Hon, han, hen?

Jag har verkligen tänkt på det här med hon, han, hen... Det är ju ett hysteriskt aktuellt ämne som varenda kotte har ett behov av att yttra sig om; det kvittar om man är på krogen eller i kön på Ica. Att det är aktuellt förstår jag delvis, men det jag fullkomligt saknar förståelse för är merparten av människorna som av diskriminering eller värdering väljer att identifiera sig som "hen."

 
 
Missförstå mig rätt; jag har inget emot att man väljer att kalla sig för hen, men anledningen kan jag ibland tycka är rent bisarr. Det senaste jag hörde var nämligen "jag känner mig inte som en tjej."
 
Nä, okej. Hur känner sig en tjej då? Hur känner sig en kille? Vad är definitionen av tjej och kille och vem är mäktig nog att avgöra skillnaden? Och här kommer vi till poängen; ni tjatar hål i huvudet på oss om att sluta lägga värderingar i kön - men ni som "inte känner er som det enda eller det andra" är ta mig fan bäst av oss alla på att placera manligt och kvinnligt i olika kategorier. För om du inte känner dig som en tjej, så har du lagt en värdering i vad det innebär att vara kvinna. Ellerhur? 
 
Vill man ändra världen bör man börja med sig själv sa en klok tjomme back in the days. Jag är böjd att hålla med. Vill du att kvinnligt och manligt enbart ska vara en fysisk skillnad mellan benen, så är du den första du bör försöka omvända. Hur kan du veta om du känner dig som en tjej eller inte, om du i grund och botten, med handen på hjärtat, verkligen anser att män och kvinnor är precis lika? Jag vet inte om jag känner mig som en tjej. Jag har faktiskt aldrig funderat över saken, för jag skiter i vad jag är. Jag är Evelina Blomqvist, fysiskt sett en kvinna, vilket betyder att jag saknar snopp men kan föda barn. Bortsett från det känner jag mig inte mer som en kvinna än som en man, för jag skiter högaktningsfullt i könsidentitet. Det är så oväsentligt i mitt liv att en myras sopsortering känns mer relevant, för jag, kvinna, hon, kalla-det-vad-du-vill, lägger ingen värdering i att jag är just kvinna. Det är bara ett av två sätt att vara konstruerad på. 

(Notera snälla ännu en gång att jag inte har något emot att man vill kallas för hen, byta kön, vara allt, vara inget and so on. Däremot tycker jag att många glömmer grunddebatten, som handlar om att det egentligen inte är mer än lite fysisk skillnad mellan de olika könen = alla har rätt till lika behandling and so on. Om du väljer att vara hen för att DU lagt en värdering i det ena eller det andra, är DU en del av  problemet som du anser dig kämpa emot).

Danced to death at an east side night club

Får man skriva så till någon? Att det var ryttarbytet som räddade hästen? Miljöombytet, tränarbytet, ägarbytet? Att prylar inte hade något med saken att göra? Att det bara saknades genuin kunskap och förståelse för hur en häst bör tränas? Man får nog inte det, om man inte kan titulera sig som tränare eller inblandad. Jag är varken eller, men det kliar i mina fingrar. Jag vill banka in budskapet i skallen på folk, but then again... ingen har ju frågat efter min (sanningen att säga irrelevanta) åsikt. Tyvärr. ;) 
 
Jag har en lång lista med bloggämnen som jag tänkt skriva om när tillfälle ges, men också en lång lista med saker som bör göras under mina dagar. Jag har haft fullt upp de senaste dagarna och jag har haft så himla kul! Igår var jag och Lurv på Kolmården och inspekterade djur i bur (vilket är lika hemskt som faschinerande). Coolast och mest trollbindande var utan tvekan de fullkomligt meningslösa Surrikaterna (hur stavas det?). Tror att vi spenderade 30 minuter framför dem. Nästan lika tidskrävande var björnarna, och en giraff hade varit coolt att ha... Anyway, allt flöt på bra tills en liten jävla apa anföll mig och slängde sig upp på min axel!!! Ni får den halvlånga versionen...

En sån vare!
 
