slide show

#oldisgold

 
 
 

Hey there

Datorsittande har det inte varit mycket av; och lika lite blir det under kommande dygn också. Faktum är att jag bara tänkte slänga in ett snabbt hej, berätta att jag idag trimmat mjukisdressyr på ängen och att Lena och jag solat resten av dagen. Om en liten stund kommer L och lagar lunch, och vi förbreder chokladdoppade jordgubbar och allt sånt där Instagram-fint som jag aldrig orkar like:a på Insta. Hahaha.
 
Läget annars? En halt häst, en vilande och två fullt funktionella. Jag jobbar ju inte ihjäl mig, så att säga. 
 

Sabina, Lena, jag :) 

Igårkväll



Chilldag

1. Shoppa inredning, födelsedagspresent (eller delar till) och kanske ett par helt onödiga skor. 
 
2. Hämta saknade Lena! 
 
3. Fika med två hungriga tjejer (Lena, var hungrig när du kommer haha)
 
4. Bada och sola hoppas jag, baksidan av mina lår är likbleka. 
 
5. Hoppa Cloé.
 
6. Rida ut Lus.
 

Självinsikt; att inte skrämma hästen

Många hånlog säkert när de ville läsa om att "inte råka skrämma hästen." Vem är jag att tala om säkerhet? Ingen hjälm, barbacka hux flux i grimma, toppatofflor i stallet och pannluggen som grimskraft. Nog har en del också hört att min häst går lös på gården, minsann. Så säkerhet - vad tusan kan JAG ha att säga om det? 
 
Skitmycket. Jag har så mycket att säga om säker hästhållning, och just det, säker hästhållning. Aldrig någonsin får eller har mina hästar kommit till skada för att jag slarvat med min egen säkerhet. Aldrig har mina barbackaturer slutat i att hästen med tyglarna runt frambenen skenat längs med en trafikerad väg. Aldrig någonsin har mina unghästar blivit skrämda av mitt tillvägagångssätt, och aldrig någonsin har hästarna fått ett extra skrapsår på grund av min dumdristighet. Och jag ber er, redan här, att lägga på minnet hur många hästar som gått in och ut ur mitt stall bara det senaste året. Vid en lätt överblick kan vi nog alla enas om att alla de inte varit froma som lamm att handskas med. 
 
 
I mina ögon är säker hästhållning kunskap, och framförallt vetskapen om vad man inte klarar - dvs vad man inte behärskar. Det är ryttare som tagit sig vatten över huvudet som trillar av och ser hästen skena iväg hemåt. Det är ryttare som missbedömt sin relation till hästen som blir sparkad och nermejad i stallet. Det är ryttare som ser men inte förstår sin egen roll i spelet, som blir översprungna i hagen, och det är ryttare som saknar förståelse som gör så fel saker med en unghäst att de riskerar att skrämma dem för livet. 
 
Och vet ni, alla ni som klagar på min säkerhet? Jag är faktiskt väldigt bra på riskbedömning. Jag vet vad jag klarar av, och jag vet vad hästarna klarar av. Jag försätter mig aldrig i situationer som jag inte kan hantera; jag tar mig inte vatten över huvudet i hästarnas sällskap. Jag vill vara en trygg ledare; en ledare som inte helt plötsligt ligger på marken med en bruten arm och grinar. 
 
Känslan för vad man klarar och inte klarar bottnar kort och gott i självmedvetenhet. Att överskatta sin talang, sin känsla eller sin begåvning är ett (trots alla "jag har så dåligt självförtroende") vanligt förekommande problem bland oss amatörer; vi kan så lite att vi inte ens förstår hur lite vi kan. Brudar som inte har en blekaste aning om hur unghästhantering går till hittar på egna versioner av utbildningar och ryttare utan kunnigt umgänge kör sitt eget race på ridbanan. Helt plötsligt befinner man sig i en situation som man aldrig tidigare erfarat, och det är då de idiotiska olyckorna sker. När folk tar sig vatten över huvudet, och på så sätt riskerar att förstöra hästen för lång framtid. 

