Dino provar terrängbanan!

Han är ju bäst på allt han gör, den där lilla ponnyn. Hoppade i 190 och utan att blinka. Livet är en fest och det är Dino som fyller år, varje dag. I alla fall om man frågar honom. <3
 

Terräng-Lus!

En snutt från när Lus och jag gjorde vad vi kunde för att på egen hand förbreda oss för Pay and Cross! Han tycker att smala hinder är... inte läskiga, men en aning oklara. Tror dock att det blir otroligt mycket enklare när det är flaggor på sidorna, som det är på riktigt. Hur som helst var han superduktig och kan tänka sig att hoppa av både ur botten och långt ifrån! #bästabus
 

Life

Livet på landet be like, grillat, hästhoppning utan häst, akrobatiska konster i trädgården, bada med hästarna, hästar hundar och katter i en salig röra och kubbspel som efterrätt. Sverige är världens vackraste land den här tiden på året och jag älskar Smålands alla sjöar och skogar. Framförallt så älskar jag livet på landet här. #fettmysigt
 
 
 
 
Btw, följ med mig och Lus ut och bada!
 
 

110 Norrahammar

 
Mamma (aka kommentatorn) råkade stänga av kameran över hinder 4a, men sen kommer den igång igen till hinder 5, haha! Hinder 4a var felfritt och inget speciellt, så ni missar inga superspännande händelser... 
 
Filmen från första klassen kommer imorgon! 

Summertime

Dagens motion för en Lus <3
 
Frustrationen från igår har lagt sig. Idag badade vi bara. Guppade omkring i sjön och galopperade fram och tillbaka längs strandkanten. Dessutom har Farbror Havre och mamma kirrat fler grejer till vår tilltänkta terrängbana - så imorgon blir det åka av, haha. En båt, en ny stock och de gamla grejjerna (ett par lite mindre stockar och två rundbalar) står nu uppställt och är redo att användas för den som önskar (dvs, jag). Well, vill någon annan komma hit och träna är hon/han/det självklart välkommen. Vi är ganska gästvänliga, trots allt.
 
Även Dino ska få prova på terräng imorgon. Tror att han kommer att gå som en raket - det är hans nya motto. Snabbast vinner, oavsett om det handlar om att ta på sig grimman eller hoppa hinder. Med det sagt checkar jag ut från cyberspace för att ta tag i nästa tenta - den lättare. 

Out there, strolling by the Seine

En crappy tentamorgon började bra för min broscha (som är på andra sidan jorden och har varit de senaste 8 månaderna) hörde av sig. Saknar honom fett mycket. Jul och släktmiddagar har aldrig känts mer meningslösa än sen han åkte; det är lixom han som är det roliga med jul och släktfirande.
 
Anyway. Klockan rusar. Om två timmar har jag skrivit klart världens i särklass tråkigaste tenta. Har ingen ångest denna morgon, och kan inte för mitt liv förstå om det är bra eller dåligt. Jag har pluggat så pass lite att ångest vore rimligt, men samtidigt så är det ju fantastiskt att slippa, haha. Aja, time will tell. Nu måste jag dra. Senare idag ska jag simma med Lus och intervallträna ett Dinobarn! 
 
Fiffi
 

Jag tänker på Costa Del Sol istället

Istället för på dagens tävlingsrundor, alltså. Fick precis veta att Freddie (släkting) flyttat från Singapor till Marbella och jobbar som producent, aka jag har gratis boende på den spanska solkusten (kokainkusten?) när andan än faller på. Jag, som varken gillar Spanien eller att ta ett break från hästarna är redo att åka omgående. Tyvärr får jag nog lugna mig till slutet av sommaren, på grund av jobb och skitmycket planer som jag inte är villig att rucka på. Solkusten i all ära, men träningsläger och Falsterbo går inte att konkurrera ut. Anyway, vem är på? 
 

Resten av dagen, dvs tävlingen... Jag red en pissdålig och en helt okej runda. Vad som däremot genomgående var riktigt illa var dagens utbud av banor. Lokala tävlingar och så genomruttet urdåliga banor att jag aldrig varit med om liknande. Tvära, ologiska vägar, extremt skeva avstånd och en kombination på 9,5m - vad ska det ens likna? Ett gigantiskt eller två minimala? Nej, dagens banor var verkligen som gjorda för fulridning, och fulridning och en jäkla massa hinderfel har dagen också bjudit på (inte just för mig, utan generellt alltså). 
 