Vi går in i "regnskogen." Ser en skylt "rör ej aporna, de bits." Alltså, ni vet hur det är med sådanna budskap... står det att man inte får så bara måste man, haha. Som den sanna treåring jag är hittade jag därför en lämplig apa och petade lite på den. Nöjd med min insats travade jag sedan vidare i regnskogen, tills vi upptäckte att ett helt gäng apor satt och stirrade på oss. När vi stannade upp började de kalla på de andra aporna; till slut var hela familjen apa samlad framför oss. Utan förvarning har mini-apan ett skutt upp på min axel och springer sedan ner för min rygg. Jag illvrålar och kastar mig in i Lurv, som gör ungefär samma manöver som mig, fast in i väggen. Vi klarade oss i alla fall hela vägen till aporna utan att ställa till en scen... 
 
Såhär i efterhand har vi kommit fram till att det var apan jag petade på som ville ge igen. Hans kompisar omringade oss och sen slog han till. Personligen skyller jag allt på Kolmården; hade de inte haft "rör ej"-skylten, så hade det aldrig fallit mig in att peta på aporna. Jag menar, daah? ;) 


/Evelina får man inte så måste man prova minst en gång Blomqvist

TACK alltså

Jag har tänkt skriva det här inlägget hur många gånger som helst de senaste två dygnen men inte riktigt kommit mig för med att göra det; TACK för alla genuint glada, vänliga kommentarer om min och Lus runda i Gislaved! Jag har blivit så himla glad varenda gång jag loggat in här, på Facebook eller Instagram, och det är för att så många varit uppriktigt glada för oss - något man som hästtjej i bloggvärlden absolut har vett att uppskatta. 
 
Det är fantastiskt att ha kommit ur åldern av missunnsamhet. Bara något år tillbaka i tiden minns jag tydligt hur det kändes att presentera en framgång; man visste att responsen skulle bestå av korta "grattis", följt av något tvetydligt som i grund och botten gjorde en mer ledsen än glad. Idag har alla (de flesta?) som missunnar mig framgång slutat lägga tid på att kommentera, vi är too old för att hålla på med sån smörja. Men det var knappast gamla bittra bekanta det här inlägget skulle handla om; det handlar om hur ni, min återstående skara av bloggläsare (vänner, bekanta och trogna följare) inte bara har låtit mig vara löjligt glad över vår insats i helgen, utan lyft upp mig ännu mer med fina kommentarer och väl valda ord. Det låter cheesy hur man än väljer att skriva ett inlägg som detta, men vad fan, cheese har sina oanade fördelar. Till och med min veggo-kompis, Fanny the fucking future, har vett att äta en cheeseburgare då och då.



Foto: Caisa Rasumsson 
 

Brogård har uttalat sig igen

Jojjo: Du och Kaptenen är så lika! 
Jag: Ja, speciellt håret. Slående likt. 

 
 
...tror hon syftade på personlighet, eller den till synes totala bristen på empati. Eller kanske den underskattade förmågan att förgöra fienden med professionellt utstuderad ironi. Eller viktklass, då vi båda stannar någonstans runt 45 trots att han är drygt en meter längre än mig. Håret var det nog inte, i alla fall... ;)
 
 

Hästarna i morse <3

 

Film och tankar från Gislaved

Bus var bäst idag. Bäst på tusen sätt. Vi red en nationell 120cm-klass och gick ut från banan med ett enda litet skitpet (och jag tillhör inte den överrepresenterade skaran som kallar alla nerslag för "skitpet"). Men idag var det verkligen ett skitpet, och jag red i mål med glädjetårarna tryckandes bakom ögonlocken. 
 
Rivningen kom ut ur en trekombination (den första han någonsin hoppat faktiskt) och berodde på att han inte fick så mycket space som han skulle ha behövt. En touch, bommen föll, no big deal. Jag är så himla nöjd och stolt över min svarta busunge - han är inte född med alla de förutsättningar som 90% av startfältet (välstammade hopphästar) har, men han är född med ett lejonhjärta och viljan att vara mig till lags. Det är två fantastiska egenskaper, och ni kan tro att jag vårdar dem väl. 
 
