slide show

Sleeping beauty just woke up

Har precis, av misstag, tagit årets längsta sovmorgon och sitter nu med min dunderförkylning och funderar på om dete var nice eller onice. Jag är inte helt övertygad åt något håll. ;) 
 
Vad som är nice är i alla fall att jag i december träffat både Mirre och Norea, och vad Mirre än säger så ska vi spela sällskapsspel som riktiga pensionärer eller forntidsmänniskor. Ska bli så jäkla fett. Inte bara sällskapsspelet, utan sällskapet i sig, lixom. 
 
Nu rullar standarddag 2,1 igång, några timmar senare än vanligt. Så, först ett stopp på Ica för att köpa frukostbullar att käka i bilen. Det finns en anledning till att den ser ut som fan. ;) 
 
 

Hur gör ni?

Gårdagens I-hate-my-life-känsla har svalnat och jag blickar ut över en dag fylld med hästar och ridsport. Lus ska trimmas på banan i höstvärdet och lilla prinsessan W ska också få bralla av sig på banan. Jag funderar på att lära henne att skritta omkring på lina - just nu tycker hon att allt nytt jag presenterar för henne är gudomligt och mer därtill, så att ta tillvara på den inställningen och presentera en ny "lek" för henne är kanske inte helt fel. 
 
Med det menar jag givetvis inte att jag tänker stå och longera henne, men att, i sakta mak, lära henne att man ibland ska traska runt mig i stora cirklar är ju varken fel eller skadligt. Dessutom måste hennes vilda hjärna stimuleras - och att lära sig nya trix (eller lekar om ni frågar henne) är det enklaste sättet att sätta sprätt på dunderenergin. 
 
Hur brukar ni göra när ni ska lära en häst att gå i lina? Jag själv brukar bygga en volt med hjälp av en kortsida + bomar och hinderstöd, dvs, en mobil rundcorall, så att det blir busenkelt för hästen att följa det spår jag tänkt mig. Till en början är vi alltid två: en linförare och en som leder hästen längs spåret. Då hajjar hästen lite vad tanken är, och enligt mina erfarenheter är hästar oftast ute efter att vara till lags, så det brukar gå väldigt enkelt att lära dem longeringsdelen. Alternativ två är förståss att man med hjälp av långpisken manar (dvs skriker, viftar och slår) ut hästen till spåret, men den varianten skulle jag i princip aldrig praktisera med mina unghästar om andra alternativ finns. Jag har dock jobbat i stall där den tekniken ansågs vara den enda rätta - jag jobbade inte där så länge. ;) 
 

Plan C (nu har jag inga fler)

Det ser onekligen ut som att det blir 90% PnJ för oss resten av året. Tävlingskalendern är verkligen under all tänkbar kritik - hur kan relativt hästtäta Jönköpings län ha ett så klent utbud av tävlingar, när efterfrågan är så stor? Dessutom jobbar jag helg varannan vecka som läget ser ut just nu (nej, inte särskilt hållbart vår och höst för någon som tävlar, hahaha) så en hel del tävlingar går bort pga det. 


Estelles ansiktsuttryck är identiskt med mitt just nu. 
 
Därför, som det ser ut just nu, är tävlingsplanen den här:
 
v.41 Bratteborg, 105, 110cm final i allsvenskan
 
v.43 PnJ Riddersberg, 110, 110 eller 110, 115 beroende på hur deras ridhus ser ut. Annars samma höjder på JFK (har de ens PnJ den veckan, varför hittar jag den inte?) Hahaha.
 
v.45 Jönköping, 110, 120 om vi är redo, annars PnJ Bratteborg, 110, 115cm. 
 
v.46 Värnamobygden 110, 120 om vi är redo, annars 1m, 110.
 
Inte helt kass, men inte heller sådär jättetilltalande att jag hoppar av entusiasm. De två sista ser jag verkligen fram emot, det är fina ridhus med bra underlag, och kanske, kanske är vi faktiskt redo att starta 120. Efter Värnamo tar tävlingskalendern dock tvärstopp och rullar inte igång igen förrän efter nyår. Till Smålands fördel måste jag ändå påpeka att det faktiskt drar igång igen direkt efter nyår - inga lata januaridagar där inte! Ses vi?
 
Och ja, jag är på ett ofattbart gnälligt humör idag. Det är fan inte mycket som är bra, haha. ;) 

Jag hatar det

Känner mig oroväckande forever alone i Smålands djupa jävla skogar och längtar efter morgondagen. Då ska jag och Lus trimma i hans nya sadel och jag har redan en glasklar ambition och plan för hur jag ska komma dit. Fram tills jag sätter foten i stallet imorgon känns ljusglimtarna små: jag hatar att jag trivs på en plats där socialt umgänge inte existerar (alltså, jag trivs med allt utom den obefintliga sociala biten). 



