Magic, madness, heaven, sin



Sorry för årets blogguppehåll. Tur att mitt "ett år i  i framtiden"-inlägg publicerades undertiden - så lägligt. Just det inlägget är i regel ett av de mest lästa jag skriver under året, och även jag tycker (med en gnutta skräckblandad förtjusning) att det är ett intressant inlägg. Tänk att jag för ett år sen befann mig i en så absurt annorlunda situation än vad jag gör idag; det har varit en turbulent vinter, vår och sommar och nu är det återigen höst.

Inlägget - det vittnade om att jag ville börja plugga, debutera 120cm med min vackra svarta häst och eventuellt flytta ner till Skåne igen. Skåne blev aldrig riktigt aktuellt, men en flytt betydligt längre bort än så låg närmare till hands. I dagsläget kan jag konstatera att jag uppnådde 2 av 3 "mål." Jag har faktiskt börjat plugga och min fina Lus-bus avslutade sommaren med att segla över en nationell 120-bana men världens mest fantastiska känsla och mod. Så långt höll planen som jag lagt tusentals träningstimmar på; men delen som innehöll en flytt och pojkvän är dock inte avbockad. Eller är den det? Jag vet inte. Det är nog faktiskt fortfarande rörigt och turbulent, trots att sommaren är över och hösten omfamnat (kvävt, strypt och styckmördat) Sverige.
 
Jag är hemma från USA. Tusen tankar, lika många minnen och en helt underbar resa senare. Det var den bästa resan jag gjort i mitt 23-åriga liv, av så många anledningar. Bästa och mest vemodiga. Jag kommer att berätta om våra veckor där borta efterhand, just nu är inget bra tillfälle. Det är däremot ett bra tillfälle för mig att koncentrera mig på mina mattestudier; jag har tydligen tenta om drygt en vecka och kom in i kursen alldeles för sent. Det är med andra ord precis som vanligt. Som vanligt, fast helt nytt. 
 
 
 

Ett år in i framtiden

När jag skriver det här är det den 23 augusti 2014.

Ännu ett år har gått. Ytterligare en sommar är förbi. Kanske blickar jag ut över en höst i utbildningens tecken, kanske står jag kvar och stampar på samma plats. När jag skriver det här sitter jag i köket i min lägenhet i förorten, ett par dagar innan semestern är slut. En lite tråkig, men förhoppningsvis helt okej höst väntar, och jag är redo för tända ljus, löv och leriga hagar. 
 
Lus och jag står varann närmre än vi någonsin tidigare gjort. Han är samma störiga lejonhjärta som alltid, bara lite tryggare i mitt sällskap. I år har vi hittills hoppat 115cm, och ambitionen är att innan det här inlägget publiceras, ha avancerat till 120cm. Lika mycket som det inte handlar om höjden, så handlar det om just höjden. Han stärker sig långsamt, och under inga omständigheter får han tycka att uppgiften jag ger honom är för stor. Det tär på både glädje och självförtroende - två byggstenar som aldrig bör slösas med i den här sporten. 
 
När jag låter hjärnan löpa amok ser jag framtiden i tusen nyanser. Jag vill plugga. Jag vill plugga, men är inte villig att ge upp ens 20 minuter av den tid och energi som jag spenderar på Lus. Och livet som fattig student, det tilltalar mig inte. Jag vill kunna spendera. Resa, shoppa, tävla och leva. Men jag vill ju också plugga - och kommer jag bara på vad, så kanske det så småningom visar sig vara värt det fattiga studentlivet. Kanske vet jag det nu, när ni läser det här. Kanske sitter jag förväntansfull och väljer kläder inför första dagen av min nya vardag, som student. 
 
För kvar i samma position som jag är nu, det hoppas jag innerligt att jag inte är. Inte för att jag inte trivs med att ha stallet fullt av hästar och ett enkelt men okvalificerande deltidsjobb i butik, men jag vill mer. Jag vill verkligen det. Förhoppningsvis sitter jag här idag, 23 augusti 2015, med min inte helt hjärndöda pojkvän och längtar efter att påbörja en utbildning som fortfarande ger mig tid och möjlighet att träna och tävla med i alla fall Lus.
 
Så jag undrar... debuterade vi den där 120klassen, och gick det bra? Fick jag mersmak på dressyren, vågade jag anmäla oss till någon klass? Tog jag tag i mitt liv, är det plugg som väntar? Och framförallt, är jag kvar i Småland, eller lockade civilisationen i Malmö för mycket? Time will tell, vi ses 2015. 
 
 
 
 

I don't try to hide my tears, the secrets or my deepest fears. Through it all nobody gets me like you do

 

The lights are so bright but they never blind me

Welcome to New York
It’s been waiting for you
Welcome to New York
Welcome to New York

Nu beger vi oss snart mot nästa delstat, och lämnar Florida bakom oss. Har varit här en 10-11 dagar nu, först i Orlando och sen begav vi oss ner mot Fort Lauderdale och Miami. Sen väntar hemma, hösten, vanligheten men kanske inte verkligheten. Kanske inte framtiden. Jag är i världens mest förvirrade skede av mitt liv, men jag antar att alla måste befinna sig i den situationen någon gång, haha. 