När jag suttit av kom jag att tänka på den där februaridagen för 2,5 år sen, när jag satt i bilen påväg hem från tävling och grät för att jag kände att vi aldrig skulle kunna vara felfria i 90cm. Jag grät, tänkte att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag trots allt kanske köpt fel häst. Jag var helt förstörd. AW erbjöd mig att byta häst, skicka honom på tillridning hos (låt oss kalla hen Hitler) eller lämna tillbaka honom, några fantastiskt generösa erbjudanden. Av någon (då) outgrundlig anledning valde jag ändå, med tårarna forsandes ner för kinderna, att tacka nej. Nej, han ska ingenstans. Han är min. Min 8-felare i 90cm. Jag älskar tävling och framgång, men jag älskar honom också. Redan då långt mycket mer än alla tävlingar och rosetter i världen.
 
Och här står vi idag, med blank päls och starka kroppar, efter vår livsdebut i nationell 120. Ett skitpet. En fantastisk känsla. En situation som jag aldrig riktigt vågat hoppas att vi skulle få uppleva tillsammans. För många är det här "whatever", men för mig, oss, med våra förutsättningar, är det här så himla stort. Nu får Lus tävlingspaus i 5-6 veckor, och jag själv flyger snart över Atlanten för att leva en annan typ av drömliv. Är det inte lustigt hur två så olika liv kan kännas näst intill perfekta? 



Jag har världens mest lojala häst. <3
 

Come run the hidden pine trails of the forest

Tidigt i morse i hästarnas hage var allt sådär slående vackert som det bara är innan världen vaknat och fågelkvitter är det enda som hörs. Hästarna stod i en hög mitt i hagen och slummrade när jag promenerade bort mot dem - och att det tar sisådär en 10 minuter att a) hitta och b) hämta dem gjorde verkligen ingenting en morgon som denna. Hela världen var så vacker och min flockledare till häst tog de andra med sig och mötte mig halvvägs. <3

 

För om allting skulle falla imorgon så vill jag veta att du visste hur jag känner

Det är inte Lus dagsform eller beteende som ändrar sig särskilt mycket. Det är mina krav och förväntningar - ambitionen helt enkelt. Nu har det gått som smort under ett par dagars tid och utan att jag riktigt tänkt på det så har mitt mentala tagit sig till nästa nivå, utan att vänta in varken kropp eller häst. Det är inte Lus som var en jobbig jäkel idag, det var jag. Jag, för att jag tagit framgångarna med mig och låtit ambitionen skjuta i höjden. 
 
Om man förväntar sig stordåd idag och var nöjd med normal prestation igår - då blir man besviken. Besviken, och kanske arg. Som tur var upptäckte jag buggen i mitt huvud innan jag hann dra det så långt som till irritation, och jag lyckades därför (med en uppsjö av viljestyrka) bromsa och backa förväntningarna som dansade salsa i min skalle. Om bogen var på fel plats 90% av ridpasset igår och 10% korrekt placerad, så är det inte rimligt att tänka sig att fel och rätt bytt procent under natten. Inte rimligt alls, faktiskt. Jag får nog vara nöjd när 10% blir till 12, och 12 blir till 15. Den långa vägen. Långa, slingriga och hala. Lustigt att jag beskriver det just så; det är nämligen slingrig och hal jag upplever bogen som när den gör sitt bästa för att undvika all form av konfrontation. Dumma, svårpåverkade bog - om jag ändå hade 10 års mer erfarenhet och 10cm längre ben, haha. 
 

<3

Imorgon åker vi till Gislaved, han och jag och mamma. Hoppar en 120, avd B. Det blir vår första 120 utan att ha haft en warm up innan, så det får bära eller brista. Vi räknar med några ner men satsar på att låta så många bommar som möjligt ligga kvar i luften. ;)

Ps. "Det får bära eller brista" är kanske inte ett helt korrekt uttryck - jag går nämligen inte in på banan med det som motto. Hästen ska ta mig fan vara förbredd och redo, och det ska piloten också. Sen kan det gå åt skogen ändå, men inte på grund av att man gjort något extremt ogenomtänkt och dumdristigt i alla fall. ;)