Hur kan det vara så otroligt stor skillnad i mentalitet på bara 30 mil? Samma land, samma lagar, samma regering.. och två helt olika kulturer. Här skaffar folk unge, villa, volvo och pojkvän med prilla och keps innan de fyllt 20 år. Att jag saknar både barn och stadigt förhållande (eller förhållande överhuvudtaget) är iprincip så ovanligt att det skulle kunna få mittuppslaget på dagstidningen. Umgås utanför familjens strikta gränser kan man på sin höjd göra under sin semester, annars är starndardvardagen något i stil med 5-8 timmar på sitt lågavlönade jobb som inte ens kräver gymnasiebetyg, hem till lägenheten, vaska livet på en soffa, sova onaturligt många timmar och sen på´t igen. Tempot, andan och ambitionen här är så olik den jag växt upp i. Det är som att jag gått från livet 2,0 till livet 0,2. Och jag gillar det i så många avseenden... men hur lite tid människor här är villiga att ge varann är direkt skrämmande. 
 
Jag kan omöjligt sitta och skriva att det här är fel - att Smålands sätt att spendera sin tid är det felaktiga. (Tyvärr, eller tack och lov?) så har jag inte den makten. För att göra det skulle jag troligtvis behöva doktorera i något ospecificerat ämne och gå tvåhundra påbyggnadskurser som inte intresserar mig ett skit. Därför måste jag tänka om, ännu en gång. Är det värt det? Är allt jag älskar med skogen värt allt det jag går miste om i civilisationen? Det väger lika. Jag trivs verkligen här, jag gillar människorna jag har runt mig, men jag har aldrig tidigare i hela mitt jävla liv upplevt ren och skär ensamhet. Alltså, inte ensamhet i form av "jag har ingen att ringa", för ett telefonsamtal till Malmö går lika bra som ett till grannen, men bristen på aktiviteter: filmkväll, fika, shopping, weekends, spa, bio, baka kaka eller whatever - det existerar inte i vardagen här. Och jag hatar det. 
 
Jag ber i förebyggande syfte om ursäkt till de smålänningar som just nu gnisslar tänder av vrede på grund av mina inte så charmiga uttalanden om mentaliteten här. Jag gillar er, men inte ert livstempo. Haha. Jag är som den stökiga hästen på ridskolan som ingen vågar rida för att den är så jävla energisk. De är rädda för att tappa kontrollen och hamna i en okänd situation. Den hästen har så mycket gemensamt med mig. Och den hästen, har jag alltid kommit förvånansvärt bra överens med. 

:D

J lyckades ta en toppenbild i precis rätt ögonblick förra träningen! 



30/9-14

Hjälp från Malmö var för morgontrött så jag lyckades, delvis (mestadels?) med våld lösa virus-problemet. Därför är datorn nu fullt användbar igen och jag ser fram emot att spendera en kvart framför världens barnsligaste spel med värdens bästa story - Star Stable. ;)
 
 

Hey tisdag

Underbart att vakna till en dator full av virus. Vad fan hände? Igårkväll när jag stängde ner var allt som vanligt, nu däremot verkar viruset from hell ha tagit över och jag väntar på support från Malmö - viruset är helt klart både snabbare och bättre än jag. ;)
 
Mamma och Peter är bortresta så jag är chef på djurparken tills vidare. Och Cattis hade helt rätt, koskit är det tyngsta i hela världen. För övrigt har djuren samarbetat uppseendeväckande bra och allting flyter på som om jag aldrig gjort annat än att bossa över 150 djur. Eller, egentligen är det väl katterna som har sista ordet på den här gården, alltid. Finns det bara en skinka kvar så kan ni ge er fan på att den sista biten som ALLA ville ha slutar hos katterna. Hahaha. Welcome to Rolstorp. 
 
Nu ska jag sluta äta muffins och istället bege mig ut för att galoppera med Lus i skogen. Ambitionen är låg: nog för att han ska jobba, men fokus ligger fortfarande på att han ska vara glad. Jag har varit så irriterad på honom de senaste uteritterna på grund av att han absolut inte har för avsikt att arbeta - så idag ska jag verkligen inte bli irriterad. Gör om, gör rätt istället. Flamsar han så får jag väl börja om 320 gånger till. Wish me (us?) good luck. ;) 
 

Piiiiniiiiweg <3
 

Bashult - resultat

Inlägget jag utlovade igår kommer idag, eftersom Youtube var så långsamt att jag (efter att ha laddat upp en sjuminutersfilm i 98 minuter) kände att nää.. inte två minuter till. ;) 
 
Bashult - vilket fantastiskt ställe! Hela gården var så otroligt vacker och välbehållen - det var som att kliva in i den mysigaste av hästnoveller. Freddy på Firefoot farm-style, ni vet. Mystiskt, mysigt, vackert, spännande, hemtrevligt, gästvänligt.. allt. Men, nog pratat om gårdens förträfflighet. 
 
Banorna var ap-enkla och hinderna var verkligen inte maxade på bredden. Jag red två rundor i 110cm, och oxrarna var ungefär 70cm breda och dessutom stigsprång, haha. Därför skulle jag nästan vilja säga att jag red två rundor på 100/110 istället. Framridning skedde runt deras galoppbana... behöver jag säga mer? Jävlar i taket vad Lus laddade runt spåret, och jag var (tyvärr) inte sen att hänga på. Det var som om den lilla jockeyn i oss båda växte om min karraktär och vi bara WROOOM. När jag red in på framhopp däremot kändes han riktigt trött, nästan ovillig - men det gick över inne på banan. 
 
