You talked of politics, philosophy and I smiled like Mona Lisa

Sen jag skrev något vettigt sist har jag varit på Liseberg med Lisbeth Salander och min BFF, jag har varit i Sävsjö och hoppat, träffat favoriter från Skåne (fast Kalmar), tränat för Von Essen och badat i sjön både med och utan hästar. Det har varit fantastiska dagar och till skillnad från resten av Sverige så är jag inte ett dugg negativt påverkad av värmen - jag älskar varje sekund av 35 grader i skuggan.
 
För att sammanfatta det smidigt:
 
- Liseberg var fantastisk med perfekt sällskap och värsta flytet vad gäller köer. Jag är som bekant INTE gjort för att stå på rad och glo (även om det med helgens sällskap vore nästan lika värdefullt som att susa genom luften i Helix).Kort  och gott var besöket i Göteborg SÅ BRA. 



- Tre timmars sömn senare bar det av mot Sävsjö där mitt lejonhjärta till häst gick 110, 120. Han gjorde en superinsats i värmen och vi red en dubbelnolla, och fick två ner i 120. Dock lämnade jag banan med ett helt nytt självförtroende och en känsla som jag desperat sökt efter med ljus och lykta i flera månader. DEN känslan, ni vet. Av en slump hamnade jag bland gamla klipp från förra hösten och såg vad jag gjorde väldigt annorlunda då. Jag gav honom space fram till hindret på ett helt annat sätt, och POFF så var känslan av smidighet och samspel tillbaka. Lus var BÄST och de två nedslagen berodde på att jag inte lyckades ge honom plats innan hindret. Som ett facit bredvid matteuppgiften; omöjligt att missa. 



- Därefter kom vilda familjen och hälsade på och det blev pizza, svedda bullar (haha) och sjöbadande. Gamla minnen och senaste nytt stod på agendan och eftermiddagen var så himla mysig. 

 
- Sara och Malin lastade sina hästar och begav sig ut till Rolstorp, där vi sen badade med hästarna. Lus var eld och lågor över sina nya kompisar och hästen Stalin (haha) visade hela registret av cirkuskonster. Badandet var givetvis följt av fika och bad utan häst - vilket slutade med att jag hade ihjäl luftmadrassen och Cattis ville slå ihjäl mig i hemlighet. 



Nu är jag tillbaka i den 50% motivationsdödande och 50% fantastiska vardagen. Jag måste verkligen ta tag i mig själv och strukturera upp allt jag vill och inte vill. Jag kan inte gå år ut och år in och ödsla tid på vad jag helt säkert vet att jag inte vill. Jag kan, mina goda argumentationskunskaper till trots, inte komma på en enda anledning till att göra så, och kan man inte motivera varför man gör vad så bör man sluta - enligt ridkonstens alla regler. ;) Time to grow up. Ta några beslut. Prova vingarna. Chansa lite. 

Life is life



De senaste dagarna har varit helt fantastiska, men jag ligger så många timmar back i sömn att ögonen går i kors. Kan utan vidare tvivel titulera mig som trafikfara, den nivån. Men det är det värt, många gånger om, att leva så som jag gjort de senaste dagarna. Så värt, på alla sätt. 

Be right back, ska bara käka något onyttigt.

Alltsåååååå

Får gåshud och kan inte vänta när jag ser att Falsterbobilderna börjar poppa upp. Årets bästa vecka är praktiskt taget här och jag vill heeeem till skååååne hahaha. Det var nog allt jag hade att säga. Hörs. 



Danced to death at an east side night club

 

Det fina med att aldrig ha smink i ansiktet (dvs, concealer, puder och annat klet som jag inte kan namnet på) är att man mellan gångerna glömmer hur otroligt obehagligt det är. Den ohygieniska känslan som medföljer fem minuter gammalt smink är brutal, för att inte säga överväldigande. Man vill bara riva med naglarna så att det lossnar, men då blir man randig, och det vill man ju inte heller. Livet som medborgare i ett I-land, alltså. </3 
 
Skämt å sido, dagen började med make up @ my place och sen bar det av mot Jerusalem (Jönköping). Väl där bjöds det på både det ena och det andra och med andan i halsen och ett paket jordgubbar i handen styrde vi sedan kosan mot metropolen Vaggeryd, där jag spenderat resten av årets soligaste dag inlåst på jobb. Skönt att man inte är bitter........ ;) 
 
Film och tankar från helgens tävling kommer förresten någongång. Lus och jag körde en backa-bandet-helg och gick ner och hoppade 1m typ, bara för att det skulle kännas busenkelt. Han får ju ta i så att han storknar när vi rider 120-klasserna, så att hoppa något som känns lätt som en plätt för honom var nog bra. Vi hade kul, och red på dagens snabbaste tid. 
 