 
Man ska inte prova vingarna när man står själv i stallet. Man får inte, för går något fel, finns det ingen som kan hjälpa. Det kvittar hur mycket man läst på om inridningar och unghästar. Vi som bloggar, läser och hänger här är inga proffs, och det minsta man kan begära av oss, är att vi förstår det, och inte använder hästarna som försökskaniner i vår jakt på bekräftelse. 
 
Många av er hade säkert hoppats att få läsa om hur man ska gå tillväga, om vilka moment som kan skrämma unghästen och om hur vi ryttare påverkar våra hästar negativt. Som vanligt säger jag nej till den sortens inlägg; jag är inget utbildat proffs och har bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån. Visst kan jag dela dem, men det gör inte ridkonsten rättvisa. Vill man läsa en rättvis text om just sådant, bör man närmst söka upp en bokaffär som säljer Pether Marknes bok. Och jo, olyckor sker även när man gjort allt som står i sin makt för att förhindra dem; ibland är det livet och inte slarv eller dumdristighet. 

FRÅGESTUND

Hur, vem, varför, var, när? 
Kör ba kör. 
 

Finbesök

Städryck delux, för här kommer oväntat finbesök i form av Lena! Bortsett från att mina blommor dog veckan innan Falsterbo så ser det relativt hemtrevligt ut; högarna med använda ridstrumpor och utspridda enkronor är förflyttade till lämpligare platser än hallgolvet och eventuellt obetalda räkningar är slängda i papperskorgen. Tänk att jag aldrig kan lära mig att organisera räkningar. 
 
Efter helgen kommer jag ganska bestämt att kunna berätta hur häst-hösten ser ut på flera plan. Just nu väntar jag på två besked; ett av dem, det viktigaste för mig personligen, får jag på lördag eller söndag. Med det sagt tänkte jag vara produktiv nog att starta en frågestund, planera morgondagen (uh, måste shoppa inredning, jag dör) och skriva ett av de där inläggen som ni fick rösta om. Om jag kan; det går bara ibland. ;)
 

Nemo <3
 
PS. Ska tvinga Lena att agera fotograf imorgon när jag hoppar Grå. Det betyder att det (helt otroligt nog!) kommer nya bilder imorgon! 

Good news

Har efter ett halvår laddar ner PS. Grattis. 

Världens klenaste redigering, men helt på min nivå, hahaha. 
 
 

Igenkänningsfaktorn är HÖG

Lus och jag varje dag i stallet efter att han retat gallfeber på mig:
 
HAHAHAH why so serious

Hjärndött


Ludd bakom örat känns som starnard numera. #sommarpälsensuger ;) 

Jag har absolut inget att dela med mig av och det inlägg jag tänkte skriva känns just nu helt omöjligt att formulera. Jag måste vara i ett mood där jag bryr mig lite mer för att kunna leverera; just nu känner jag mest fine, whatever, okej, görså. Kanske är "men herreguuud-feelingen" tillbaka när det inte är 800 grader och strålande sol. Och missförstå mig inte, jag umgås hellre med solen än med omg-känslan. 
 
 
 

22 juli 2014

Pluggar hästpyssel (dont ask, ni kommer att förstå lite längre fram i sommar) och förbannar min plötsliga senfärdighet; hade jag inte varit så rysligt slow hade jag inte behövt befatta mig med pyssel på level pro. Jag tänkte nämligen överlåta pysslet till någon mer fingerfärdig, men leveranstiden berkänades ta ca en månad och jag har drygt en vecka att röra mig på. GREAT. Hahaha. 
 
Hästarna röjer runt i stora hagen och när jag flöt förbi på luftmadrassen för en stund sen (hästarnas hage omges av sjö på ena sidan) skuttade Fiffi i och sa hej. Hur söt? Efter en snabb nosning på luftmadrassen bestämde hon sig för att hon nog trots allt inte ville ha en egen (hon har varit mäkta avundsjuk på att jag har två och hon ingen), och hoppade med en vändning som bäst skulle göra sig på en vilda western-arena upp ur vattnet. Kvar låg jag i flodvågorna och såg efter världens spralligaste C-ponny. Hahaha. 
 