Första rundan: 8 fel, 2 ner. Ryttarfel. Fick upp ett alldeles för flängigt tempo och det blev av och på. Lus kämpade på, men jag krånglade på tok för mycket.
 
Andra rundan: Felfria! Det var ca 5 minuter mellan mina rundor och mamma hann precis skynda fram och säga att jag skulle sluta rida med handen. Bam - inga bomar ner. Thanks mom! Ibland behöver man höra det man känner högt för att verkligen ta in det. En mycket mer harmonisk och samspelt runda på en häst som verkligen ansträngde sig för att låta bomarna ligga, även när jag råkade lägga honom på tok för nära. Filmen här under är från den rundan! 
 
 ..och det finns en baktanke med att jag rider snett på hinder 2, 5 och 8! ;)
 

Cattis konstaterar

"Asså koskit är fan det tyngsta i hela världen!"
 
Jag sätter på TVn och allt är svart. Tittar på C och bara "hur gör man?"
- Äsch, det blir nog bättre snart. 
 

Marre Maräng, Cattis nya hest! 
 

Omg

Clara Henry blev precis min idol. 
 
 

5 snabba

- I slutet av december åker jag till New York. 
 
- Glutenallergi är det jag är mest rädd för bortsett från sådant som är direkt dödligt. 
 
- Jag är oftast glad om min familj är det och om djuren mår bra. Svårare än så är det egentligen inte. 
 
- Jag tycker att sällskapsspel är kul (pensionär delux) 
 
- Krogen är typ det sista jag är sugen på nuförtiden. Jag skyller detta på Jönköpings utbud. 
 

Hot or not? Hahaha! 
 

And some say the soul of the city's the toll of the bells, the bells of Notre Dame


<3

Idag har vi bara fluffat omkring. Bland höstlöv och älgloppor. Jag hatar det sistnämda. Vidrigaste skapelsen på planeten jorden, utan tvekan. Lite som rasister och homofober. Äckliga och inte bra till något.
 
Den nya designen är klar. Jag ska bara ge tummen upp och sen kör vi. Den är väldigt lik den gamla, men med foton som är mer up to date och lite småändringar här och där. Känns bra, jag gillar nytt, utom när det gäller stallskor. De jag använder mig av idag har två stora hål i sig och har tappat den svarta färgen på 50% av ytan. Ändå kan jag inte förmå mig att byta ut dem; nya ridskor är så obekvämt i jämförelse med dessa gamla trotjänare (som sitter som svartfläckiga smäckar). Ännu en udda fakta om mina gamla (i största allmänhet ointressanta) skor är att de för flera år sen tillhörde Cattis, därefter min mamma, och när jag flyttade hit för 1,5 år sen, adopterade jag dem. De har gjort sitt, men som den lojala vän jag är, vägrar jag ge upp dem. ;)  
 
 
 
 

UPP MED HOVARNA TORE!!



Ett ytterst flummigt tillfälle av våra liv - troligtvis den mest skrattiga kvällen år 2014. Att jag ens lägger upp det är på bloggen är så oklart att jag skyller på min tillfälliga feber: enjoy flumfilmen 2,1. 

Skådisar: Jojjo och Evve 
 

#lol

 
 

Hey söndag!

Eftermiddagen har hittills flutit på i smörjandets tecken och all min utrustning (eh, ja nästan all i alla fall) skiner blank som hästen. Detta impulsiva beteende beror nog mest på att jag idag köpte en dressyrsadel! Den ligger inte toppen, men med Ogilvypadden fungerar den trots allt. Sadeln är ju dessutom mest till för att jag ska muskla mig rätt (dvs, lära mig att sitta), och den kommer bara att användas på Lus 1-3 gånger i veckan. Med det sagt kan jag checka av en punkt på min ta-tag-i-lista: dressyrsadel inköpt. 
 
Nästa punkt att checka av blir hästtandläkaren på torsdag. Jag upplever inte att han har några besvär, men att inte veta är inget uttryck som faller mig i smaken. Det var längesen han blev kollad och det är verkligen dags att få hans tänder genomgådda (?) av en utbildad hästtandläkare. Det kostar därefter, men det är det absolut värt. Förhoppningsvis är det några tusen rakt ner i sjön! 
 
Filmer och tankar från Pay and Jumpen kommer i ett inlägg alldeles strax. Tills dess får ni se en Insta-bild från sista rundan idag! 
 

(...och ja, jag svänger som fan, precis utanför bilden kommer ett staket som en häst av misstag hoppade över TVÅ gånger, jag tänkte inte göra samma misstag, hahaha). 
 

Tre bloggiga saker som snart bör hända

1. Redigera en ovanligt lång film på mig och Jojjo. Att jag inte har gjort det ännu beror på att jag inte haft all den tid som ett sådant mästerverk onekligen kräver. Men, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - så säger i alla fall alla gamla kärringar som uppnått åldern mellan 90 och döden.
 
