. Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan. Eller en skoterverkstad.


Jens Ganman"

Lost

Igår red vi ut och försökte rasta bort några dagars energi. Idag, ett toppenpass på ridbanan. Superkänsla. Övertygad om att vi mådde bra, till och med, i alla fall för en kort sekund. Sen börjar jag grubbla igen. Hysteriskt, osammanhängande och alldeles för intensivt. Skorna åkte på. Jättefint blev det, med tanke på förutsättningar och omständigheter. Och ändå är jag rädd att det kanske, kanske är fel. Kanske kanske inte toppenbra. Möjligtvis inte bäst för honom. 
 
 
 
Samtidigt måste jag försöka vara närvarande och realistisk. Jag har en glad, blank, pigg och till synes välmående häst. Han bjuder. Hoppar bättre än någonsin. Går rent, reagerar inte för tryck mot ryggen eller andra klassiska test. Han verkar må toppen, så varför letar jag fel hela, hela tiden? Kanske just därför. För att han är så glad. För att han är en sån fighter. En modig, stark fighter. Han visar inte om han har ont. Han fortsätter med spetsade öron och bjudningen på topp. Viker inte undan för tryck och obehag. Han är tuff, kanske ibland för min skull. Hos tidigare ryttare har han varit arg. Han har sparkat och varit missnöjd. Bitit, vägrat och rest sig. Ryggproblem handlade det om, sa de. Sen kom han hem, och trots smärta från ryggen bet han ihop och gick som en klocka från första till sista ridpass innan veterinärbesöket. Visade ingenting när jag satt på. Lyfte inte en hov när jag tryckte och klämde. Och ändå hade han ont. 
 
Därför är jag så orolig. Jag vet att han biter ihop så länge han bara kan. Vet att han kan gå med en dåligt anpassad sadel i månader utan att ge vika för obehaget. Vet att han inte skulle sparka eller vägra med mig  bara för att han har ont. Samtidigt som det gör honom till en gentleman av stora mått, gör det hästägandet så svårt. Jag vill att han ska komma fram till mig i hagen och skrika och gråta om hovarna känns osofta. Jag vill att han ska vägra gå och kosparka om sadeln är obekväm. Jag vill verkligen allt det där, samtidigt som det gör honom till honom att se förbi allt sådant. 
 
...eller också har han bara inte ont. Det alternativet finns. Gömt och glömt under mängder av frågetecken finns det trots allt. Kanske känns hovarna bra. Kanske är han bara frisk och glad. Kanske skulle han dra iväg och springa bredvid hinderna med mig också om han inte mådde bra... kan någon bara komma hit och ge mig ett vettigt, bra, realistiskt och trovärdigt svar som jag kan leva efter resten av mitt liv? GAH. 
 
 

Nobody said it was easy

Allt växlar mellan att kännas toppen och kännas jättekatastrof. Gallor, hästskor, vinklar, sadlar och hästtänder; jag kan inte ens tänka klart längre. Har analyserat, tänkt, läst på och tänkt igen till förbannelse. Borde ta avstånd och få överblick, men kan inte. 
 
Jag kan rida. Kan göra en dum häst snäll. Kan lära en unghäst att bli ridhäst. Kan förstå de missförstådda och felstämplade. Det är vad jag kan. Hovar, sadlar, hästens anatomi och allt där emellan - vad vet jag om det, egentligen? Jag är lika lite expert som alla andra, med skillnaden att jag förstår min okunskap. Jag kan ingenting om hovar, egentligen. Det blir så uppenbart när jag hamnar i de här situationerna. Allt jag fått veta är att allt är fel och att allt är rätt. Frågar jag tio personer får jag elva svar. Frågar jag ingen får jag också elva svar. Filosofi avlöser åsikt och vetenskap. Ingen säger någonsin samma. Det finns inget rätt, men heller inget fel. Det är som en stor, fet, illaluktande dimma, och jag är fast i mitten med en klämma för näsan och ögonbindel. Till saken hör att man inte behöver ögonbindel för att känna sig blind i dimman. 
 