Haha första bilden på oss ;)

Im back

Äääntligen tillbaka i sadeln på nyskodda hästar. Hittills har alla hästar fått fem av fem toasts; även om jag missbedömde Lus energistatus rejält. Jag tänkte att efter värme, vila och stillastående så lär det inte vara speciellt mycket spring i hans ben. Drog därför på ett par sporrar och fick en mindre chock när Lus var precis överallt, stenlycklig över att få springa i skogen igen. 
 
Även Grå visade prov på superenergi, men också superlydnad. Vi red ett par gånger över ett litet kryss med fokus på att hon skulle vara rak och lugn, och hon var verkligen superduktig. Dessutom är hon helt fantastiskt enkel att lägga på hinder; uppmärksam, ambitiös och helt med på vad jag menar på väg mot bomarna. Guldstjärna till den silvergrå hästen! 
 
Nu ska jag käka lunch, byta ut linne mot bikini och försöka sola bort sträcken som bildats undet ett par timmar på hästryggen. Ridbyxbenen får dock förbli likbleka ytterligare en liten stund. 
 

Morgonproblem 2,0: den hästen jag ska rida först står alltid längst in i skugghallen. Låter inte som ett problem va? Det hade det inte heller varit om TJOCKISARNA KUNNAT FLYTTA SIG SÅ ATT JAG KOM FRAM. 
 

Konflikträdsla gör mig arg

Ligger bland godispåsar och sladdar och funderar på alla olösta konflikter som man tvingat sig att bortse från i livet. Jag hatar att inte lösa saker. Hatar att inte konfrontera och reda ut det som blivit fel. Hatar att inte få en chans att förklara och säga förlåt, och hatar att inte få förklarat och få tillbaka ett förlåt. De dispyter och sammandrabbningar som inte blivit utredda ser ut som fysisk bitterhet på mina näthinnor. Även om jag ytterst sällan tänker på det, så finns det där. Jag vill fortfarande förklara varför jag gjorde som jag gjorde för två år sen, be om ursäkt för det jag gjorde fel och tala om varför jag blev så arg eller ledsen på den andra personen. Jag vill få allt ur världen, för först då kan jag verkligen tycka att det var "fjuttigt."
 
Som alltid annars har jag en specifik situation upptejpad på hjärnan när jag skriver. Den här dispyten gör känslan av "vi borde verkligen ha löst det på plats, varför gick jag med på att låta bli?" så tydlig. Hade vi ägnat 3 minuter åt att förklara, försvara och säga förlåt till varann, så hade jag troligtvis aldrig någonsin tänkt på de där hårda orden igen. Det blev inget förklarat, heller inget förlåt. Situationen var pressad och vi skulle prestera; så sammanbitna gick vi åt vars ett håll, så pass länge att det kändes löjligt att ta upp det igen. Ändå tänker jag på det än idag, minst tre år senare. 
 
Och löjligt nog, så är jag fortfarande arg och besviken. Jag märker det titt som tätt en gång var tredje månad; men så fort jag tänker på den 30 sekunder långa sammandrabbningen, så blir jag så arg. Så besviken. Så frustrerad. Kanske mest för att jag var den 15 år yngre parten som inte fick en chans att försvara eller förklara innan en ryggtavla var allt jag talade till. Och när jag säger det så, så ser jag vad det är jag är så arg på: konflikträdslan. För det var just den andra människans konflikträdsla som gjorde att vi aldrig kunde stå öga mot öga och prata som folk. 
 
Jag har aldrig sett mig själv som långsint, men efter att ha skrivit det här så måste jag nog omvärdera mig själv. 3 år senare är jag fortfarande irriterad över 30 sekunders bråk. Vi löste det aldrig, och det klingar illa med min icke konflikträdda personlighet. Jag vill lösa saker. I alla fall när det handlar om människor som onekligen tillhör mina närmsta. Shit vilket förvirrat kvällsinlägg. Det skulle ju handlat om hästar... 
 
 

Såg den på FB och kände ba...


Standard i stallet. Hahahaha. Bäst. 