I vanliga fall när en resa närmar sig sitt slut ser jag fram emot att komma hem till rutiner och vardagen. Jag längtar oftast till och med, men nu är det annorlunda. Den här gången längtar jag inte. Inte alls. Inte på riktigt. Jag saknar hästarna och hela den biten, men tillbaka till rutiner och vardag, det vill jag inte. Inte det minsta. Det stör mig på ett orimligt sätt; varför är hemresan som väntar snarare ångestladdad än välkommen? Jag är inte dummare än att jag delvis vet svaren, men jag är dum nog att vilja ändra på förutsättningarna. Lite, i alla fall. Nu babblar jag bara och troligtvis förstår ungefär 2% (nej inte ens det) av mina läsare vad som står mellan raderna, och det gör inlägget lite meningslöst. Å andra sidan saknar de flesta blogginlägg både poäng och betydelse, så att placera ännu ett i den kategorin gör nog varken till eller från. 

Med det sagt blickar jag ut över paradiset Florida och gör mig redo för en sista kväll just här. Mitt hår har blivit ljust och mina ben är för första gången den här sommaren bruna. Jag längtar redan efter nästa sommar, av så oändligt många anledningar att jag inte har tangenter nog att skriva ner allihop. Hörs sannolikt när jag åter befinner mig på svensk mark. Herrå :)



Resans top 3 bästa kommentarer so far:

"Alltså, bit som om du skulle ta sönder ett normalhårt kex!" 

"I wish I could bring my stomach on a leash" (så att man slipper känna hur mätt man är) 

"I don´t eat lobster simply because they´re alive when you kill em. End of story." 


 

It'll leave you breathless, or with a nasty scar

 

But you're just so cool, run your hands through your hair, absent-mindedly makin' me want you


...och sen tröttnade jag på att försöka se söt eller fin ut, och lekte häst istället. 
 
 

You're way too beautiful girl

Lever lyxliv. Latar mig. Dansar, solar, badar, shoppar. Äter god mat och funderar över djupa saker som om jordgubb eller lime är godast. Här om dagen shoppade vi på ett ställe där de inledde med att rulla ut röda mattan för oss och ge oss fri tillgång till Hilfigers VIP-rum med privata check outs och omklädningsrum. Folk bar våra prylar och behandlade oss i största allmänhet som om vi vore något helt annat än ett gäng solbrända semesterfirare. Kändes lite knäppt men var sanningen att säga ganska nice - och shoppat blev det i irrationella mängder. 
 
Hotellet har privat shuttle service vilket sannolikt är anlednignen till att vi ännu inte hamnat på fel ställe eller åkt vilse i röran. Taxibilarna kör som dårar och jag fasar för mitt liv varje gång jag sätter mig en bil. Allt är dränkt i socker och en mellan-cola är ca 1,5l stor. Havet är varmt och luften är varmare, och jag ä-l-s-k-a-r det. Vi är förresten i Fort Lauderdale just nu, och vi har hittat världens bästa organic lunch-restaurang. Allt innehåller någon form av avokado, och mer svårflirtad än så är jag inte. 
 
Jag har det hur bra som helst och gör allt det där som man gör när man är på semester. Och så saknar jag Bus. Bus, och allt som hör hästarna till. Det där vardagliga, superfokuserade, näst intill maniska som får en att fortsätta rulla, eller vad man ska säga. Samtidigt har jag fullt upp med här och nu, på ett intensivt sätt som, LOOOOL, bara mina närmsta kompisar får ta del av. ;) 
 

Hej demonöga? 
 
 

Sluta tro på tomten och tandfen

Äntligen, äntligen skrev någon det som man (jag och några till?) tänker varenda gång någon av oss amatörer köper ny häst. Låt mig dra alla över en kam och säga att det finns två alternativ; de som letar guldkorn i öknen och kommer hem med en trebent kamel, och de som överköper sig rejält och betalar fyra årslöner för en häst som "de kan gå hela vägen med."  Alternativ 1 hamnar oftast i en hage där vattnet fylls på vid behov året runt efter att kamelen vägrat ut sig fjorton gånger i rad, och alternativ 2 blir utdömd efter fyra säsonger av amatör-ridning - för hästar avlade för sport på högsta nivå håller i regel inte för att ridas av en amatör. Jag låter Linn Olsson säga resten... 
 
"Det är roligt att se hur otroligt olika hästar på den allra högsta nivån inom dressyr är och ser ut. Alla har sina egna svårigheter, och vissa ganska extrema, för att ändå gå på den nivån och göra det så bra. In the end handlar det nog allra mest om vilja, hjärta och the perfect match, tror ni inte? Jag kan nästan bli knäpp av tanken på hur många elithästar som kanske hade setts som problembarn eller rent av mediokra om de hamnat hos en annan/vanlig ryttare. Det är därför jag inte gillar när amatörryttare, liksom mig själv, romantiserar ”resan” elitryttare gör med sina hästar utan förståelse för det bakomliggande jobbet. ”Malin Baryard hittade Flippan i skogen för inga pengar, det är en sån bortglömd oslipad diamant man ska hitta”

– Frågan är bara om Flippan hade blivit Flippan om hon inte hade haft Malin Baryard, med sin redan då stora erfarenhet, i sadeln, inte hade haft Pether Markne som hemmatränare, inte hade haft de främsta veterinärerna, equiterapueterna, sadelutprovarna och tandläkarna i sitt team? Hade hon blivit världsetta om Kajsa i Småland hittade henne före Malin Baryard?"
 

Bild på en ryttare som aldrig i hela sitt liv skulle få för sig att köpa någon högklasshäst som jag kunde förbruka/förstöra med min amatör-ridning. Baaam.