slide show

Godkväll

Äntligen hemma; fast jag har verkligen bara mig själv att skylla. Och jag föredrar sent och stirrigt, framför tidigt och tråkigt. Hästarna har överlag gått bra och Fiffi är installerad i sitt nya stall. Solen har stekt över ridbanor och stränder, och en liten snutt Sune fick avrunda kvällen i världens mysigaste stall. Nu ska jag riva ut garderoberna och välja kläder till imorgon - då fyller en av de viktigaste personerna i mitt liv år: min mamma. 
 

Grå idag

 
 

Lus och jag behöver...

- Lus och jag behöver en massa dressyr och markarbete för att komma igång igen. Hans vanligtvis så direkta reaktioner är lite efter, och det där med att sakta av är skitjobbigt, tycker han. Inte för att han är hysteriskt pigg på något vis (snarare tvärt om) utan mer för att det faktiskt tar emot; vi har ju flamsat och vilat i över en månads tid, så lydnad, det blir prio 1. 
 
- Jag måste sträcka på ryggen. Som ni såg på förra inläggets bilder så sitter jag som en hösäck, och då bör det ändå tilläggas att jag ganska ofta TÄNKER på att sträcka på mig. Med andra ord har jag ingen aning om huur mycket jag borde sträcka på mig. Det måste jag ta tag i. Direkt. 
 
Lus är dessutom en ganska markbunden häst; därför blir det en himla massa bomar som kan hjälpa oss att lyfta på tassarna. Lite för att det är bra med luftigare rörelser, och lite för att det är tusen gånger enklare att fota en häst som inte släpar hovarna i marken. ;)
 
 

4 bilder från Lus idag

 
 
Och ja jag är tjock och quasimodoliknande. Deal with it. ;) 
 
Fotograf: Cattis

#Crazycatlady

 
 

I watch her go with a surge of that well known sadness


The feeling that I'm losing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl 

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it

Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

There you go

Så. Nu är inlägget som skulle kommit för flera timmar sen ute. Efter logistikproblem som långt om länge gick att lösa. Fiffi flyttar till en plats norr om Stockholm och där börjar hennes liv som tävlingsponny. I hennes ställe kommer två nya ponnysar att dyka upp, och åtminstone en av dem kommer att bli en liten del av bloggen. 
 
För er som vill fortsätta följa Fiffi och hennes väg mot toppen kommer eventuellt en Instagram att länkas senare. Först ska jag dock låta den nya ryttaren landa i hela grejjen ett par veckor, och såklart fråga om hon vill ha en massa followers som stalkar hennes ponny. ;) 
 

Fina prinsessa <3
 

Slipping through my fingers

Hon är såld nu. En ny ung ryttare ska göra henne rättvisa. 
Vi ses igen om ett par år när du och M slåss på de riktigt stora banorna; då är jag där och hejar på er. 
 

Ta hand om dig, vackra vårblomma. <3
 

...

...eller kanske inte alls något inlägg idag. 
Men, även om jag inte kan ge några besked om det som var tänkt, kan jag inom kort ge besked om något annat, i alla fall. Sorry, hoppsan och skit är de tre ord som gör stunden rättvisa. 
 
 

Sorry

Inlägget jag utlovat vid just detta klockslag blir uppskjutet en timme av olika anledningar.
Kl 16:00 presenteras det istället. 
 
 

Nervös-babbel såhär timmarna innan...

Tänkte åka till stan för att käka Mc Donalds till lunch. Ångrade mig i sista sekund och bestämde mig för att ta vara på sommarsolen istället; det kändes lite för desperat att åka 40min från stallet till stan för att få äta cheeseburgare. Fast... kanske inte. Det är ju väldigt gott, hahaha. 
 
Jag får skjuta upp ridandet ett par timmar till; det är stekhett och solen gassar över ridbanan. Tills vidare hittar ni mig nere vid bryggan, flytandes på en trasig luftmadrass med ungefär 2 andetags luft i... ;) 
 
 

Måndag

Nu: stallet.
Tvätta, rida, packa. Klockan 15:00 kommer ett inlägg som förklarar vad som sker idag. 
Tills dess håller jag tummarna. 
 