Oklart är ordet för dagen. Jag tror inte ens det är huvudvärk jag känner. Kanske mer träningsvärk eller blödande magsår från hjärnan. Kanske måste jag bara välja. Välja att tro på ett koncept. Fast tänk så väljer jag fel. Utan hovar, ingen häst. Utan tänder, rygg, senor och alla andra kroppsdelar - ingen häst. Hur vet man att man väljer rätt? Magkänslan var tydlig igår. Idag är den frånvarande och livrädd. Kanske är hela jag rädd. Rädd för att ta fel beslut. Rädd för att göra illa det finaste, mest dyrbara och oersättliga jag har. Jag vill bara att han ska ha det perfekt, men mina bristande kunskaper vad gäller allt utom det som sker från hästryggen blir tydligare för varje tanke jag tänker. 
 
Finast, viktigaste, dyrbarast... irreplaceable. <3

Smakprov

Foto: Den här grymt duktiga hästtjejen! 
 
 
<333

Vad du än frågar ska jag svara nej

Illa att vara tjock redan innan sommarbetet.. <3
 
Inte förrän på torsdag kommer Lus hovslagare. Jag kryper ur skinnet. Det blir alldeles för mycket vila, för oss båda. Visserligen kommer en annan hovslagare redan imorgon, men slå på skon kommer att vara så svårt att jag överlåter det till den som har en grundtanke med hans hovar. Vågar inte riskera att sabba planen, lixom. Jävla skiiiiiit. 
 
Helgen som väntar blir tävlingslös. Veckan efter bär det av mot Vaggeryd Skillingaryd, och helgen efter det är det återigen hemmatävlingar i Bratteborg, där jag hoppas kunna debutera 115cm. Om allt känns bra, om skorna sitter på och om vi äntligen kan få kicka igång det här segstartade jävla året, vill säga. 4 tävlingar på nästan 5 månader, vad liknar det? Ett stort, humorbefriat skämt, om ni frågar mig. Jag är så galet redo för att dra igång tävlingssäsongen med Lus att jag hoppar upp och ner. Lösa skor, vinklade hovar och jobb får inte komma ivägen mer nu. Punkt. 
 
Tävlingslös blir helgen, men allt annat än hästlös. På söndag kväll anländer prinsessan Fiffi från Kalmar och det ser jag fram emot på många sätt; det blir finbesök från delar av fam. Grant och det ska bli så himla roligt. Jag har tömt och fixat boxen och bara väntar på att få strö upp den med ny, fluffig halm och en tuss hö. Dessvärre har hon dragit nitlotten; att vara granne med Laban kan vara utmattande på många sätt. Han är som ett nyfiket litet barn; "vem är du vad gör du varför är du orange vem är din mamma varför har du grimma hur många skor har du vilken är din favoritfärg fiffi fiffi fiffi svara då!!" Underbart snäll, men lite av ett stör, samtidigt som han styr de andra hästarna med Dumbledore-auktoritet i hagen. Han har aldrig i uppfostringssyfte bitit eller sparkat  för att få dem att ställa sig undet honom; han tittar på dem. Lugnt, artigt, bestämt. Pondus, tror jag det kallas. 
 
Jag börjar tappa tråden - och hoppas kunna lägga en konstig dag bakom mig snart. Kvällen blev trevlig, men avslutades med att jag hastigt och lustigt rusade ut ur huset för att undvika fler barnskrik och skratt. Så nära att kväva något oskyldigt har jag aldrig förr varit; så i ren frustrationsartad panik kastade jag mig ut genom dörren och körde hem. Sorry för det. Jag + barnskrik går INTE ihop. Hahaha. 
 
 
 

Its a black fly in your Chardonnay

Jo visst att jag skulle rida Lus idag. Hans hov utan sko är uppfläkt som tusan och jag kan inte för mitt liv förstå hur man ska kunna få dit en sko igen utan att sömsticka honom med varenda söm. Ungefär så stor del av hoven är kvar. Mitt hästägarhjärta mår sämst, men Lus, han verkar ha det toppen. Efter en timme på gräset visade han och Romie upp en show som hette duga. Båda två med julgranen som slagpåse; jag visste inte att det var ett smittsamt beteende.
 