2. Hjälpa prinsessan W att komma igång med bloggningen. Hon förbreder sig inför sitt första inlägg och tjatar hål i skallen på de andra hästarna om att hon minsann också är blivande bloggare. Att de inte är ett dugg imponerade verkar dock inte bekymra henne. 
 
3. Få tummarna ur och ge klartecken för den nya designen (som är väldigt lik den gamla, men lite mer up to date). Jonna, som fixar med den, har ett färdigt förslag och endast smådetaljer ska korrigeras innan den är redo att användas.
 
 
 
 

Nytt på bloggen

I samråd med ägare Grant kom vi ikväll fram till att en ny typ av inlägg kommer att förädla bloggen då och då. Rubriken kommer nämligen att vara "Winnie berättar" vilket många av er troligtvis känner igen. Med andra ord kommer Winnie att blogga ungefär en gång i veckan framöver, och trots att hennes fingerfärdighet är slående för hennes ringa ålder, så lovar jag att hjälpa henne. Stavning och gramatik är ännu inte hennes starkaste sidor. ;-)
 
 
 

It's too cliche, I won't say I'm in love

En näst intill fläckfri lördag har passerat och jag landade just i huset (stallet) tillsammans med hela gänget. Vi blev inbjudna på oxfilé hos grannarna (i småländska mått mätt 2km bort) och nu är samtliga så mätta att röra sig känns som en våldsamt dålig idé. 
 
Om man bortser från det faktum att jag råkade dyka upp på jobb en timme för tidigt så har det mesta gått som smort. Lus var helt fantastiskt fin, och gissa vad? Jag lyckades komma ner i sadeln, sitta elegant, sträcka på mig, dra tillbaka axlarna och vara kvar i sadeln, utan att bli tung. Helt plötsligt trillade jag tillbaka till rätt, och allt blir så enkelt då. Det som i förrgår kändes så förbannat långt bort var idag där av sig själv. Givetvis kommer ännu ett bakslag att nå oss så småningom, men sålänge det goda varar, tänker jag ta vara på det. ;) 
 
Nu tänker jag sätta mig i soffan bland de andra, käka godis som jag av en slump hittade i ett skåp och spela Star Stable som en annan 13-åring. Imorgon åker vi till Bashult, tjoho!! 
 

Blixten! ;)
 

Träningen igår (världens längsta inlägg)

Lus träning igår blev verkligen ett avbrott från allt dåligt jag upplevt den senaste tiden. Han var precis lagom taggad och jag kom åt honom på ett helt nytt sätt som gjorde det otroligt mycket lättare att korrigera honom (så Lus kanske inte alls tyckte att det var en bra träning, haha). Hur som helst fick vi en mängd bra språng i kroppen och för första gången på tre år red vi mot ett hinder som låg över 115cm, haha. Faktum är att Lus igår hoppade det högsta han någonsin hoppat!
 
För några år sen tränade jag för en annan tränare som provade att höja upp - resultatet blev att han rev, rev och rev, och fick bekräftat att, nej, jag kan inte. Stackars underbara lilla Lus som försökte och försökte och försökte fick gång  på gång klart för sig att han inte kunde. När jag såg att Lasse höjde var det allt jag kunde tänka på. Att det aldrig mer får hände. Att han aldrig någonsin igen ska behöva känna så. Jag vet inte om vår halvlustiga konversation hörs i filmen (vi rider ju med öronsnäckor så vi kan prata i normal samtalston men ändå höra super), men jag kan delge er den här under:
 
Jag: Näää, sådär högt vågar jag inte hoppa
L: Var inte så schaffsig nu (småländskt ord för fjantig, typ)
Jag: Jag är skitschaffsig!!!!
L: Håll i manen och va tyst
Jag: Får jag blunda också? 
 
Så, jag red mot. För att jag litar på tränaren. För att jag är säker på att han vet vad han gör. Och det fick jag bekräftat, när Lus seglade över utan att dra med sig översta bomen. Alltså, ni förstår inte känslan av att den här hästen kan hoppa över 130cm. På ett bra, rytmiskt sätt. Det har legat så långt borta hela vårt liv att det känns helt overkligt. Och nej, bästa ni, höjden är inte det viktiga, och det kommer jag aldrig att tycka, men det här berättar så mycket mer än 130cm för oss. Hindret var byggt väldigt lätt, med låg frambom och hög bakbom, just för att vi skulle känna att vi klarar det. För att Lus skulle få träna den delen av kroppen som vi behöver få bukt med. För att vi tillsammans skulle landa bakom och ha hoppat det högsta vi någonsin gjort tillsammans. 
 
Idag ska vi bara mysa omkring på ridbanan och ladda inför imorgon. Skänkelvika loss stela muskler, träna vidare på den förvända galoppen som jag så gärna vill lära honom (efter att min dressyrkompis talat om fördelarna med att rida i förvänd galopp) och bara klappa min starka, modiga häst som, även om vi just nu är i en svacka, bar mig över ett alldeles för högt hinder utan att tveka. Fina, snälla, modiga Lus. <3


 


(Och nej, 130 är inte jättehögt eller omöjligt, men för OSS har det varit det. Och ja, jag tänker fortsätta vara skitstolt över Lus, för det förtjänar han). 