One of those days

Idag har absolut ingenting gått enligt planerna, men jag är vid gott mod och försöker igen imorgon. Lite senare (mer bestämt när jag druckit fyra liter och ätit sex kilo lösgodis) kommer en närmare beskrivning av tre timmars förseningar och skoskav, hahaha. 
 

Fiffi sätter ett face på dagen. 
 

Det här händer nu

Semestern är för den här gången slut och jag återvänder till inomhusjobb imorgon. Dock ska x antal hästar skos och ridas (!) innan dess - jag ser sååå fram emot det. 
 
Vad jag mer, helt oförklarligt, ser fram emot är mysiga hösttröjor, gula löv och nya skor. Chailatte på ett café med en vän och te framför den öppna spisen. Fast av erfarenhet så vet jag att mitt smålandsliv INTE ser ut så. Det är snarare så att jag spenderar all te-tid med att försöka tvinga någon att dricka te med mig, haha. Inte lika tilltalande, men däremot sant. Så jag tänker på Malmöhösten. Tänker på hur folk samlas hemma hos någon och bara myser. Tänker på de gamla filmerna vi brukade se i höstmörkret. Tänker på ridpassen, på tävlingarna, på de tidiga höstmornarna och på eftermiddagar i höstsol med halsdukar och vänner. Riddelen, den har jag kvar - fast kompisdelen har bytts ut mot "snälla häng med miiiig!" hahaha. #jaglängtarhemfaständåinte
 
Imorgon ska Lus i alla fall avsluta sommarvilan och ta en uppmjukar-jogging i skogen med mig. Lång, låg form och kravlöst är planen; och förhoppningsvis hinner jag rida honom innan alla insekter vaknat (eller vad de gör). Den Grå får, efter hovslagarns utlåtande, ett pass som följer de riktlinjer vi troligtvis fått. På ren svenska betyder det att antingen vilar hon, eller också rider jag helt som vanligt. Om "som vanligt" är fallet, kanske ni kan få en hoppbild eller två. Vi tänkte nämligen prova ett par språng. 
 

Matilda, jag och Hanna, tror att det är Alma som kommer lite längre bak! Hanna på Lus, jag på Donna. ;) 

Less is more

Klädnojjar inför middagen ikväll och försöker avgöra om det verkligen är nödvändigt att bättra på naglarna eller ej. Det spontana svaret är givetvis "do it" men latmasken i mig gör sig påmind; naglar är inte min grej. Jag föredrar hästnaglar och hovkratsar framför nagellack med små ouppfostrade penslar. ;) 
 
Dagsrapport: strandläge, alternativt ridbaneläge. Penslat hovar, flyttat hästar, kört C till grannstallet... less is more, fast nej. Imorgon kommer hovslagarn och jag lovar att behandla henne som en kung till hästarna är återställda. 
 


Min kommentar fick inte plats, men jag skrev att nej, jag är inte biff. Jag är hamburgare. Hahaha. 
 

Psst kompis, bloggläsning är frivilligt

Rubriken skulle varit "Don't let me show you how weak you are" men jag tvivlar på att den kategori jag nu ska köra över med ord behärskar engelskan tillräckligt bra för att orka läsa ett inlägg vars rubrik var på främmande språk. Där har ni nivån. 
 
Jag förstår inte hur fenomenet bloggar kan reta gallfeber på delar av vuxenvärlden. Handlar det om folks möjlighet att uttrycka sina åsikter fritt? Om bristande kompetens vad gäller internet? Om gammal vällagrad bitterhet som måste släppas fri? Eller är det bara känslan av maktlöshet; känslan av att inte kunna trycka till oss när vi säger och skriver våra "stendumma" blogginlägg? Nej, jag förstår verkligen inte hur man som vuxen kan sitta på sin välfyllda rumpa och häva ur sig ramsor om hur mycket man ogillar bloggare för att de är just bloggare
 
Vet ni vad det fina med bloggar är? Det är valfriheten. Kan man inte hantera det som står, så behöver man inte läsa. Det är inget Facebook-flöde. Bloggar våldtar inte era näthinnor såsom statusuppdateringar eller FB-bilder. Det är 100% ert eget val att läsa eller ej. Sanningen att säga så måste ni till och med jobba lite för att få ta del av inläggen; ni måste öppna en sida, skriva in bloggadressen och koncentrera er så pass att ni faktiskt förstår det som står. I mina ögon verkar det som en otroligt dum sak att göra om man nu avskyr bloggare. 