 

The way that you kiss goodnight

Jag borde blogga massor, tvätta håret, planera för imorgon och kanske slänga de kläder som täcker golvet i en mindre hög. Borde göra en massa saker, men har oturligt nog svårt för att fokusera och känner därför inget behov av att ens försöka. Jag brukar inte ha koncentrationssvårigheter (vilket är det enda som talar för att jag INTE har ADHD) men när det väl slår till... då slår det till med full kraft (och genast börjar jag överväga det där med ADHD igen). 
 
Nej, adhd har jag nog inte, bara en uppsjö av energi och vilja. Däremot har jag nackspärr light och jättemycket lera under naglarna. Om ni ville veta, lixom. Imorgon blir det hästar för hela slanten och det kommer i alla fall att åtgärda det förstnämda problemet. Resten kan jag leva med. Skitiga naglar, alltså. 
 
Hörs och ses. Jag är på gränsen till hjärndöd, och jättemätt efter att ha ätit apgod lax med mamma, Peter och Cattis! 
 

27 juli 2014

Puh, kom precis innanför dörren och kraschlandade i bloggstolen med datorn och godispåsen i högsta hugg. Efter att ha spenderat 10 timmar på inomhusjobb bar det i ilfart av mot stallet, där en blankpolerad Lus väntade på mig. Eftersom monsunregnet även närvarat i Småland blev mina rida-på-ridbanan-planer omöjliga att genomföra, så vi körde en kombinerad lydnads och kondis-träning på sandvägarna. Lus var verkligen JÄTTEfin, om än lite sävlig i början. Är sävlig ens ett ord, eller är det bara något man använder sig av i min familj? Hahaha. Det betyder i alla fall slö eller seg. 
 
Jag förbreder mig mentalt inför morgondagen och försöker komma på vettiga aktiviteter inför min nästkommande släng av semesterveckor. Skåne, Småland, utlandet..? Mest av allt borde jag åka till Stockholm. Det är både jag och huvudstaden överens om. Jag vet inte hur det blev så skevt, men trots att jag vuxit upp i Sveriges mest södra landskap, så tycks mer än hälften av mina "riktiga vänner" bo i centrala Stockholm. "Fuck logic" fick en ny innebörd när jag konstaterade det. 
 
Förhoppningsvis går ängen (som tåler litervis av vatten) att rida på imorgon - och om så är fallet ska jag försöka släpa dit ett par bomar och trimma Lus över dem. Den Grå har under ett par dagar varit oren i ena fram, men såg under dagens spring-fram-och-tillbaka-över-stallplan-tills-alla-stirrat-sig-blinda fräsch ut. Vi provar, helt enkelt. 
 

Finaste hästen och dövaste hunden <3
 

Mest för att uppdatera, haha.

 

Perfect, to me

Imorgon klockan 15.00 kommer ett inlägg som förklarar en av flera saker upp. Förhoppningsvis får jag även tillräckligt klara besked under dagen för att kunna presentera hela häst-hösten för er. Om allt går som jag vill blir det en riktigt bra höst rent hästmässigt, så av både kl-15-imorgon-anledningen och häst-höst-anledningen är jag idag lite nervös. Det är nämligen två faktorer som jag omöjligt kan påverka. 
 
Så här sitter jag, redo att bege mig mot jobb men fylld av hästar, ponnys och tävlingskalendern. Det är så mycket som ska ske på kort tid i hästlivet nu; faktum är att Lus är den enda som står stadigt (dvs aldrig kommer att flytta ifrån oss). Det känns fortfarande så underbart att veta att han aldrig mer slits från mig. Jag blir nykär varje dag. Älskar hans stora mule, de snälla ögonen och hans skumpiga trav. Jag längtar efter varje dag med honom, och det låter antagligen så dumt i alla andras öron. Men jag gör verkligen det. Han är perfekt, för mig
 
 

Hey

Från och med imorgon bloggar jag som vanligt!


Handen i fickan fast jag bryr mig

En heldag på innejobb resulterar i bristfällig bloggning. Och min förmåga att aldrig ägna schemat ett enda ögonkast resulterar i skev planering. Något annat som är skevt är att jag bokstavligt talat går i trasiga skor och känner mig relativt nöjd med tillvaron. Utan minsta tveksamhet drog jag i morse på mig ett par skor som nätt och jämt hänger ihop och traskade iväg till jobb. Först när regnet kom och jag satte en fot utanför dörren reflekterade jag över att vattnet rann in i floder. 
 