Helgen som väntar, den blir bra. Vädergudarna (also known as meterologerna) har lovat strålande sol, och jag och A beger oss till Liseberg för att leva rövare bland gröna kaniner och slänggungor. Dagen efter åker jag med Lus till Sävsjö för att hoppa 110, 120, och därefter inleds Falsterboveckan "på riktigt." Jag är där torsdag, fredag, och jag längtar som ett barn på julafton. Nog för att jag ser fram emot bra sport, shoppingen och F-bostämningen, men mest av allt ser jag fram emot middagen på torsdag kväll. #priceless 
 
 

And to sleep under the stars, who could ask for more?

Ikväll är en sån varm sommarkväll. En sån som man aldrig kan få för många av. En sån som man aldrig vill att den ska ta slut. En sån som, när jag sitter här i min lägenhet i Vaggeryd, får mig att sakna skoningslöst efter allt det som brukade vara. Jag saknar Skyrup. Skyrup, och allt som hör den oskyldigt solbrända livsstilen till. 
 
Jag vill ha hopptävling utan häst på Sveland Arena. Vill skrika mig hes på artistleken. Vill sitta i gräset och prata om allt mellan himmel och jord med lägereleverna. Vill gå kvällsrundan och ge hö till Hamilton och Detleffe. Vill svänga inom vingel-stugan och ta ingen-vet-vems-godis på väg upp mot Björka. Vill sitta på trädäcket med min alldeles för starka oboy och 20 vilda tonåringar, och jag vill gå och lägga mig, alldeles för sent, i vingel-stugan med resten av teamet. Och så vill jag vakna där, tidigare än alla andra, och gå ut i fågelkvittret och njuta av lugnet som bara varar mellan 05 och 06 i Skyrup. Sen blir det livat igen, och jag vill det också.
 
Ikväll är en sån kväll. Jag vet inte hur man får det att sluta. Kanske står man bara ut, väntar tills känslan går över av sig själv. Fast, samtidigt som jag tycker det är jobbigt att sakna, så vill jag inte skaka av mig känslan. Den här typen av saknad är definitionen av bitterljuv. Påfrestande, men jag känner mig levandes på ett helt unikt sätt. Kanske för att jag vet, att allt det jag saknar, har jag också upplevt. Det var min vardag en gång i tiden. Jag bodde där på gården i skogsbrynet och såg Sveland Arena och Finjasjön varje morgon när jag traskade iväg mot stallet. Det var där jag blev Loppan, och jag kan sakna att bara vara Loppan ibland. Hon var bra på många sätt. Är. Fast var. Eller är. Haha, whatever. Det här blir ju ingen klokare av. ;)
 

Hahahaha, Pony scar face <3
 
 
 

If tears could build a stairway, and heartache make a lane...

Idag hände en av de saker som vi alla vet kan hända. Det som vi alla vet om, men inte riktigt kan förstå. Det som på inga vis är greppbart, men ändå så otroligt skört och nära. Det som aldrig får hända hände, och det hände en sjuttonårig tjej mitt ibland oss. 

Vi vet att vi kan dö när vi sätter foten i stigbygeln. Vi vet att det är en högrisksport och att den, om än i relativt låg omfattning, skördar människors såväl som hästars liv. Vi vet att skyddsutrustning och bra ridning egetligen bara är en falsk trygghet, för även under de mest ordnade omständigheterna kan det hända. Vi vet det, och ändå är det helt ofattbart att H, en tjej som vem som helst av oss, idag avled på grund av de skador gårdagens fall orsakade henne. Jag kan inte förstå.

För återigen, vi vet. Vi vet att det här är en förfärlig del av en högrisksport, men det går inte att förstå, än mindre acceptera. Sen jag fick beskedet tidigare idag har varje tanke präglats av situationen. Den märkliga tomhet som infinner sig går inte att handskas med. Vad finns det mer att säga? Vad finns det mer att göra? Det värsta tänkbara har inträffat, och det hände här, i trygga, välorganiserade Sverige. Det hände en av oss. En sjuttonårig tjej med all den säkerhetsutrustning som finns att tillgå för oss ryttare. Man kan inte gardera sig. 