Jag har sorterat staket. Plockat prylar. Räknat, mätt och använt hjärnan. Och bakat kladdkaksmuffins. Kanske det mest otippade under hela 2014. Jag bakar inte. Lagar inte mat. Det är inte min grej, men plötsligt händer det. Förhoppningsvis blir stallgänget glada; själv är jag ju inte överförtjust i choklad, men kakao och mjöl var i stort sett vad som fanns att tillgå. Det luktar hemmafru och 1800-tal. Jag gillar det.
 
Utanför fönstret står en liten liten flicka och petar på hästarnas mular. Hon når dem knappt upp till knäna. Min ungdomsledarhjärnhalva har redan sprungit ut och räddat prinsessan från att bli nertrampad i gruset. Fast kroppen sitter kvar och ler åt synen av ett barn som upptäcker sitt hästintresse. Hästarna är så artiga, som att de förstår sitt ansvar. Med sänkta huvud och lugna ögon låter de henne klappa mular och knän. Nej, hjärnan vinner inte den här gången. Hästarna har koll. De är kloka. Och vänliga. De tar hand om prinsessan.
 
Flip

Im in a fight with the world but im winning

Trodde att jag skulle sluta vara förbannad när jag äntligen fick äta. Blev istället ännu mer arg och har under den senaste timmen varit närmare att flytta här ifrån än jag någonsin varit förut. Jag hatar maktmissbruk. Hatar konstig hieraki. Hatar när mänskligheter tar sig rättigheter i syfte att förminska andra. Jag känner mig (tyvärr eller tack och lov) inte förminskad. Bara skitförbannad och lite giftigare än vanligt. Med alla taggar utåt. Och helt utan vilja att göra bra ifrån mig. Var det resultatet ni sökte? Här skulle en blinkande smilegubbe sitta bra, men den log alldeles för vänligt för att ge en rättvis bild av mitt ansiktsuttryck. 

Off är ordet för eftermiddagen. Jag har blåst av alla planer och ska ägna eftermiddagen åt Lus, och bara tänka. Komma fram till vad jag vill. Hur jag vill. Varför jag vill. Det är tid nu. Helt uppenbart tid, kan jag idag konstatera. Kanske var det dags redan för ett år sen. 

Jag inser att jag är förvirrande. Delvis medvetet - eftersom uthängning av alla former strider mot Svea rikes lagar. Och lite mot mina principer. Fast idag, just nu, är jag mentalt redo att slakta verbalt. Jag är på alla tänkbara sätt färdig att slita sönder dåliga fasader, brick by brick, och lämna ut människorna bakom till hajarna. Men sen minns jag att jag trots allt är lite större än så, och försöker se förbi. Och om jag inte kan, då blundar jag bara.

Många faktorer, personer och platser har spelat in i förmiddagens ilska. Kanske mest det faktum att jag varit så vansinnigt jävla hungrig större delen av tiden. Det är svårt att se saker som de faktiskt är när allt man kan tänka på är mat. ;) när problemen börjar ändra form och slutligen liknar stora cheeseburgare har hungern nått nya höjder, och nu, när jag käkat, skrivit ett kryptiskt hatinlägg tillägnat hela jävla Småland, och suttit en kort stund i solen börjar cheeseburgarproblemen tyna bort. God eftermiddag kära läsare, idag hatar jag alla som inte stryker mig medhårs. 



Im in a fight with the world but im winning

Trodde att jag skulle sluta vara förbannad när jag äntligen fick äta. Blev istället ännu mer arg och har under den senaste timmen varit närmare att flytta här ifrån än jag någonsin varit förut. Jag hatar maktmissbruk. Hatar konstig hieraki. Hatar när mänskligheter tar sig rättigheter i syfte att förminska andra. Jag känner mig (tyvärr eller tack och lov) inte förminskad. Bara skitförbannad och lite giftigare än vanligt. Med alla taggar utåt. Och helt utan vilja att göra bra ifrån mig. Var det resultatet ni sökte? Här skulle en blinkande smilegubbe sitta bra, men den log alldeles för vänligt för att ge en rättvis bild av mitt ansiktsuttryck. 