#nukörvi

Från igår - vår outfit är ungefär lika toppen som ridpasset var, hahaha. 
 

Nu tar jag fått tummen ur, minst sagt. En tandläkartid till hästen är bokad (man kan bli ruinerad för mindre) och vår första dressyrsadel provar vi redan på söndag efter pay and jumpen. Nu ska det bli ordning på oss också. 
 
Med det sagt packar jag bilen och beger mig mot Bratteborg och veckans utbud av Lasseträningar. Herrå! 

"Bryt ihop och kom igen"

Som de flesta säket inte kunnat undgå att notera så var dagens ridpass på Lus ingen höjdare. I konstant ösregn begav vi oss vid gott mod ner mot ängen där vi fick alla våra svagheter bekräftade, framförallt av oss själva. Två pass återstår innan han ska till Bashult på söndag, men därefter blir det totaländring i schemat. Istället för att konditionsträna och trimma, så som veckorna vanligtvis ser ut, kommer vi att sitsträna. Inspända på lina, om det går. Jag vet inte om jag någonsin berättat det förut, men Lus "går inte att longera." (Allt går, det handlar väl mest om hur mycket av livet man vill sätta till, haha). 

 
 
Vi får helt enkelt prova att spänna in och slänga på mig och se vart det leder. Mamma har anmält sig frivillig som linförare och jag hoppas SÅ att det kommer att fungera; det är sitsträning jag behöver och därmed basta. Dessutom har jag ikväll börjat leta dressyrsadel, och hoppas kunna investera i en väldigt snart. Nu jävlar ska det bli ordning på oss också. "Bryt ihop och kom igen" är verkligen ett uttryck som platsar, och ett uttryck som jag tror är viktigt för all form av utveckling. Idag bröt jag ihop, men nu blickar jag framåt igen - för att jag vill det så förbannat mycket.
 
För att förtydliga min hebreiska så menar jag att om man verkligen vill det här, om man brinner för den här förbannade, orättvisa, råa, oförlåtande och säsongen till ära skitkalla sporten, så kommer man att bryta ihop då och då. Man kommer att skritta av med tårarna forsandes ner för kinderna. Man kommer att ha våldsamma argumentationer med tränare och teamet runt sig. Man kommer att vara rasande, förbannad, knäckt, out of your mind, ledsen, sönderstressad, vansinnig... men det kommer att vara värt det, för du vill det så mycket. Och du vill det, för att du vet att det är en del av dig; en del av dig som tillför obetalbar lycka, den vildaste glädjen, de mest harmoniska av stunder, den bästa bekräftelsen och det där extra, som vanliga dödliga aldrig kan förstå. Jag antar att det handlar om ett så genuint intresse att allt annat bleknar i dess sken - och där är vi, så många av oss, helt överens. Och så många av oss, vi bryter ihop, och vi kommer igen. För att vi måste. För att den här sporten innebär så otroligt mycket känslor. För att den kräver både hjärta och hjärna. Och vi ger utan förbehåll allt
 
 

Allt som börjar på F

Idag är jag allt som börjar på F. Ful, fel, fet, flummig, flängig, feg... you name it. Kort och gott skulle jag kunna konstatera att idag har varit en jävla skitdag rakt igenom och jag önskar att jag aldrig mer behöver uppleva något som kan mäta sig med torsdagen den 25 september.
 
Lus och jag, vi är tillsammans en stor jävla självförtroendekris som, ju mer vi försöker, förlorar motivation, och också tron om att något någonsin kommer att bli bättre. Jag sitter så jävla illa på honom, han förstår inte vad som är rätt och fel, han trampar fortfarande inte under sig mer än två steg per ridpass och allting känns bara fel, klumpigt och omöjligt. Ja, omöjligt. Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig eller i vilken ände jag ska börja. Vi är så långt ifrån min ambition att jag får magsår av blotta konstaterandet.
 
Och att känna sig klumpig på hästryggen, vilken känsla kan möjligtvis vara värre? Jag skäms över hur vi inte räcker till. Över hur illa jag sitter. Över hur otillräckligt och oduglig jag ser ut. Har aldrig hatat framridningar lika mycket som jag gör just nu. Har aldrig önskat att träningen blev inställd så att jag fick en vecka till att försöka se lite mer elegant ut. Och Lus, han är bara så jävla svår. Jag brukar se det som en utmaning, men under den senaste tiden har jag bara sett det som vatten över huvudet. Jag reder inte ut det. Är inte tillräckligt skicklig för att få honom att fatta vad rätt är. Jag berömmer, jag börjar om, jag säger fel... och han har ingen aning om varför. Ibland klappar jag och är jätteglad. En annan gång utbrister jag "men för faa-an" och bankar in en sporre i högersidan. Han fattar inte skillnaden. Hur tydlig jag än försöker vara. Jag når inte fram. Når inte fram till den häst som kan skaka på huvudet och få mig att förstå precis vart älgflugan sitter på centimetern. Hur kan kommunikationen vara så svår ibland, när den andra gånger är så lekande lätt?
 
