Mitt i prick

Tourettes knappade ner sanningen bakom alla välfyllda bloggar: 
 
"Jag känner mig inte det minsta bitter.. Och då är det svårt att vara rolig.. 

Lite som Lennox, mår man bra blir skapandet dåligt... "

 

 
 
 
 
 

 

2014-10-21 - 12:52:04

Hey tisdag

Tisdag lunch och jag vräker i mig pasta. Värdet utanför är milt och helt fantastiskt - kanske kan jag till och med använda ridbanan imorgon om regnet inte tänker i andra banor. Ridbanan har nämligen stått oanvänd de senaste sju dagarna, detta på grund av att underlaget flutit omkring i små bäckar. ;) 
 
Idag kände jag trots detta att det var dags för att snirkla omkring. Favoritängen är upptagen av ca 100 betande kossor, så jag fick vara kreativ och red istället i kossornas vinterhage. Vi red slalom mellan kobajs och vattenpölar, men ännu en gång kan jag glatt meddela att Lus var helt toppen. Så mjuk, så lydig, stöd på ytter i båda varven... den lyckan alltså (kanske kan bara en väldigt insatt hästmänniska förstå lyckan över något så litet men ändå så stort) haha. Det blev ett väldigt kort ridpass, drygt 30 minuter, för underlaget var inte precis De Grundslag, för att uttrycka situationen milt. Kobajs, vattenpölar och några få fläckar med stabilt gräs. Jag hade gärna erbjudit honom något lite mer fancy, men man tager vad man haver som den inskränkta smålänningen skulle ha sagt.  #livingontheedge #glamouröst #livetpålandet 
 
Imorgon blir en hysterisk, tidigt, lång, ocharmig och jättejobbig dag. Jag börjar runt 12-snåret på innejobbet, och ska dessförinnan ha fixat morgondelen i stallet, släppt ut, tvättat hundens muppöra, tvättat Marre och ridit hestarna. Helst också duschat, haha. Därefter kommer jag hem runt 21 och helt ärligt så finns inga andra alternativ än att dammsuga och städa hela huset då - på torsdag natt kommer de resande hem igen och jag vill under inga omständigheter presentera svinstia 2,0. Och nu känner jag mig som en såndär Facebookmamma som med många utropstecken och ett dussin särskrivningar påtalar förträffligheten i att jobba, hämta barnen och diska, allt på samma dag!!!
 

Lilla prinsessan W får stå för bilden. Hon är förresten mäkta upprörd över behandlingen, eller bristen på behandling, som pågår. Inte ett enda tag med ryktborsten har hon blivit erbjuden på hela veckan. Faktum är att hon hotar med att rymma hemifrån och aldrig mer komma tillbaka om det inte blir ändring väldigt snart. Igår försökte hon bl a använda hönätet för att surra fast Cattis i boxväggen, men uppdraget misslyckades och hon är redo för ett nytt försök ikväll. ;) 
 
2014-10-21 - 12:16:57

Jag ska försöka att förtränga doften av ditt hår

Minns ni att jag för någon månad sen skrev att jag i fortsättningen bara skulle blogga om jag faktiskt hade något att dela med mig av? Det minns jag, och det är också svaret på den skuttiga, ibland helt uteblivna uppdateringen. Det, och att jag just nu står med stora delar av en gård på mina axlar. Missförstå mig rätt; jag tar jättegärna ansvar och kör fågelperspektivet när mamma och Peter är utomlands, men det innebär en hel del extratimmar och ungefär 90% mer irritation i vardagen än vanligt. Jag är därför inte bloggmässigt på topp, och mina ambitioner att göra något åt det är obefintliga. Det blir som det blir, om det blir. 
 
Igår spelade vi Uno och käkade pepparkakor. Idag panikstädade jag med påtaglig ångest över hundhår och tacorester och orkade inte titta folk i ögonen. Jag hatar att ha det smutsigt runt mig. Stökigt går bra, men smutsigt.. Det är som att dricka vin ur en pappersmugg. Som att se Harry Potter dubbad till tyska. Jag kan bara inte se hur smuts någonsin skulle vara bättre än att städa. Kan inte förstå hur man kan stå och sminka sig över ett dammigt handfat. Skulle högst troligt aldrig kunna somna i orena lakan, men att bo i en salig röra av datorer, jackor och parfymer har jag däremot inga problem med. Stökigt är så lätt att åtgärda, smuts är något som fräter på själen (HAHAHA). Där fick jag till en riktigt dramatisk avslutning, enligt bloggarens alla oskrivna regler. ;) 
 
Lus rå.. han gick så jäkla bra idag. Alltså, SÅ JÄKLA BRA. Som en svart katapult genom en orange skog, med ryggen upp och rumpan under sig. Så rätt, så lätt. Jag inbillar mig att det är tränskorrigeringen som gjort den makalösa förändringen - han är så fantastiskt fin i munnen. Kanske är det bettet, kanske är det dressyrsadeln och biverkningen att jag kommit åt honom på ett betydligt bättre sätt den senaste tiden. Hur som helst så tänker jag ta tillfället i akt och verkligen träna mig själv. Rak rygg, tillbakadragna axlar, hälen ner, blicken upp. Det sistnämda kommer jag väl aldrig att få till, men resten, hur svårt ska det va? Hälarna och ryggen är okej, men axlarna (och blicken) har ungefär en mil kvar tills de är ikapp övriga träningspunkter. Hej och hå, på söndag drar vi till JFK. 
 