Off är ordet för eftermiddagen. Jag har blåst av alla planer och ska ägna eftermiddagen åt Lus, och bara tänka. Komma fram till vad jag vill. Hur jag vill. Varför jag vill. Det är tid nu. Helt uppenbart tid, kan jag idag konstatera. Kanske var det dags redan för ett år sen. 

Jag inser att jag är förvirrande. Delvis medvetet - eftersom uthängning av alla former strider mot Svea rikes lagar. Och lite mot mina principer. Fast idag, just nu, är jag mentalt redo att slakta verbalt. Jag är på alla tänkbara sätt färdig att slita sönder dåliga fasader, brick by brick, och lämna ut människorna bakom till hajarna. Men sen minns jag att jag trots allt är lite större än så, och försöker se förbi. Och om jag inte kan, då blundar jag bara.

Många faktorer, personer och platser har spelat in i förmiddagens ilska. Kanske mest det faktum att jag varit så vansinnigt jävla hungrig större delen av tiden. Det är svårt att se saker som de faktiskt är när allt man kan tänka på är mat. ;) när problemen börjar ändra form och slutligen liknar stora cheeseburgare har hungern nått nya höjder, och nu, när jag käkat, skrivit ett kryptiskt hatinlägg tillägnat hela jävla Småland, och suttit en kort stund i solen börjar cheeseburgarproblemen tyna bort. God eftermiddag kära läsare, idag hatar jag alla som inte stryker mig medhårs. 



Världens mest meningslösa Facebookupdateringar

Förlorar man inte hoppet för mänskligheten ibland när man scrollar igenom news feed? Det gör i alla fall jag, och här under är en lista på de tre dummaste, mest meningslösa statusarna som postas varje dag av någon på min Facebook. Poängen med det hela är att statusarna saknar just poäng; de är bara bisarrt meningslösa. 
 
"Aldrig mer alkohol/man mår som man förtjänar!!"
- Och precis vad ville du ha sagt med den statusuppdateringen? Påtala att du drack en för stor mängd alkohol igår? Till vilken nytta? Jag känner mig lite som en neandertalare, men jag förstår inte hur det kan kännas så oerhört viktigt att berätta att du var full igår för alla dina FB-vänner. Så jävla häftigt tycker jag nog inte att det är... 
 
"Precis när jag trodde att allt var över så högg du mig i ryggen igen"
- Eh, poesi är fint, javisst, men om du inte har för avsikt att dela hela storyn med cyberspace, sluta posta kryptiska uppdateringar som ger känslan av att det är oerhört synd om dig. Eller jaha, du postade bara statusen för att folk skulle skriva "finns gumman" "hänt gumman?" så att du långt om länge kunde svara "finisar, vi tar det i chatten ist." Åh förlåt, jag visste inte att det var privat! 
 
"Hatar du är en sån jävla hora, ska köra över din mamma och slå dig gul och blå!!" 
- Men oj, respekt till dig, tuffing. Folk som slåss och kör över folks mammor är verkligen beundransvärda människor. Vanligtvis brukar jag fråga vad skribenten får ut av att posta den där statusen, och får då oftast svaret att "varför hoppar du på mig? Vi tar det i chatten." Eh, så då får kränka, hota och hoppa på vemsomhelst, men jag får inte ifrågasätta? Och när vi ska lösa vårt lilla dilemma ska vi inte göra det öppet på Facebook, utan i den privata chatten. MODIGT.
 
 

21 april 2014

Dag 3 med strålande solsken - och äntligen får jag spendera några dagstimmar utomhus. Jag har känt mig som en inlåst gruvarbetare när jag jobbat inomhus, mest för att de som gick förbi hade T-shirt och shorts. Själv satt jag och huttrade i dubbla tröjor, haha. 
 