Tillåt mig att gissa: det är varken fenomenet bloggar, dålig internetkunskap eller ordflöden som irriterar er. Det är en eller några specifika bloggare som med lysande argument dödar den hästhållning, den barnuppfostran eller det miljötänk ni praktiserar. Och ni - du - kan inte hantera nederlaget. För generellt så är du, vuxen medelålders kvinna från förorten, för lat. Och du är en sån som "hatar bloggare."
 
För att göra mig själv till exemplet: jag skriver om hur okunskap leder till övervitkiga och sjuka hästar. Vuxen medelålders kvinna har två riktigt feta hästar. Vanligtvis brukar hon hjälpa sig själv att sova om natten genom att vitt och brett berätta för alla om hur det minsann är rätt att hästar ska få bli smällfeta under sommarhalvåret. För detta har hon givetvis inte ett enda trovärdigt argument, men hon umgås bara i kretsar där ingen kan eller orkar ifrågasätta - så den medelålders kvinnan sover ganska gott... tills jag skriver något så fruktansvärt som att överviktiga hästar mår dåligt. 
 
Med en blick så galen att Hannibal Lector skulle blekna, och i stånd att styckmörda första bästa varelse tillåter kvinnan från förorten raseriet att husera. Hur kan jag skriva något så dumt? Något så fel? Något så fruktansvärt jävla omoget? Saliven sprutar när hon berättar för sin icke hästintresserade BFF om vad hon läst. Svetten lackar och knogarna vitnar. Jag borde minsann bara vara tyst, omogen ungdom som jag är. Tror att jag vet något. Jävla nonsens. Jorå, precis så tror jag att det låter. 
 
Vet ni varför ni reagerar så, kära blogghatande (men ack så flitiga) bloggläsare? För att ni vet att jag har rätt. Ni vet, att det jag skriver, är sant. Övervitkiga hästar mår piss i jämförelse med en musklad och fin. Pessoabett är vedervärdigt i jämförelse med de flesta andra påhitt. NH är inte en gudomlig konst, och godis är inte en träningsmetod. Och någonstans, långt bak i den delen av hjärnan som ni inte lyckats smutsa ner med lathet, så vet ni också att jag har rätt. Och det är fighten mellan lathets-hästhållningen ni utövar, och det sunda förnuftet som ni förtryckt, som skapar åskmolnet av hat. Jag säger sällan eller aldrig att folks hat beror på avundsjuka, men i ert fall, bloggläsande blogghatare, så är alternativen tyvärr obefintliga. Och det enda ni kan haspla ur er som någon form av försvar, det är att ni hatar bloggare. Verkligen värdigt. 
 
Så godförmiddag - välkomna till platsen ni hatar men ändå ständigt besöker. Välkomna till en snorunges förbannade åsikter, till tankar baserade på kunskap och till hästhållning som grundas på det jag verkligen tror är bäst - inte det jag tror är lättast. Ha en förträffligt trevlig dag - vi ses igen om ett par timmar, antar jag! 

 
Ps. Medelålders kvinna från förorten är en generell betäckning för alla bloggläsare som hatar bloggar. Jag har dock mest stött på dem i det format som jag beskrev ovan. 

Vilket inlägg?

Här under har jag listat fem inlägg som jag har på G. Frågan är nu: vilket inlägg vill ni läsa först? 

 
- Att skrämma hästen. Det kommer att handla om vilket ansvar man har när man lär och utbildar en häst. Att råka skrämma hästen pga oförsiktighet eller okunskap kan förstöra en häst för låång tid framöver. 
 
- Att skrämma en häst - till lydnad. Skräna, väsnas och kasta saker i stallet, då blir de tåliga och lydiga... eller? 
 
- Mina favoritbloggar. Varför jag läser vilka bloggar - även de bloggar jag läser som jag inte riktigt "gillar". 
 
