slide show

Out there, strolling by the Seine

Kan konstatera att det börjar ordna upp sig, haha. Jag har fått rapporter om att Lus är kall i båda fram och har blivit erbjuden en stabil, rutinerad och i störta allmänhet perfekt eventuell ersättningshäst inför söndag om fallet ändå skulle vara så att Lus inte kan starta. Jag kommer med andra ord att rida mina klasser i Tranås, dock oklart om det blir på Lus eller Mr M. 
 
 
Imorgon väntar en heldag som inleds med att jag hjälper mamma och Peter att flytta 100 kossor (!) från en plats till en annan. Min uppgift: stå hemma på gården, se glad ut och hälsa korna välkomna hem från semestern. Ungefär. Hahaha. Ärefyllt är bara förnamnet - fast jag nöjer mig nog med det. Riskfritt, icke läskigt och total avsaknad av ko-närkontakt. #safe 
 
Därefter trimmar jag häst, pussar Pappiz hejdå och trimmar vidare på Lus, som förhoppningsvis är 100% fit for fight då. När hästbiten är avslutar åker jag hemåt för att träffa bästa Jojjo som hjälper mig att förbreda det viktigaste inför tävlingarna på söndag: kanelbullarna! 
 
Bla bla bla, nu har jag babblat om ointressanta saker tillräckligt länge för att vara trött på mig själv. Nu: lösgodis och sallad. En kanske något udda kombition, men helt i min smak. Och vad gäller rubriken - jag har nynnat på den låten precis hela eftermiddagen och känner i skrivande stund att det är dags att leta upp den förbannade disneylåten på Spotify, haha. Hunchback of Notre Dame, om någon undrade. 
 

Jag är en död fisk som följer strömmen

Alltså, jag har verkligen tänkt att INTE lägga ut den här bilden eftersom jag inte har en aning om ifall uppgifterna stämmer till 100%, men damn, jag kan inte rå för att mina ögon älskar vad de ser här under, haha.
 
Skärmdump från Twitter. 

Utbildning är inte intelligens, men det är kunskap. 

Faan...

Åh, vilken enastående tajming.. Lus var varm från knäet och ner i hoven på ena fram idag och möjligtvis lite lite svullen (man inbillar sig så otroligt mycket när man väl börjat nojja, så det är svårt att säga om han verkligen var svullen eller om varje fluffigt hårstrå hjälpte min hjärna att skapa en mental svullnad, haha). Inte ett dugg halt men en aning mer markbunden i galopp än vanligt - tror jag. Även där skapar hjärnspöken och överdrivet känna-efter felaktigheter som egentligen inte finns. Kort och gott kan jag konstatera att han var varm, och jag tror att värmen kommer från någonstans i höjd med kotan. 
 
Om han inte blir helt återställd under dagen eller förmiddagen imorgon kommer han inte att starta i Tranås. Om jag hittar en häst som kan ersätta tillfälligt kommer jag att åka med den, i annat fall åker jag utan häst och peppar och hejar på resten av laget. Jag har ingen aning om vad han kan ha gjort, men jag misstänker att han "knölat till" benet på egen hand i hagen (nästan ingen svullnad, så han är inte sparkad eller stukad, och han tycks inte ha speciellt ont. Egentligen är det bara värmen som fick mig att reagera - någon som har förslag?) 
 

<3
 

Godmorgon fredag


<3 
 
1. Gick upp svintidigt för att hinna med hästarna.
2. Åkte till stallet.
3. Insåg att, eh, jag hade ungefär en häst att rida.
 
Jorå. De andra ska av olika anledningar vila, vilket jag visste redan för flera dagar sen, men lyckades förtränga i all röra som uppstod runt fredagen den 19 september igår. Dessutom är det här årets största födelsedags-dag, och min bror, den blondaste tjejen på bilden och ungefär 12 stycken till förtjänar stora feta grattis. Men mer om det sen. Nu ska jag rida, länge och väl, på min enda Lus, haha.  <3
 

Dagens bekräftelse

Pappa till mig: Jo men du har gjort det på min telefon en gång. Det var på den tiden du var smart. Ja, det var jättelängesen! 
 
 

Allt gick upp för mig då när du stod där bredvid mig

För att vända den negativa energin: Helgen som väntar innehåller en mängd bra saker. På lördag ska jag träffa favorit-Jojjo vars häst åker Balder med min (fråga inte) och på söndag bär det av mot Tranås där jag träffar dels laget från Bratteborg + Romsans fantastiska ägare. Även det blir en superdag. En såhär nice helg har jag inte haft framför mig på ganska länge, så nu gäller det att verkligen njuta av ledighet, hästar, tävlingar, kompisar och, well, mat.  
 