Sent igår kväll tog jag beslutet att låta P dra av Lus jättelösa sko. Idag går han alltså med bara tre dojjor, och ridpasset blir därför inte mer spännande än skritt och trav, möjligtvis. Han är inte särskilt omfotad, men utan förvarning (alltså från INGENSTANS) blev hans hovar porösa och svampiga(!!). Är det någon läsare som vet hur det kan komma sig eller vad det beror på? För ett par veckor sen var de topp, och nu, för drygt 10 dagar sen, var de svampiga. How come och vad kan jag göra åt saken? Ps, google is not my friend. 
 
Och när jag läser stycket ovan inser jag att jag överdrivit en aning. "Hela" hovarna är inte svampiga. Det är en liten del längst bak mot ballarna, lixom, och framförallt där sömen sitter - såklart. Och jag kan se alla icke hästmänniskor höja på ögonbrynen och undra hur hästen kan ha hovar och ballar på samma ställe; ballen är den absolut understa delen på bästens ben, kan man väl säga. ;) 


Docka och Strimma, hehe
 
 

Får ingen luft

Jag älskar april. Älskar vår. Älskar full rulle. Älskar späckade scheman. Men nu är jag trött. Så jävla trött att jag inte kan förstå hur det någonsin skulle kunna gå över. April går alltid i ilfart. Hejdlöst panikfort utan broms eller säkerhetsbälte. Kraschar man så dör man - men risken att man hinner lida är iprincip obefintlig. Så fort går det, och hur mycket jag än älskar det, slår det förr eller senare tillbaka. Nu är den tiden kommen. 
 
Efter två dagar inlåst på jobb var det en svinlande känsla av frihet att äntigen sitta upp på hästryggen igen. Min svarta, strålande Lus krökte så vackert på nacken när han med 3,5 sko lotsade mig runt ridbanan varv efter varv. Så samspelta, så överens. Det var terapi för själen. Massage för hjärnan. Lättnad för alla stela nackmuskler som jag misshandlat under helgens gång. Han är så bra för mig. Så befriande och så ljus. Min lilla Lus. 
 
Bloggen har vilat - det kanske ni noterat. Pumela och Lurv gjorde påskafton mysig och dagens frukost bestod av amerikanska pannkakor. Min poäng är att hur mycket jag än gillar att blogga, så kommer jag alltid att gilla pannkakor mer. Jag fick helt enkelt prioritera. Och nu ska jag ge mig på projekt sova. Det går lättast runt rohypnol-lurv, men den spontana känslan säger mig att jag kanske kan på egen hand ikväll. Jag är mentalt som en urvriden trasa. Slut som artist, helt enkelt. Godnatt. 
 

<3
 

Just det

...jag hade en blogg. Först vare jobb och sen vare hästar och sen vare påsk. Bättre lycka nästa gång. ;) 

Att bli bättre

Jag fick en fråga av två tjejer som gör ett projektarbete. Frågan löd: "Hur blir man bättre ryttare mest effektivt tror du?" Jag tänkte svara på den frågan här under: 
 
 
a) Såklart krävs timmar på hästryggen. Alla timmar i sadeln är värdefulla, ridbanetimmar oftast mer än skogstimmar. Att alltid (eller oftast) ha ett mål med ridpasset gör det lättare att fokusera energin och drivet rätt. 
 
b) Har man tillgång till instruktör en eller flera dagar i veckan är det guld och gröna skogar. Någon som kan observera från marken ger en fördelar som inte ens går att beskriva. Alla är vi proffs på läktaren - och sanningen att säga har de på läktaren ofta rätt, även om det är svårare än det ser ut/hörs.  
 
c) Att titta på andra ryttare live är enkel, billig skjuts framåt. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon som är mycket duktigare; bara att se ridning, observera fel, problemlösningar och andras tekniker är mycket mer lärorikt än vad man kan tro. Att se riktigt jäkla bra ridning är dessutom väldigt motiverande för de flesta. Följ med på kusinens träning, bästa kompisens tävling eller morsans ridlektion. Att käka chips och se/lyssna är smidigt kunskapsintag. 
 
d) Realistiska mål är lite A och O för att man inte ska ge upp halvvägs. Enligt mina erfarenheter bör man ha en ständigt pågående dialog med tränaren om målen och vägen dit - som tränare, häst och ryttare måste man ju ha fokus på samma mål. 
 
e) Vara självkritisk på ett "moget" sätt. Det är skitsvårt att hålla balans på hur, var och när man sågar sig själv - men att kunna vara uppriktig och ärlig är jätteviktgit för utvecklingen tror jag. Det jag menar är att man måste kunna skilja på hästens fel, ryttarens fel, yttre faktorer, snäll häst, bra ridning, en skvätt otur och bla bla bla. Att öppet och ärligt kunna granska sin egen insats, med såväl plus som minus, är viktigt för att man ska kunna ge sig själv en ärlig chans att nå högre höjder. 