Jag är trött. Trött på att känna hur jag inte kan bättre. Trött på att känna att andra tänker att de skulle gjort ett mycket bättre jobb. Trött på att det aldrig blir det jag går upp svintidigt för varje morgon. Och nej, jag vill inte höra tröstande ord om hur fina vi är och om hur mycket bättre det blivit. Det är det sista jag vill höra. Jag vill ha konstruktiv kritik. Vill ha tvåhundra timmars träning. Vill ha resultat och själv kunna kostatera att fan, det går ju. Framförallt vill jag ha min Italienska dressyrtränare på plats för att bolla idéer och få några jävligt svettiga timmar på banan. Det är det jag behöver, inga tafatta "han är ju i alla fall söt." För jo, han är söt. Alltid. Och jag älskar hoonm. Alltid. Men just nu vill jag sitta av och gråta ungefär sex gånger i veckan. Den sjunde gången skrittar jag bara på långa tyglar.
 
 
..och hur lång tid tar det innan ögonfransar växer tillbaka? Fick någon mega-allergiattack igår och gnuggade bort hälften av alla ögonfransar på ena ögat, så jag ser ut som ett stolpskott nu. #perfektfördagenssjälvkänsla

"Dagens ridpass i bilder"

Om någon såg en svart katapult skena genom skogen halvt över tygeln så var det nog jag och Lus som swischade förbi. Ungefär så, med en lätt undeton av irritation, kan dagens ridpass beskrivas. Pigg jävla häst = jättekul, tills man försöker få något vettigt ut av ridpasset. ;-)
 
Först var vi såhär...



Och sen var vi såhär...
 
 
Så sen blev det såhär...
 
 
Men  nu är vi såhär igen...
 

Wednesday

(Alltså det där jäkla hakbandet bara glider omkring när jag hoppar, hahaha. Har spänt det like crazy nu). 
 
Onsdag. Lus ska intervalltränas och den lilla tokiga ettåringen ska göra det hon brukar; borstas och promenera. Jag trodde aldrig att jag skulle säga (än mindre känna) det, men det är faktiskt riktigt mysigt att spendera tid med henne. Tacksamt och givande, för oss båda. 
 
Förhoppningsvis åker jag in till stan ikväll för att se Min solskadade pappa (haha). Annars blir det nog en kväll i hästarnas tecken - slöhäng i stallet blandat med lite sporadisk smörjning av regnblöt utrustning och sånt där. Ridbanan är nog okej igen, så jag tänkte bygga upp de småhinders-serier jag planerar att Lus ska trimma över imorgon. 
 
 

Dagens bästa SMS


Autocorrect spelade mig ett spratt och ersatte "min så kallade pappa" med "min solskadade pappa." 




(Fick därefter en detaljerad beskrivning av snoret som jag tänkte bespara er då sannolikheten för att någon äter i samma stund som de besöker bloggen är överhängande). Och hur skön? "Kajsa dreglar och snorar" Luv it. Kajsa är en häst, inte en eftersatt jättebebis. 

5 saker att veta för de som har jävligt tråkigt

- Jag kommer allt som oftast på mig själv med att vifta irriterat med handen i luften när jag går in i min lägenhet, detta i tron om att ljuset ska tändas. Jag har varit så van vid att rörelsedetektorer tänder ljuset att jag glömmer av att man här måste vifta lite mer specificerat, närmare bestämt tills man träffar en strömbrytare på väggen. ;) 
 
- Jag tycker att blå ögon är hundra tusen gånger mer tilltalande än bruna. För er som just nu undrar - jag har bruna. ;) 
 
- Avocado, (riktig) fetaost, vitt bröd, colanappar, kanelbullar och isglass är sex saker som jag skulle gå under om jag behövde leva utan. 
 
- När jag var liten ville jag ha tunt, brunt hår och gröna ögon för det hade min bästa kompis och hon var ju perfekt rakt av.. Hahaha. Dessutom ville jag ha samma oklara dialekt och samma halvlustiga klädstil som hon. Bör tilläggas att det var på lågstadiet och att min självkänsla där och då bara existerade i stallet. 
 
- Den senaste listan jag värvade till min Bloglovin är Noreas blogg, som ni hittar HÄR
 
 

23 september 2014

En resa planeras för fullt och jag blickar ut över en händelserik, rolig och fartfylld höst och vinter. Trots att jag fortfarande är ohanterbart trött (vad är det som händer?) så känns det så himla kul att ha den här tiden framför sig: det blir tävlingar, resor, utflykter och hästar  i en salig blandning - precis så som jag vill ha det. Mamma promotar fancy jobb nere i Malmö, och jag slits mellan två världar - en rosabubblande champangevärld med vackra fullblod och havet nära till hands, och en lugn, harmonisk och lätthanterad vardag i skogsmiljö. Hur vet man vad man vill? 
 