I skrivande stund är jag precis hemkommen och äckelmätt efter att ha gluffsat i mig en pizza med stallgänget. Beslutet om pizza gick till ungefär som vanligt: 
 
Jag sitter på en soffa och hetsäter flingor ur en skål så att smulorna yr. Någon nämner lite oskyldigt att vi kanske borde ta en pizza istället, men att tiden är knapp (haha). Sagt och gjort - skålen slängde jag på soffan och startgroparna efter bilarna kommer att vara kvar fram till nyår. I en ack så innehållsrik och tilltalande vardag är en pizza ändå värd att riskera både körkort och eventuellt några stallkatter för. ;) 
 
Och för er som satte champangen i halsen när ni såg min Instagrambild med både graman och martingal(!)
Enda anledningen till att jag har martingalen är för att jag vill ha gramanen genom ringen vid bogen så att han inte kan trassla in benen när jag lättar/om jag lättar för mycket. Det är order från min kompetenta tränare - graman genom martingal när jag hoppar småhinder, för att hjälpa honom att fokusera utan att riskera att han trasslar in sig och snubblar. Så tat lugnt, kompisar, vi har mer koll än vad bilden ger sken av. ;) 
 
 

So you were never a saint, I’ve loved in shades of wrong

Jävla skittorsdag. Jävla skitmyggor. Jävla skit-det-mesta. Hade en kass morgon, ett par bra timmar på jobb, red några trevliga hästar och sen har det fa-an bara gått utför. Om morgonens humör var dåligt så är eftermiddagen och kvällens inget att leka med. Stackars fina hästar har fått ha ett berömmande åskmoln på ryggen - de verkade inte riktigt veta om de skulle lyssna på känslan av att jag ville döda något oskyldigt eller mina berömmande och varma ord som på inga sätt matchade min attityd. Ändå lyckades de prestera ovanligt bra - kanske mordhot under omskrivna former är ett vinnande koncept?
 
Som om det inte vore nog att jag är skitsur, så har jag för säkerhets skull dragit med mig alla andra också. Delvis för att jag dolt mitt skithumör illa, men mest genom att rodda runt i planeringen och därmed sabba allas strukturerade torsdagskväll och fredag. Jag vet hur man gör sig populär, lixom. Partypooper Blomqvist kan ni kalla mig framöver.
 
Med det här tråkiga, sura, irriterade, skitinlägget säger jag hejdå för en stund. Jag ska fokusera på lördag och söndag, på vad som händer i årsskiftet och på hur fina hästarna var stundvis. Idag red jag troligtvis mitt livs sista pass på Pappiz, och om mindre än två dygn åker han hem till sin riktiga ryttare. Ska bli kul att se dem tillsammans i framtiden. 
 
 

Oh my god

Jag pratar sällan utrustning, men när mina ögon faller på 24 karats guld i stigbygelformat måste även jag publicera ett inlägg under den kategorin. 8000:- må vara ett saftigt pris för en produkt vars kvalité jag bedömmer som relativt låg (guld är mjukt och kommer inte att leva för evigt i stallmiljö) men jag undrar någonstans om åttatusen ändå inte är värt de här vackra skapelserna. Perfektion har fått en helt ny innebörd... 
 
 

Mi-Mi-Bella, I'm a rich bitch, I'm the upper class

Det här med att sluta skriva skitinlägg har onekligen gett bloggen en skjuts i rätt riktning om jag ska tro aktivitet och statistik. Någonstans var jag ganska övertygad om att resultatet skulle bli det motsatta, så jag ler det lama bloggleendet ikväll. 
 
Vad det lama bloggleendet är? Det leendet som varken syns eller finns, precis som allt annat på cyberspace. Faktum är att bloggleendet bara är en liten, kort och obetydlig tanke som passerar hjärnan, innan den poffar till och går upp i rök. Sen finns den inte mer. 
 
Hästbiten ser ut att ordna upp sig utan min konstanta övervakning. En tillfällig häst rullade in på gårdsplanen för ett par timmar sen, och Lus uppvaktar henne med sin käp och sitt svärd (haha). Om allt går enligt den svajjiga planen kommer en äldre herre att infinna sig inom överskådlig tid, och därefter blir det förhoppningsvis lugnt och stilla. Omsättningen på hästar har under de senaste månaderna varit... överväldigande. För er som nu målar upp en bild av att jag står i ett stort inackroderingsstall måste jag tillägga att nej, det är bara jag och C som står i stallet. Den senaste månaden bara jag. Men när den gamla herren kommer, då är vi två igen. Och då är ordningen återställd. 
 