Det bär respekt med sig...

- Att gå genom hela livet och kunna säga att man aldrig rökt en cigarett (dvs, aldrig ens provat att röka). Det vittnar om en typ av integritet som jag verkligen ser upp till.
 
- Att våga avbryta en pågående utfrysning bär med sig så mycket respekt. Istället för att vara med och fnissa åt den störiga killen med femton bokstavskombinationer, stå upp för honom. Ingen kommer någonsin att stå upp för den tjejen eller killen om ingen tar första steget. Någon som har vänner mår dessutom bättre, och de som mår bra, blir mer harmoniska och lättare att ha runt sig. Win win, helt enkelt.  De "snälla" som "bara" fnissar och suckar är de fegaste av människor och förtjänar på inga sätt cred för sitt uppförande. 
 
- Tjejer som går genom högstadiet utan att posta duckface-bilder på sig själv. Jag HATAR duckface och kan inte ens under mordhot förmå mig att likea ett foto där bruden spänner hela ansiktet. HUR kan det vara vackert, sexigt eller på minsta vis tilltalande? "Hej, jag ser ut som att jag skiter på alla mina foton, vill du ligga?" Notera att "duckface" inte är just pussmunnar, utan spända, tillgjorda ansikten överlag.
 
- Unga människor som förstår vikten av att leva lagom. Många pluggar ihjäl sig och glömmer leva, andra lever livet och glömmer att plugga. De som hittar en balans av plugg och livet kommer att ha så mycket att tacka sig själva för när de vuxit upp. "Du kommer aldrig att vara yngre än du är idag, men du är också det äldsta du någonsin varit."
 
Bus

Träningen

Efter två dagars vila (jag var som bekant i Skåne under ett par dagar) var det en lite stel och stark häst jag satt upp på. Han var på inga sätt lyrisk eller superpigg (vilket jag givetvis skulle ha föredragit), men lite stark och ofokuserad. Träningen gick på det stora hela bra i avseendet att vi lärde oss något, men jag var avståndsblind, och Lus var oriden pga min skåneturné. 
 
PLUS
+ Han var inte dampig trots att han hade flera anledningar att vara det. 
+ På något vänster lyckades vi hålla jämnt tempo.
+ Han mjuknade fint i sidorna och vi lyckades rida ganska bra på knepiga linjer mot slutet. 

MINUS
- Jag kommer inte loss i handen (idag pga att mina förhållningar resulterade i... eller vänta, det blev ingen reaktion alls. ;) 
- Jag ser inga avstånd. 
- Jag tappar skänklarna över sprången när det blir tokiga distanser.
- Han bankar i flera bomar ganska rejält eftersom jag gav honom usla förutsättningar pga föregående minuspunkter. 
 
..och filmen:
 
 

18 april 2014

Renget droppar plikttroget även denna långfredag och jag har precis blivit avsläppt hemma efter årets första träningar utomhus. Länge leve utomhus, hur dåligt det än går (sålänge det inte är snöstorm eller ösregn). 
 
Mina Skånedagar har spenderats på bästa sätt. Minipåsk hos mina favoriter inledde veckan, för att sedan fortsätta med att beta av vänner, shopping, have-to-do och grillkväll. Därefter bar det av mot Skyrup mitt i natten. 
 
Skyrup och Spring Camp var precis lika bra som man kan tänka sig och tillsammans med Hanna och Beata provade vi Finjasjön, som fick 5 av 5 toasts även i år. Bör kanske tilläggas att det var till häst vi provade vattnet; och räcerponnyn jag satt på fick högsta betyg. 
 