 
<3
2014-10-20 - 21:45:42

Frida-dagarna Gärds

"Okej everybody! Dags att masa sig ut till Gärds Ryttarförening utanför Kristianstad. Icke-hästmänniskor är hjärtligt välkomna 15 november för invigning och show. Fri entré, men alla pengar som samlas in under dagen kommer att gå till Blodcancerfonden för att hedra vår fina Frida som gick bort alldeles för tidigt."

 
2014-10-20 - 21:28:13

iMessage

iMessage har varit off i min telefon de senaste dagarna så om ni försökt nå mig via iMessage - prova nu igen. #tekniksuger #nokia3310duger 

2014-10-20 - 17:30:01

Drown your sorrows in Tequila

En helg med jobb, datorvirus och hästmornar är förbi och jag andas ut i ett försök att ta sats till nästa vecka. Sanningen att säga så är jag oförskämt pigg; igår natt var jag uppe alldeles för länge för att radera virus, och med mamma och Peter i Afrika så börjar mina mornar tidigt, minst sagt. Trots detta känns mitt sömnbehov obefintligt och jag taggar sönder inför att starta morgondagen med att trimma. 
 
Under helgen har jag tänkt. Tänkt massor. I fredags konstaterade Lurv att vi två, vi är inga solstrålar. Finns det inget speciellt att vara glad för så är vi inte glada. Standardkänslan, den är lite jobbig. Tung snarare än lätt. För många av er låter det här kanske, eller förhoppningsvis, som en felaktig bild av vem jag är. Jag brukade vara solstrålen. Den lättsamma, sprudlande, varma. Och jag undrar, vart den delen av mig tog vägen. När den gick förlorad. Vart jag kan hitta den igen.
 
För nästan ett år sen sa mina kompisar hemifrån stan (i all välmening) att jag blivit en verklig version av karraktären Meredith Grey. Där och då förstod jag ingenting (inte minst för att jag aldrig sett ett avsnitt av serien bortsett från vad de visade). Faktum var att jag mest av allt tog illa upp och kontrade med något spydigt. Jag upplevde mig fortfarande som den glada, självlysande. Som någon som var lätt att ha runt sig, som medförde positiv energi och värme. Säga vad man vill om min självinsikt - den brukar vara god - men det senaste året har uppenbarligen präglats av inte bara bristande personlighet, utan också bristande insikt. Det blev så tydligt när Lurv (helt odramatiskt och oaggressivt) påtalade det i fredags. Jag är ingen jävla solstråle. Jag är dark and twisty. 
 
Och jag undrar, är jag såhär? Var det glada och sprudlande något jag skapade själv, är det mörka och tunga något permanent? Eller är det tvärt om, ligger det riktiga, det lätta och skrattiga, dolt bakom ett lager av skuggor som egentligen inte alls sitter fast? Jag är förvirrad. Förvirrad och en smula rastlös. Hur kunde jag inte märka, när människor jag inte längre träffar noterade för över 300 dagar sen..?
 
Jag ögnar igenom inlägget och inser att det egentligen borde placerats på den blogg som ingen kan komma åt. Min Meredith Grey-sida är ingen sida jag vill ha, än mindre visa upp och göra offentlig. Ändå är jag i skrivande stund ganska säker på att jag kommer att publicera, fast jag har inget bra svar på varför. Kanske för att alla som är viktiga pelare i mitt liv redan vet trots att jag varit lyckligt ovetandes. Kanske för att jag uppriktigt sagt inte riktigt bryr mig. Kanske för att Lurv har en förmåga att avdramatisera allt det som många andra skulle överdramatisera. Troligtivs mest det sistnämda. 
 
Jag fortsätter att tänka utan att skriva. Längtar fortfarande efter att trimma imorgon, och räknar de skratt jag frammanat under dagen, men också de som bubblat upp av sig själv. Statistiken är tydlig, men kanske inte relevant. Godkväll bloggläsare, vecka 43 är på ingång.
 
2014-10-19 - 20:15:39

Utmaning: the typical tjejpose

För att göra en lång historia kort: vi föddes utan genen som får tjejer att näst intill maniskt stå framför spegeln och ta 16.000 foton av sitt eget ansikte dagligen. Vi saknar därför rutin och kunskap om hur man som kvinna bör posera på en helt vanlig kompisbild. Vi valde dock att studera ämnet och kom fram till följande... 

A) Hundögon - stora, tomma fast ändå bedjande ögon. 
B) Ett diskret duckface, är det inte obvious så slipper man pikar (eller)? 
C) Hud genererar likes. Vid den punkten kände vi dock att det var dags för oss att backa; och försöken till att skapa en klassisk 2014-tjejbild började. 

Efter ett par försök fick vi äntligen till en riktigt bra hundögonsbild med ankmunnar. 


Fast de flesta fotona, well, de ser ut såhär... 

...och det är nog därför jag älskar oss. För att vi föddes utan den där genen som gör det möjligt för oss att på fullt allvar frammana ett duckface i tron om att vi får fler likes. 

2014-10-19 - 12:39:20

Fina prinsessa

Dog en snabb men-åh-död när jag såg bilderna här under. Ingen mindre än självaste Docka, som jag tävlat för många år sen, är fortfarande... levande..? Jag är uppriktigt sagt förvånad, inte för att hon är gammal utan på grund av vilka förutsättningar mänskligheten givit henne. På bilderna ser det så stilla och harmoniskt ut, så jag väljer för mitt stora egos skull att inte leta vidare, utan nöja mig med tron om att Docka äntligen hittat en ägare som är villig att förstå henne. 


Känner ni igen henne? En babyrosa outfit bar vi på tävlingsbanorna. 
2014-10-18 - 13:26:14