Jag själv red 100, 110cm. Första klassen red jag verkligen för jävligt, detta efter att en stackars förvirrad funktionär råkat befinna sig mitt i min avsprångspunkt (så till den grad att jag fick slita hästen i munnen för att inte ha ihjäl henne). Det hela slutade på 8 fel och jag känner bara, NEJ. 4 fel kan vi ta på oss som ekipage pga urusel ridning, men när det står banpersonal i hinderna brukar man i regel ta bort de eventuella felen som detta genererar. Men icke - jag hade bara "otur med funktionärerna". Hahaha, VA?
 
Arg som ett bi (fråga Fina Familjen, de kan intyga min vansinnes-ilska) och riktigt uppgiven på min egen oförmåga att rida klokt efter funktionärs-sammandrabbningarna (?) försökte jag ladda om. Att resultatet blir crap känns ju alltid lite trist (men spelar ej särskilt stor roll i en 1mhoppning), men själva känslan (som rakt igenom var kom-och-hjälp-mig-att-dö) var det som gjorde mig så omåttligt besviken och A-R-G.
 
110cm: 4 fel, han sparkade ner en bom så flisorna flög pga att han fick göra ett jävligt odramatiskt omtramp. Hör man genom min skrivna text att jag blame-ar min häst? Because I do. Idag gör jag verkligen det. Lyft på benen din lata jävel. Sluta vara så nonchalant. Det kanske inte gör ont i dina smalben att bommarna flyger, men det gör ont i mitt hjärta. Mitt tävlingshjärta, hästskrälle!!! Skämt å sido (INTE skämt å sido men det lät bäst att skriva så)... rundan blev betydligt mycket bättre och jag kunde till och med kommunicera med mister know it all aka Lus. Flera fina språng, två dåliga. Filmer kommer, när jag slutat vara arg. Arg på nerslag och arg på att jag känner mig otillräcklig - hur jävla svårt ska det vara att kunna rida hästen felfritt runt en 110cm-bana?!
 
PS. Nej jag skyller inte uppriktigt på hästen, men han trampade på några känsliga tår genom att vara absolut helt obrydd om sina nerslag idag. Faan, hur får man en häst vars hjärna uppnår storleken av en clementin att förstå VARFÖR det är fel att sparka bommar omkring sig? Det bekymrar honom lixom inte vissa dagar. Han ba "oj" och kör vidare. *tävlingsmänniskan i mig tar livet av sig varje gång det händer*
 
 

I hear the birds on the summer breeze

Nästa GBG-besök planeras redan för fullt (okej fine, det har varit planerat sen i februari för det är med världens mest energiska, fullbokade, livade gäng: fina familjen) och jag är sådär barnsligt taggad att jag inte kan få grepp om tiden som går så vansinnigt fort. Lisse med Fina Familjen urartar i regel i ansiktsmålningar, jättemycket mat och en filosofisk stund på Kaninresan där vi namnger kaniner efter oss själva eller tänker oss att vi bor i kaninlandet med våra hästar... well det där lät bättre i mitt huvud. Verkligen. 
 
MEN, innan GBG och innan Liseberg ska jag ner till Skåne, förhoppningsvis x2. Det vankas spa, hästar, kompishäng, Lilla Torg (<33) och havet - en kort romans med min före detta hemstad helt enkelt. Därefter drar jag och mitt livs kärlek (Lus) på träningsläger tillsammans med våra BFFs Stor-Tor och Jojs-gojs (HAHAHA). SEN är det dags för landets finaste stad, Göteborg, igen. Det ÄR verkligen en galet fin stad. Känns som att alla varit villiga att lägga ner det lilla extra på att faktiskt inte bara göra saker, utan att också göra det bra. Som att orka sockra kanten på drink-glasen, typ. Det är Göteborg det. Sockrade kanter bara för känslans skull. 


Se så snäll och söt han är. <3
Foto: Emma Tegler