Det var snabbversionen av några dagar i Skåne. Tråkigt för er att läsa, roligt för mig att minnas. Med det sagt ska jag leta upp laddaren och köra över träningsfilmerna till datorn. Det var troligtvis INTE vackert idag, men det var kul. Tankar, plus och minus kommer i ett inlägg senare. 
 
Tjuvkik

De senaste dagarna i Instabilder...


Fett med vår i Skåne


Snabbhäng med god vän


Grillkväll

Unghästmys på egen risk

Uteritt med bästa Hanna och Beata

På en grå lurvig ponny...

...som gillade att bada. :D

Miami ylar mot fullmånen, höhö. 

Skyrup

Utanför fönstret står unghästarna och ruffsar till manen i vinden. Paris tittar förstrött på dem, för första gången som äldst och klokast i hagen. Och snart som mamma. Fina, fina Paris. Hon var, utan minsta tveksamhet, den finaste unghästen jag ridit. Hela grejjen med att vara stjärna var så självklar för henne. 
 
Daisydocka (för er nya läsare även känd som min favorithund på gården) hoppade just upp i mitt knä för att bidra med lite Skyrupsfeeling. I bakgrunden kvittrar superfåglarna, och bredvid mig sitter två dödsförskrämda marsvin. Kanske hjälps de åt att skriva dödsannonser om sig själva - de verkar tro att mina avsikter med bloggandet är betydligt blodigare än vad det kan se ut som. Igår försökte Hanna, jag och Beata att krama dem för att visa vår vänlighet. De uppfattade oss helt fel och det slutade med att vi var lika rädda för marsvinen som de var för oss. Nu har jag marsvinsterapi i väntan på att Stockholm ska vakna. 
 
Bortsett från tillökning i familjen djur är Skyrup sig likt. Våren är trots en molnig dag närvarande, och såväl elever som hästar ser glada ut. Och jag känner mig gammal, fast så hemma. De elever jag hade under deras första vecka för 4-5 år sen är snart inne på sin sista sommar. Jag har följt de här tjejerna från små pigga tolvåringar, till stöddiga fjortonåringar, till lite vuxnare gymnasieelever. Och knäppast av allt, är att jag minns varenda häst, motgång och framgång de haft hos oss när jag tittar på dem. Kan utan minsta ansträning se dem sitta på sina B-ponnys och skumpa runt i för stora stövlar med hjälmen på sne. 
 
Nu vaknade stockholm. Herrå! 
 
 

30 timmar av Malmö

Jag sitter som en dåligt packad hösäck på centralstationen i Malmö. Tittar förstrött på förbipasserande människor. Det har gått i ett sen jag vaknade i morse, och nu bär det av mot Skyrup. 
 
Det blev inga nya stövlar. Efter att ha provat, kasserat och valt bort ungefär femton olika modeller kände jag att det var läge att ge upp. Istället lämnade jag in mina gamla slitna kämpar på lagning, och hoppas på ytterligare ett par tävlingar i deras sällskap. 
 
Grillat och glass med hallon har avrundat mina väl räknade timmar i Malmö. Jag älskar att vara hemma på semester. Älskar att veta vem jag är. Älskar att vara "bortskämd." För visst gillar jag ibland, någon gång då och då, att sitta i en sackosäck och få cola med sugrör serverat medan jag slösurfar på IQ-befriade hästbloggar. Visst gillar jag att vakna av att solen får mitt ljusa rum att bada i guldsken. Det är befriande, lite som att vara barn igen, men vara medveten om lyxen det innebär. Man har inte en aning om hur skönt det är att vara barn när man är barn. Istället är man sur för att ingen ville köra en 60 mil till en tävling i Täby, eller för att brorschan tog den sista ostfrallan vid frukostbordet. Idag har jag slutat vara sur för uppätna ostfrallor. Jag kan med lite ansträngning se förbi sådant. ;) 
 
Tåget bör snart anlända till perrongen (9, 3/4?) och jag måste stänga ner. Skyrup väntar och om jag inte fått allt om bakfoten möter jag upp bästa Hanna och Beata redan i Hässlehåla. Hej och hå - nu bär det av mot glesbygden! 
 