Blogga känns inte det minsta tilltalande just nu. Jag har ett mycket spännande telefonsamtal på G och dessutom är jag hungrig på den nivån där maskrosor, fönsterkarmar och tavelramar ser frestande ut. Hörs när jag åtgärdat problemet. 
 
 

Svar på frågestund, del 3

Brukar du umgås med Linda?
- Jag antar att du menar Linda som är tränare på Bratteborg? ;) Nej, vi umgås inte, men vi har pratat lite. Supertrevlig tjej!
 
Vad är dina planer för framtiden?
- Just nu är den enda planen att göra en plan. Hela hösten kommer jag att lägga fokus på att utvecklas som ryttare, för det är i nuläget det enda jag vet att jag vill. "No hour of life is wasted that is spent in the saddle"
 
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag är ganska glad. Ganska pigg. Ganska mycket som hästen Carma. Hahaha. 
 
Vad tycker du om Bratteborg?
- En klubb med toppenunderlag i ridhuset samt fint hindermaterial. Dessutom håller min favorittränare träningar där varje vecka. Om klubben som klubb har jag inget att säga då jag inte är med i den på något vis (bortsett från att jag tävlar för den). 
 
Du skriver jätteofta att du är ensam i Småland och att folk inte vill göra saker. Har du funderat på att du kanske är problemet? Jag bor nämligen i Småland och jag har inga problem med att få kompisar.
- Aj, oj eller både och..? Såklart är jag problemet. Och i din tappra jakt på i dunno what: du måste vara helt outstanding awesome som har så mycket vänner i skogen! 
 
Efterhäng. Som jag längtar ibland. 

Svar på frågestund, del 2

(Kanske bör döpa den här delen av frågestunden till "svar på ohyffsade frågor om pengar" hahaha).
 
Vad tjänar du per häst du tar in är det månad eller när du säljer?
- Olika. Det beror helt på varför jag har hästen, hur länge och under vilka arbetsförhållanden. Jag är väldigt nöjd över vad jag (som är en liten skitunge jämfört med många andra och på det stora hela orutinerad) får för att jobba med andras hästar. 
 
Vadå får du pengar för att rida?
- Ja. Det är lite det som är poängen. ;)
 
Vem är den mest talangfulla person (ridning räknas inte) som varit på AW? Sång, dans osv.. 
- Haha oj. En tjej som heter Ida är superduktig på att sjunga och hade sist jag träffade henne allsång på stallgången (det var awesome, och fördelen med en enorm stallgång blev så påtaglig, haha). Dansa är vi ledare bäst på, tycker vi själva. ;)
 
Tjänar du pengar på din blogg?
- Ja, men inga summor som betalar min hyra eller samshieldhjälm, haha. 

 
Hur många läser din blogg?
- Tillräckligt många.
 
Vad ska du göra i höst?
- Om jag bara hade ett tilltalande svar på den... Jag ska rida, träna som aldrig förr och verkligen lägga tid och timmar i sadeln. Utöver det ska jag återgå till mitt inomhusjobb i väntan på att något mer frestande dyker upp. Planer på hemfärd mot Skåne gror i bakhuvudet.
 
Vad är meningen med livet?
- Att få flest likes på Instagram. 
 
Varför är himlen blå?
- Det handlar om skuggor och att blått har kortare våglängd än andra färger, om jag inte missminner mig. Jag tror att Wikipedia kan ge ett mer tillförlitligt svar på den än vad jag kan. ;) 
 
 

+ och - med mig

- Jag är en sån som frågar andra hur de vill att jag ska utföra saker, trots att jag redan har en egen plan på hur det bäst bör genomföras. Ibland gör jag som jag själv vill, men oftast gör jag det enligt den andra personens önskemål, trots att det ibland är både omständigare och resulterar i sämre resultat. 
 
+ Folk tror att jag är fåfäng men det är jag verkligen inte. Jag sminkar mig ungefär två gånger i veckan och har sällan håret i en mer stylad frisyr än "knöl på huvudet." Jag ser ut som skit 90% av min vakna tid (och 100% av min icke vakna, haha). 
 