Världens konstigaste tävlingshelg blir det v.41 för Lus; han går först en 110, och därefter en 105. Detta för att lagklassen enligt proppen ligger efter 110n. Det kanske är bra för oss: allt blir 5cm lättare när det verkligen gäller. ;) Om inte annat är det super att han får gå en 110 den helgen också - ambitionen är fortfarande att innan årets slut ha vågat oss på 120cm på PnJ, och nu måste vi, med mycket hemmatrim och Lasses hjälp, hitta tillbaka till de sprången och den känslan vi hade innan sommarlovet tog ut sin rätt. 
 

Pappiz och Emma, hans ryttare! :D
 


 
 
 

"Jag är en av dem som tittar ogillande på stora ryttare"

Tidigare idag skrev jag några korta rader om att en lång artikel om hur ridsporten utmärker sig ideal-mässigt hade publicerats, och jag klargjorde även att jag tyckte att journalisten var en död fisk från artonhundratalet. Vad stjärnskottet till journalist konstaterade? Att smalhetsidealet bland ridsportens utövare var enormt mycket större än hos andra idrottare, och att även märkeshysterin var överrepresenterad bland ryttare. Jag känner bara... se på fan. Det tog media över 20 år att få kläm på den ekvationen.



Guldskenshistorian om att stall är befriade från skönhetsideal och att man kan vara sig själv där kan alla som någonsin varit i ett stall konstatera är en forntida berättelse som idag inte har något gemensamt med verkligheten. Sanningen att säga så är "stallet" ofta den plats där skönhets, eller tillåt mig att säga smalhetsidealet växer fram. Sporten och systemet är som regn och solsken på en sommaräng: idealen frodas onaturligt fort i stallmiljö. Du kan rida hur jävla illa som helst, men är du smal och har prytt din lilla rumpa med the latest fashion, så kommer gloporden ändå att riktas mot tjocka Ullareds-Lisa som prydligt travar omkring på sin gamla get. Det är så det går till i de större stallen, viken av viken är överväldigande. 
 
För de som lever i den här vardagen är det är osannolikt självklart att det är idealen och inte kunskapen som hierakin byggs på. Man vet att man inte riktigt passar in om man har en storlek större än resten. Man vet att folk gör sig lustiga över ridbyxorna från Börjes och den dammiga gamla hjälmen. Man vet att människor tittar snett och viskar "stackars lilla ponny" när en tyngre ryttare skrittar förbi. Och värst av allt? De som viskar, de har ur djurskyddsperspektiv oftast alldeles rätt. Det är en stackars liten ponny som skrittar förbi. Den här sporten, den är oförlåtande, rå och brutalt ärlig. I motsats till vad skolan förtvivlat försöker lära ut, så är inte alla storlekar fina. Det räcker inte att vara nöjd med sin egen kropp. Smalhetsidealet frodas - av den uppenbara sanningen att man kan vara för tung.
 
Jag är en av dem som tittar ogillande på stora ryttare. Jag tar hästens parti före ryttarens ego. Man får inte sitta upp och rida omkring om man är alldeles för stor. Man måste kunna vara så pass ärlig mot sig själv. Så pass uppmärksam och närvarande att man väljer hästens hälsa före egen psykiska. Det är också enda lösningen på problemet - att ryttare väljer att acceptera sin storlek och välja häst därefter. Vi kan inte pressa åldersgränserna mer, vi kan inte tillåta mer vikt på hästarnas ömtåliga ryggar. Två faktorer som skapar otroliga viktideal, går aldrig att släppa på. Snarare borde vi bli hårdare, för hästarnas skull. Vi måste börja ta problemet där ifrån, från de förutsättningar vi har. Måste börja utbilda ryttare i vikten av att vara insiktsfull och ärlig mot sig själv. Blir du för stor så är råbantning, konstiga preparat och cola zero inte din enda väg tillbaka till sporten - det finns (nästan) alltid en större häst som utan problem kan bära dig vart du än pekar. För icke insatta låter det kanske som en torftig lösning, men i den här sporten, är det enda vägen runt problemet. Hästarna kan inte bära för att froda våra egon och skydda vår självkänsla från att skadas. 



Idag står jag i ett litet privatstall. Hemma är jag befriad från idealen. Där är jag fri från blickar, åsikter och pikar. Att växa upp i den hästmiljön är ur det här perspektivet en stor fördel - man kan omöjligt bli medveten om hur hård och ibland omöjlig verkligheten ser ut för de som växer upp i inackroderingsstall. Jag har vuxit upp bland andra ryttare och hästägare. Jag har sett så många smala ryttare förtvivlat försöka krympa tillbaka till ponnystorlek, och jag har varit en del av påtryckningarna och blickarna. Idag har jag blivit tillräckligt gammal för att ta ett steg bort från det hysteriska, men ändå vet jag så väl om att verkligheten är densamma. I vår kommer små inridningsponner att infinna sig hos mig. För att slippa blickar, för att slippa folks bannor, och framförallt för att slippa mitt eget samvete, kommer jag att behöva tappa de där extra kilona jag tillåtit mig att skaffa. Det är så sporten ser ut, det är på de villkoren vi kan utöva den. Vi anpassar oss efter hästarna - och det är där föräldrar, tränare och andra vuxna måste vända steken. Om vi slutar försöka anpassa ihjäl ryttarna efter deras små hästar, och istället ser till att hästarna är tillräckligt väl anpassade (dvs, tillräckligt stora) för ryttarna, försvinner en stor del av den vikthets och det smalhetsideal, som idag präglar vartenda jävla stall i hela landet. 
 