- "Naturligt är bättre." Fast, varför har medellivslängden typ fördubblats då? Naturligt i all ära, men ska ni ha naturlig hästhållning, öppna hagen och flytta på dig, då. 
 
- Hjärnan bakom en blogg. Jag skriver mycket av det jag tänker, men vad måste man undanhålla? Vad får man inte skriva och vad vågar man inte skriva? 

Söndag morgon

Min ena hand luktar tandläkare och jag hittar inte min socialt accepterade axelbandslösa bikini. Den som inte är socialt accepterad - den vet jag precis vart den är, för den använder jag ungefär varje dag på hästryggen nuförtiden, hahaha. 
 
Men bortsett från tandläkarlukt och borttappade överdelar känns denna söndag som en bra söndag. Jag sitter kvar hemma i väntan på att klockan ska bli 10, sen bär det av mot... ännu en dag på bryggan, haha. Vet någon läsare vart man köper en åka-båt-ring, förrensten? En skitbra, som håller för att vårdas (eller snarare som håller för att inte vårdas) av mig? Båten ligger som ett lik bredvid bryggan och bara väntar på att få köra ring med oss, lovar.. ;)
 
Catcat och Lamlam

5 saker ni inte visste om Fiffi

- Hon älskar att klättra, men inte i benämningen "springa i uppförsbacke." Nix, Fiffi klättrar på hinkar, brädor, cementkanter och stenar. Lite som för att visa att "här kan man va" "och hääär kan man va" "och här kan man va." Sjukt påhittig ponny.
 
- Ropar man på henne i hagen så blir hon helt till sig av lycka och kommer skuttandes som om det var första och sista gången ever någon skulle ropa på just henne. Söööt. 
 
- Fiffi är en hindermagnet; hon ser ett hinder och sen bär det av! Hon är dock väldigt lydig både bakåt och framåt.
 
- Hennes stora kärlek i livet är Lus, men innan han kom in i hennes liv så var hon hopelessly in love med en svankryggig gammal fjording i flugtäcke; vilket omaka par! 
 
- Det finns ingen botten på Fiffi. Hon kan äta tills hon nästan spyr, och sen äter hon lite till bara för att hon kan. Vi har så mycket gemensamt, jag och Fiffi! ;)
 
 
 
 

Sunny saturday

Här var det inte livat. Jag går på halvfart och har inte bara spenderat halva, utan hela dagen nere vid sjön. Cattis och jag har helt omedvetet bränt nästan lika mycket kalorier som vi skulle gjort om vi ridit varenda häst i stallet; det där med att plaska runt i sjön i 12 timmar har sina oanade fördelar. Fast... jag är rastlös. Det s-u-g-e-r med riduppehåll. Imorgon blir det åtminstone 1/4 som får roas; det närmsta jag kom ridpass idag var ett 15minutersdopp med Fiffi. 
 
Vädret är underbart, smultron och hallon smakar extra gott och en skål fylld med körsbär från landet i Skåne står på bordet. Min hudfär börjar anta nyansen av en pepparkaka och mina tänder ser genast colgatevita ut; effekten av solens strålar kan aldrig hyllas tillräckligt. Att jag fortfarande luktar sunkigt sjövatten och att mitt hår sett bättre dagar märker man inte på långt håll; så jag stannar på avstånd. Hahaha. 
 
 

Hej lördag

Huset är fullt och förmiddagen har spenderats nere vid sjön. Vattenkrig, luftmadrassfight och hästövervakning är de aktiviteter som erbjuds där nere, och jag tror att alla utövat lite av varje, haha. 
 
Grå och Lami har ett kallt krig och Lus har tagit Fiffi med sig ner på gräset. Ännu är det för varmt för att trimma de som ska trimmas, och de hästar som bara ska bada skjuter vi också upp ett tag till; alla människor (och hästar?) är såå lathets-bekväma just nu. Cola i solen på bryggan känns likvärdigt med en plaskig ridtur i sjön. 
 

Miss B

Nä men vi bråkar lite vettja!