- Jag är värdelösa på att sortera ut glädjedödare ur mitt liv. Jag tror att det beror på att de som gör mig ledsen, också kan göra mig väldigt, väldigt glad. Och det är värst av allt: jag vet aldrig vilket som väntar. 
 
+ Jag är ganska bra på att hitta på födelsedagspresenter. Just nu har jag två på G som jag verkligen ser fram emot att presentera. 
 
- Jag har ont i magen när jag ringer vissa nr och skickar sms, för jag är så rädd för att inte få svar. Att vara den folk dissar tar hårt på egot, jag lovar. Så här sitter jag, 22 år, och är lätt illamående varje gång jag måste/vill/behöver skicka ett jävla sms. Patetiskt. 
 
+ Jag har vägt för och nackdelarna och kommit fram till att jag älskar att stå "ensam" i stallet, dvs dela det enbart med familj och platsfamilj. Vi har våra egna regler, tider, tankar och tillvägagångssätt; handskydda efter hästarnas behov och önskemål. Det betyder mer för mig än gossip i sadelkammarn efter träningen. 
 
- Jag blir på gränsen till psykiskt instabil när någon annan än "de där hemma" ska göra något med mina hästar. Ni vet, folk kratsar hovarna i fel ordning, spänner nosremmen ett hål för hårt, borstar med fel borste på mulen och rör sig med fel rörelsemönster. Det är SÅ löjligt av mig, och jag får verkligen använda en hel årsförbrukning av självdisciplin för att tvinga mig själv att INSE hur löjlig jag är. 
 
+ Augusti kommer att bli en rolig månad med familj, team AW och en massa hästar. Jag ser verkligen fram emot så många sensommardagar i Augusti. 
 

Lena och Lami, jag och Lus. Åh vad jag saknar Lena! <3
 

Svar på frågestund, del 1

Är bara Lus din egen?
- Korrekt. Han är den enda hästen jag äger.
 
Vad är du rädd för?
- Religion och andra vanföreställningar.
 
Vad vill du bli i framtiden?
- En bättre ryttare, omgiven av människor som vill vara runt mig och vice versa. 
 
Drömhäst (som finns och inte Lus?)
- Flips Little Sparrow, till 90% för att jag gillar namnet. ;)
 
Drömkille?
- Han här:


Vad är det allra bästa med Lus?
- Han är väldigt modig, och lojal. Han misstror mig aldrig (längre). 
 
Hur är han att rida?
- Vanligtvis väldigt energisk med bra framåtbjudning och humöret på topp. Just nu något avslagen pga sommarvärme, haha. Lus är en väldigt känslig häst, fast på ett sätt som inte riktigt går att sätta ord på. 
 
Vad är det bästa med Fiffi?
- Om man bortser från det självklara (hennes steg) så är det hennes sinne för humor och det outtömliga förrådet av energi.
 
Hur är hon att rida?
- Energisk, glad... power, helt enkelt. 
 
Om du fick välja vilken häst i hela världen att ha som din egen (levande eller död) vem skulle du välja då?
- Utom Lus, så Clide, såklart. Jag antar att svaret du ville ha var en kändishäst som alla kan relatera till, men det finns så många hästar jag skulle välja att äga framför de riktigt bra hästarna; inte bara för att hästen för mig är viktigare än prestationen, utan för att jag är medveten om att jag inte är tillräckligt bra för att hålla en Milton på topp. 
 
Vilken kändishäst tkr du extra mkt om och varför?
- Jag tokgillade Mynta for no reason at all, och den där Fiffi är inte helt dum, hon heller. ;) 
 
 

Back to reality

Lus är under igångsättning. De senaste dagarna har vi ridit i skogen, trimmat light-version på ängen och galopperat på sandvägarna. Han har varit jätteduktig och mysig (trots att han var lite virrig i början av uteritten idag). En som däremot INTE varit duktig är hunden Basse, som hört sitt namn så många gånger att han troligtvis glömt innebörden av det. Skogen är full av tyska turister och småbarnsfamiljer, och Basse råkar vara världens största schäfer som dessvärre lider av selektiv hörsel = inget vinnande koncept. Idag blev jag så trött på honom att jag mitt under uteritten ringde till stallet så att han fick åka bil hem. Fram tills turistsäsongen är över har Basse skogsrunda-förbud när jag sitter till häst. Han är välkommen att joina uteritterna först till hösten, haha. 
 