Och nej, jag har inte korrekturläst - samtliga förvirrande stycken kan vid behov förklaras i kommentarsfältet. ;) 

Jag hälsade på nån mer fast jag kände mig nere

Alltså. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT. Det kansk inte låter som världens mest uppseendeväckande fakta såhär på hösten, men för mig är det det. Jag är aldrig jag-orkar-fan-inte-trött. Men det är jag nu. Skittrött. Sitter-kvar-i-bilen-i-5-sekunder-till-trött. Överväger-att-låta-en-häst-mosa-mig-så-att-jag-kan-ligga-helt-jävla-still-i-sjukhussäng-trött. Så jävla lamt. 
 
Foto: Veronica Gustafsson
 
Lus och jag har skrittat omkring i skogen med hunden som ett yrväder omkring oss. Även imorgon blir det en skrittrunda för hans del, innan vi kör igång med full fart på onsdag. Söndag innebär PnJ i Bashult, där han ska gå 2 110cm. Veckan efter blir det tävlingsuppehåll, och därefter rider vi sista omgången av allsvenskan på hemmaklubben. 
 
Jag tänkte skriva ett långt inlägg om bantningshetsen bland ryttare som något jävla stjärnskott precis uppmärksammat, men nae, jag orkar inte. Kort och gott vill jag bara poängtera hur jävla efter media ligger med att notera hur sjuka viktidealen är i ridsporten - de har fram tills idag kallat stallen för en plats där unga kvinnor slipper skönhetsideal, vilket i sig är patetiskt, eftersom det till stor del ÄR FRÅN STALLENsmalhetsidealen kommer. Påminn mig gärna om att skriva om det här senare, jag blev ihjälprovocerad av den korkade hästjournalisten som tror sig ha upptäckt modernt problem 3,0, när hon i själva verket bara konstaterade uppenbar fakta med en omfattande undersökning (hur mycket pengar la staten ner på den meningslösa grejjen, tro?)
 
 

Visste ni att...

- Lus och jag oftast hoppar våra allra bästa språng inne på framhoppningarna? Min avståndskänsla där är nästan alltid på topp. De gångerna den inte är på topp däremot, är den generellt ganska dålig istället och då blir jag stressad och rider sämst. Som tur är brukar framhopp innebära egoboost för oss.
 
- Lus är den mest opretantiösa hästen jag träffat? Ta fram en kamera och han lägger öronen rakt ut åt sidorna och vill inte alls vara med. Tough luck när man är blogghäst... Han tycker inte alls om att styla och få uppmärksamhet för hur snygg eller grym han är; han vill helst bara göra det han tycker är kul and that´s it, lixom. Trots att jag blir galen när jag försöker få till en snygg bild, så tycker jag att det är så otroligt charmigt av honom. Det är så han.
 
- Träningarna för Lasse oftast är de ridpass då jag rider allra sämst? Det är sällan det ser så illa ut som under fredagseftermiddagarna på Bratteborg - men det är väl lite meningen med träning. Träna där, glänsa någon annanstans. Trots det kan jag tycka att det är lite jobbigt att 90% av föreningen bara ser oss i våra värsta moments, haha.
 
- När Lus kom till Sverige såldes han till "vårt" företag som tävlad åttaåring. Efter ett halvår, i samma veva som jag tog hem honom på tillridning första gången, lyckades vi med veterinärhjälp konstatera att han då var ca 5 år (och utbildningsnivån var följ fyrkantsspåret, vilket vi dock konstaterat långt innan, haha). Schysst start i livet för en häst - han var med andra ord nyss fyllda fyra år när han slungades in i verksamheten som "tävlad åttaåring."
 
- Lus har aldrig varit rädd för något på riktigt vad jag kan minnas. Han är en otroligt modig och, på senare dar, godtrogen häst. Hinder, hundar, traktorer, plastbitar som flyger runt eller parasoller på stranden... inget skrämmer honom, men allt intresserar honom. Han är den typen av häst som knatar fram till tanterna på stranden och frågar om han får smaka pastasalladen de äter. ;)
 
- Jag visste redan första gången jag såg Lus slängtrava över ridbanan i Skyrup att jag gillade honom? Med en underhals som hette duga och med mulen rakt fram älgade han omkring så att fibersanden skvätte. Vid den tiden var han mager och dammig, men jag minns hur jag sa till Klara att, vad fin han är. Idiotblickarna jag fick kunde jag inte med bästa vilja undvika att märka, men idag, fyra år senare, står jag med den hästen jag absolut inte såg, men ändå på något sätt kände fanns. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men när jag tänker tillbaka på de underliga stunder vi spenderat ihop innan vi blev Lus och Lopp, undrar jag nog ändå om det inte var just love at first sight.
 
Från idag <3 Foto: Veronica Gustafsson (som äger Grå)!