 

Kusin vitamin! 
 
 

Njut av tystnaden

Stöveljakten har börjat: Landäng, Hubertus, Charlies är söklistan och jag är redan på väg mot det förstnämda. Fördelen med att ha en pappa som bor fem minuter från ingången. ;) 
 
Jag kommer inte att hinna blogga mer idag. Kanske inte imorgon heller. Njut av tystnaden och läs johannagrant.se, juliasjostrom.com eller lisacandemyr.blogg.se sålänge  - det gör jag. ;)
 
 

Hemma på så många sätt

Underbara Skåne är i sitt esse - hagarna är gröna, precis som parker, trädgårdar och rabatter. Våren är längre kommen här. Det enda som inte ser inbjudande ut är havet, som skvalpar omkring i stora, kalla vågor ännu. Sanningen att säga fryser jag som en klenare variant av kyckling vid blotta tanken på havet. Hahaha. 
 
Vad jag sysselsatt mig med under kvällen kan jag av olika anledningar inte säga. Däremot kan jag berätta att jag började Skåneturnen med ett besök hos den enda tandläkarn jag vågar gå till (Christina Olesen i Ystad för de som eventuellt också lider av svår tandläkarskräck) och sedan klockan två idag har jag bara kunnat äta yoghurt, mjukglass och Ipren. Jag säger inte nej till varken glass eller Ipren, men när goda vänner bjöd på pizza och två(!!) av oss fick svälja den hel (haha) kände jag tydligt att bröd är bättre än både värktabletter och godis. Länge leve vitt, numena hälsofarligt bröd. LCHF är min största mardröm. 
 
Imorgon är schemat på gränsen till kaotiskt, för nöje blandas med have-to-do trots att båda delarna utan vidare skulle kunna täcka planeringen för en hel dag var. Jag gillar imorgon, och hoppas kunna äta bröd i mängder. Å andra sidan åt jag inte mindre än två gånger på de 3 timmarna det tar att köra från Vaggeryd till Malmö. Det måste vara något fel signalerna som går från min mage till hjärnan. Akut hunger var tionde minut är nämligen ett återkommande problem i min vardag... 
 
 

Ja, jag spammar med foton från balkongen i Kroatien
 

Sköna gröna Skåne

Smålands grantäta skogar blir allt tunnare. Skåne närmar sig, det blir luftigare och en vag doft av saltvatten ligger i luften. Det sista var en lögn. Egentligen är allt jag just skrev lögner; jag är ett par km söder om Ljungby så både Skåne och saltvatten lär jag inte se på ytterligare ett par mil.  Däremot har den mörka och ack så dystra skogen börjat ge vika för öppna ytor och samhällen. Känns soft, såhär strax innan sommaren. Emogranar och punktallar passar inte in i årstiden som väntar (haha). 
 
Lus fick ett ridpass helt enligt hans planer; med mig hängandes i tyglarna skuttade han runt i skogen helt obekymrad över eventuella fartkamerar eller hastighetsbegränsningar. ;) I full galopp rakt mot solen var vi ett praktexempel på hur säker hästhållning inte går till. Jag såg absolut inte en meter framför mig där solljuset blandades med farttårarna, men Lus, han såg, och han tog på sig ansvaret för att springa rätt. Han klarade det galant. Hela och glada landade vi i stallet efter 60 minuters regelvidrigt bus. ;) 
 
Nu känner jag  vittring på Skåne igen. Hörs sen, nu ska jag och mamma diskutera färdigt hur lång tid det tar att promenera från stövel-killen vid Jägers till Gustaf Adolfs Torg. Mamma säger 5 minuter. Jag säger 5 timmar och över stora vägar. Fick precis veta att stövel-killen är på Bergsgatan och inte vid Jägers. Det förklarade meningsskiljaktigheterna och diskussionen är därmed avslutat. Herrå! 
 
La familia för väldigt många år sen. Hahaha vad tjock pappa var <3
 
 

Fett intressant

http://www.hjermesta.se/hast/kan-du-se-din-hast-ogonen/