Förutom att rida, sola, bada och käka har jag och Lena fikat med några av mina småländska kompisar, shoppat hästprylar och stalkat folk på internet. Det var underbart, haha. Kan inte minnas när jag senast låg i sängen bredvid en hästintresserad människa och agerade superdetektiv i hopp om att lista ut vad som försiggår bakom kulisserna. 
 
Nu återgår livet som sagt till vardag och jag känner redan hur tristessen, bristen på socialt liv och kompishäng saknas. Tough luck, bättre lycka nästa gång. Borde kanske spendera all min överflödiga ensamtid på att sortera upp mitt liv och skapa en vardag som inte innehåller hate-moment som inomhus i solsken osv. ;) 
 
 
 
 

I´m not made for getting paid for nine to five

Ett par mysiga dagar med hästar och Lena har passerat och jag har en lättare form av ångest över att jag imorgon återgår till det folk kallar "ett normalt arbetsliv." Jag hatar det. Inte själva arbetet, utan 9-17, den totala bristen på flextider, inomhus när solen skiner, att det är omeriterande = ovärt att ens ha på CVt. Jag vaskar tid i hopp om att bättre tider väntar, istället för att se till att bättre tider faktiskt kommer. Vuxet, really. I praktiken följer jag uppenbarligen inte mina egna råd särskilt väl. ;) 

Gråis
 
Lena ser mig som journalist i framtiden. Jag har själv varit inne på det spåret, men fick kalla fötter i samma sekund som en dörr öppnades. Orkar jag verkligen jobba 20 timmar om dygnet för att dra loss bra grejjer? Vill jag det så pass mycket att hästdelen, kompisar och privatliv blir prio 2,3 och 4? Är en lön på strax under 30.000 värd de uppoffringarna, bara för att jag tycker att själva skrivdelen är kul? Och till kalla-fötters-huvudorsak: jag bryr mig så jävla lite om vad som händer i världen. Allt som sker utanför ridsportsbubblan ger jag fullständigt fan i, mer eller mindre. Jag kunde inte intressera mig mindre för vilka värmeböljor som väntar Svea Rike och jag har svårt att se mig själv jobba järnet för att få en dejt med GW. Jag menar, vem fan är han och vad kan jag någonsin vilja honom..? Jag saknar en viktig egenskap som journalister måste ha: intresset av omvärlden. (Hej egoist).
 
Så jag står still och trampar, i väntan på att en ny snilleblixt ska träffa mig från klar himmel. Alla undrar varför jag är kvar. Så även jag. Jag är ju inte nöjd, men jag är heller inte missnöjd. Jag är som folk är mest, och bara tanken på att de orden passar in i en beskrivning av mig, gör mig så uttråkad att jag överväger emotrenden eller en flytt till Nya Zeeland. Herregud. Har ni sett första avsnittet av första säsongen på Orange is the new black? Det är det enda avsnittet jag sett. Och precis som den blonda bruden (huvudpersonen) upplever sin nya tillvaro, ungefär så, fast på light-nivå, känns min vardag ibland. Jag passar inte in, är livrädd för att börja passa in och ser just där och då ingen utväg. Sen går det över igen, oftast i samband med att mina hästar uppenbarar sig utanför bilrutan. Dom är fan bra, de där hästarna. <3

Snart uppdaterar jag bättre ;)



#oldisgold

 
 
 

Hey there

Datorsittande har det inte varit mycket av; och lika lite blir det under kommande dygn också. Faktum är att jag bara tänkte slänga in ett snabbt hej, berätta att jag idag trimmat mjukisdressyr på ängen och att Lena och jag solat resten av dagen. Om en liten stund kommer L och lagar lunch, och vi förbreder chokladdoppade jordgubbar och allt sånt där Instagram-fint som jag aldrig orkar like:a på Insta. Hahaha.
 
Läget annars? En halt häst, en vilande och två fullt funktionella. Jag jobbar ju inte ihjäl mig, så att säga. 
 