Jag vet att många tänker tvärt om, men som en liten tröst i allt det fruktansvärda som hänt, så gjorde hon något hon brann för in i det sista. Hon värmde och checkade av sin häst en sista gång innan det är dags att prestera på tävlingsbanan. Hon gjorde något som präglat hela hennes liv. Något som fått henne att gå upp i ottan på lediga dagar. Något som fått henne att gråta hejdlöst, skrika rakt ut, bubbla av lycka, dansa av glädje. Hon gjorde något som definierade hennes liv, och för mig, i mitt huvud, är det ett fint sätt att dö på. På en plats som man kämpat för att ta sig till. Gett sitt allt till. Brunnit för och längtat efter. Det är ett fint sätt att dö på, och framförallt, värdigt. 

Vila i frid. 


 

Är det jag eller resten av hästsverige som har fel?

Är det bara jag i hela världen som lägger remontnosgrimmor över nackstycket?! Jag har ägnat eftermiddagen åt att irritera ihjäl mig på Hööks design på samtliga träns (två av dem befogat, det senaste dock obefogat visade det sig) på grund av att nosgrimmorna alltid (två av tre gånger) legat på fel sida nackstycket. Det är ett tämligen lättåtgärdat problem, men ändå. Vad vore den här sidan utan en uppsjö av värdelösa I-landsproblem? ;) 
 
Till saken hör att jag just satte mig ner och googlade "remontträns" och såg till min stora förskräckelse att nej, det är INGEN som har nosgrimman överst. Och ALLA gör inte fel, vilket fasansfullt nog innebär att det är jag som gör konstigt, haha. 
 


Jag vill ha nosgrimman över så att det inte blir snurrat, men remmarna ändå ligger på varann. Alla andra genier lägger bara nosgrimman fett mycket framför sidostyckena (vilket är ganska snyggt, men nosgrimman petade honom i ögat i tid och otid...). 

Jag får ge mig. Det är inte HÖÖKS som tabbat sig på det här tränset - det är faktiskt jag som gör fel. Jag tänker dock fortsätta göra fel och ha nosgrimman där uppe, för jag var ganska nöjd med den konstruktionen. Dessvärre var jag inte tillräckligt genomtänkt för att ta en bild på mitt enastående mästerverk. 

Ps. Gissa tränsets storlek. ALLTSÅ GISSA. Min häst är under 165cm och hade idag ett träns i stl X-Full. #megamule

Ps.2 Bra sak är att jag nu kan byta nackstycke på det här och ett annat - och då blir det "rätt" (enligt min feliga version) på båda, woho). 
 

Du vet att jag varit här förut, i samma rum, i samma hus, utan en aning om vem du var


Hittade den här bilden på Jojjos blogg och kan inte sluta skratta åt att vi krampaktigt håller hand. Sweet, hahaha. <3
 
Idag har varit definitionen av en tänkardag. Man blir sällan klokare av dem, och idag var ingen undantag. Lurv och jag käkade lunch och för en sekund kände jag mig nästan beslutsam. Sen försvann den känslan igen, och ersattes av sockersuget som kommer efter en o-sockrig måltid. Jag gav självklart efter för begäret och käkade "fiskkakor" som Lurv lämpligt nog gjort sönder och ställt till allas förfogande på kontoret. 

Jag tänkte skriva en lång novell om fiskkakorna (som visade sig vara svåra att förtära elegant), men nöjer mig med att upplysa om att de inte innehåller fragment, spår eller delar av firre. Dom är klassiska vetemjöl, salt och socker-kakor, perfekta för både vegeterianen och veganen. Prima vara, dock utformade som fiskar. Gud vet varför. Jag undrar verkligen vad kak-designern tänkte. 
 
På fredag är det tjejkväll hos Astma och det ska bli... jag försöker hitta ett ord som inte bringar fjortis-feeling över det hela, men det enda som dyker upp i mitt huvud är ord som fett, nice, awesome och apkul. Det ska bli allt det där - men jag önskar att jag hittat ett mer classy ord att beskriva det med. Alla classy ord försvann spårlöst ur min hjärna, jag tror att det kallas för skrivkramp eller stand by-läge på personlighetsförvararen. Det kallade Jens det för i alla fall, och alla vet ju att allt Jens säger är sant.  
 
Hörs och ses. Jag ska käka cocktailtomater, träna min beach 2029-mage och duscha i tusen år nu. Och förresten, Lus och jag tog oss eventuellt ur den onda cirkeln här om dagen. Kändes som fresh air och sommarblommor, ungefär.