Hej godmorgon och allt det där. Debatten går het om det nya beslutet gällande hur länge man får tävla ponny och jag känner bara... det är ett beslut som varken gör till eller från för sporten, landet eller förbundet. De enda som påverkas av beslutet är idividen, eller i det här fallet, alla nyblivna 18-åringar som får ännu en chans att tävla ponny. Finns det ens något att diskutera kring ämnet? Ett skittråkigt, långrandigt och på det stora hela poänglöst samtalsämne, om ni frågar mig. För, det gör ju varken till eller från. Vill man elitsatsa så kan man nog själv räkna ut att ponny inte är the way to go. Vill man inte satsa, nä men grattis, du vann två extra år.
 
Nuff said. Tråkigaste debatten ever om ni frågar mig. ALLAS argument är svaga och hmm, kanske beror det på samtalets meningslöshet. Hahaha. Jag kan sträcka mig till att hålla med motståndarna om att det var ett helt meningslöst beslut (varför la förbundet tid på det här?), men längre än så... nej. 
 

Grå kutar på!
 
 
 
 
 

Lol, thats me


Hittade den på Ztreliin.se! 

Livet i Skyrup - så värt att läsa

Se bara det här stycket; kanske måste man ha varit ledare för att uppleva den hystriskt empatiska, upprymda och igenkända känslan men.. jag bara ler från öra till öra och önskar att jag också satt i kylen. Hahaha.
 
"Efter denna lilla incidenten så skulle jag bege mig vidare på kvällens uppdrag och började gå mot stora kylen, när jag börjar närma mig ser jag dörren stå på glänt med lyset tänt. Väl inne så finner jag Carolina sittandes på golvet, upptagen med att äta upp alla våra vindruvor, eller ja, de som fanns kvar efter att Lovisa rensat frukförrådet idag. Vid ett senare tillfälle fick jag veta att anledningen till att Carolina överhuvudtaget befann sig i kylen var för att svalka sig efter en hopprunda på kaninhinderna...ingen kommentar...."


WWW.LIVETISKYRUP.SE 

Håll i hatten

Åh kompisar, på söndag förmiddag kommer ett inlägg så fyllt av spydigheter, pikar och sylvassa taggar att era retinaskärmar kommer att gå sönder. Fast oroa er inte; det är inte ni med retinaskärmar som lever farligt; det är en helt annan målgrupp som plockas sönder, bit för bit. Nämligen en grupp som bäst generaliseras som småfeta, lata medelålders kvinnor från förorten. Känner du igen dig? Håll i hatten på söndag. Det ska nämligen jag göra. 
 

Konstigaste hatten vi hittade i Falsterbo för ett par år sen. Den var ganska tråkig. 

Hehehe

The problem with cooking shows.

Planerna smides


Grå i sitt esse - fast hon kan vara superfin också! ;) 
 
Saker faller på plats. En plan börjar ta form. Den 7 augusti kommer ganska säkert en ny häst, och om jag har tur kommer ytterligare en att anlända, fast ganska snart. 
 
Som ni vet står jag i en situation där någon måste ut om fler ska in. Ni har givetvis inte stenkoll på hur hästsituationen i vårt stall ser ut eftersom jag medvetet valt att inte blogga om alla, men någon eller några kommer att lämna gården i samma veva som de nya anländer. 
 
Tyvärr är krypiska inlägg om framtiden det enda jag kan leverera i skrivande stund. Min skalle är fylld av framtidsplaner och logistik. Och hur jag än vänder och vrider på det, så måste jag medge att jag gillar känslan av att blicka ut över en helt galet fullsmockad höst i hästarnas tecken. 
 
 
 

18 juli 2014

Cattis och Lamie
 
Solen steker och jag har spenderat eftermiddagen nere vid sjön. Det hade känts bättre om jag ridit fyra hästar innan, men jag antar att jag får njuta av min kompletta semester som skapades av tappskor, hahaha. På hästfronten har trots detta väldigt mycket hänt idag och inom kort kommer jag att redogöra för hur häst-hösten ser ut. En sak är klar, i alla fall: det blir nog ganska mycket häst i höst.