Sabina, Lena, jag :) 

Igårkväll



Chilldag

1. Shoppa inredning, födelsedagspresent (eller delar till) och kanske ett par helt onödiga skor. 
 
2. Hämta saknade Lena! 
 
3. Fika med två hungriga tjejer (Lena, var hungrig när du kommer haha)
 
4. Bada och sola hoppas jag, baksidan av mina lår är likbleka. 
 
5. Hoppa Cloé.
 
6. Rida ut Lus.
 

Självinsikt; att inte skrämma hästen

Många hånlog säkert när de ville läsa om att "inte råka skrämma hästen." Vem är jag att tala om säkerhet? Ingen hjälm, barbacka hux flux i grimma, toppatofflor i stallet och pannluggen som grimskraft. Nog har en del också hört att min häst går lös på gården, minsann. Så säkerhet - vad tusan kan JAG ha att säga om det? 
 
Skitmycket. Jag har så mycket att säga om säker hästhållning, och just det, säker hästhållning. Aldrig någonsin får eller har mina hästar kommit till skada för att jag slarvat med min egen säkerhet. Aldrig har mina barbackaturer slutat i att hästen med tyglarna runt frambenen skenat längs med en trafikerad väg. Aldrig någonsin har mina unghästar blivit skrämda av mitt tillvägagångssätt, och aldrig någonsin har hästarna fått ett extra skrapsår på grund av min dumdristighet. Och jag ber er, redan här, att lägga på minnet hur många hästar som gått in och ut ur mitt stall bara det senaste året. Vid en lätt överblick kan vi nog alla enas om att alla de inte varit froma som lamm att handskas med. 
 
 
I mina ögon är säker hästhållning kunskap, och framförallt vetskapen om vad man inte klarar - dvs vad man inte behärskar. Det är ryttare som tagit sig vatten över huvudet som trillar av och ser hästen skena iväg hemåt. Det är ryttare som missbedömt sin relation till hästen som blir sparkad och nermejad i stallet. Det är ryttare som ser men inte förstår sin egen roll i spelet, som blir översprungna i hagen, och det är ryttare som saknar förståelse som gör så fel saker med en unghäst att de riskerar att skrämma dem för livet. 
 
Och vet ni, alla ni som klagar på min säkerhet? Jag är faktiskt väldigt bra på riskbedömning. Jag vet vad jag klarar av, och jag vet vad hästarna klarar av. Jag försätter mig aldrig i situationer som jag inte kan hantera; jag tar mig inte vatten över huvudet i hästarnas sällskap. Jag vill vara en trygg ledare; en ledare som inte helt plötsligt ligger på marken med en bruten arm och grinar. 
 
Känslan för vad man klarar och inte klarar bottnar kort och gott i självmedvetenhet. Att överskatta sin talang, sin känsla eller sin begåvning är ett (trots alla "jag har så dåligt självförtroende") vanligt förekommande problem bland oss amatörer; vi kan så lite att vi inte ens förstår hur lite vi kan. Brudar som inte har en blekaste aning om hur unghästhantering går till hittar på egna versioner av utbildningar och ryttare utan kunnigt umgänge kör sitt eget race på ridbanan. Helt plötsligt befinner man sig i en situation som man aldrig tidigare erfarat, och det är då de idiotiska olyckorna sker. När folk tar sig vatten över huvudet, och på så sätt riskerar att förstöra hästen för lång framtid. 

 
Man ska inte prova vingarna när man står själv i stallet. Man får inte, för går något fel, finns det ingen som kan hjälpa. Det kvittar hur mycket man läst på om inridningar och unghästar. Vi som bloggar, läser och hänger här är inga proffs, och det minsta man kan begära av oss, är att vi förstår det, och inte använder hästarna som försökskaniner i vår jakt på bekräftelse. 
 
Många av er hade säkert hoppats att få läsa om hur man ska gå tillväga, om vilka moment som kan skrämma unghästen och om hur vi ryttare påverkar våra hästar negativt. Som vanligt säger jag nej till den sortens inlägg; jag är inget utbildat proffs och har bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån. Visst kan jag dela dem, men det gör inte ridkonsten rättvisa. Vill man läsa en rättvis text om just sådant, bör man närmst söka upp en bokaffär som säljer Pether Marknes bok. Och jo, olyckor sker även när man gjort allt som står i sin makt för att förhindra dem; ibland är det livet och inte slarv eller dumdristighet.