Godkväll. 
 
 

Come live with me in Brooklyn

En kom tillbaka till Europa och en annan drog till Brooklyn. Den snyggaste (gulligaste, trevligaste, skönaste och gladaste) tjejen jag känner emigrerade till staterna dagen efter valet, och trots att vi bodde några försvarliga mil ifrån varann redan innan, saknar jag, precis som alla andra, henne redan. 
 
 
HAHA och det här var på riktigt den bästa bilden jag hittade på oss..! En helgrym dag i Falsterbo som guldkantades av en ovanligt flummig sommarlunch.  
 

Tell the devil I said hey when you get back to where you´re from

En onsdag i september och jag kan bara fokusera på dåliga saker. Tacka vet jag ridsport - det är inte möjligt att fundera på annat än sitsen, bjudningen och trampet när man sitter på hästryggen. Under de timmarna jag spenderat bland hästarna har dagen bara förflutit i höstens ljusorangea tecken, och hästarna är vrålpigga av den kyliga luften som dragit in över landet lagom. Det är så enkelt, allting runt hästarna. Go hard or go home - uppmärksamhet, hårt arbete och timmar i sadeln does pay off, hur man än vänder och vrider på det. 
 

Två Pappizöron för ett par timmar sen.
 

Jag tänker på Fi! Tänker på vilka skeva vanföreställningar de som syns och hörs mest verkar ha. En gång i tiden var feminism inte ett vackrare ord för manshat, jag tror att det då betydde jämnställdhet. Precis som att grym en gång i tiden betydde obarmhärtig eller onådig och inte toppenbra. Jag är, precis som alla andra människor jag känner, för all form av jämnställdhet, men jag är inte för ett samhälle byggt av symetriska klossar som matchar fint i två olika nyanser. Jag är för utveckling, och det de feministiska gaphalsarna propagerar för, är skrämmande långt från utveckling. 
 
I mitt stilla sinne undrar jag om inte alla människor kan slå sina kloka och mindre kloka huvud ihop och känna att, den som är bäst lämpad för jobbet bör få det jävla jobbet. Den som har bäst förutsättningar för att genomföra något, bör också få chansen att göra det. Oavsett om denne är vit, svart, lilaprickig, man eller kvinna. Jag vill inte leva i ett samhälle där man väljer att tillsätta en kvinna, bara för att någon sa att det i statistiken såg bra ut. Jag vill ha den som är bäst. Vill ha den som gör det bästa jobbet. Är det en kvinna, good for her, är det en man, good for him. 
 
Bör innan jag avslutar mina märkliga tankar tillägga att jag inte är ett dugg insatt i F-politiken. Det jag bygger mina åsikter på, är vad företrädare och anhängare till partiet skrivit, skrikit och väsnats om. Av det kan jag bara dra en (kanske felaktig) slutsats: de söker inte jämnställdhet, de söker ett samhälle där kvinnan står över mannen. Önskan om jämnställdhet tycks ha gått förlorad med åren - precis som självklarheten i att den som utför ett arbete bäst också bör vara den som blir erbjuden jobbet först.
 

And all we know is touch and go

Mitt hästliv är en enda röra. Under de senaste sju timmarna har jag fått så många olika besked från så många olika människor att allt i min förut så välartade hjärna nu löper amok. Det ena beskedet avlöser det andra och för bara några timmar sen såg det ut som att alla hästar i södra Sverige skulle kraschlanda på gården samma dag. För en halvtimme sen verkade det snarare som att ingen dyker upp inom rimlig tid. Just nu är det preliminära beskedet att en dyker upp imorgon och en annan åker till helgen. Vilken röra. Vilken jävla häströra. Och mitt i allt, en tappsko och en obrukbar iPhone - den kan bara connecta med andra iPhones. Samsung är helkört (vilket har bidragit till försvårad kommunikation med bl a hovslagarn).
 
När mini-Papz lämnar gården kommer bloggen enbart att fokusera på Lus och en skvätt Winnie. Så förblir troligtvis situationen fram tills nästa vår, när jag återigen känner längtan efter att trimma tills huden mellan fingrarna skavts bort. Det gör jag visserligen idag också, men jag vet att det snart blir väldigt svårt att hålla igång många hästar för mig. Jag har inget ridhus på gården, och när banorna fryser finns det inte mycket att göra. Närmaste ridhus ligger 45-50 minuter bort och det är i längden ohållbart att släpa dit häst efter häst. Därför, och lite för att tvinga mig själv att verkligen sakna och längta efter timmarna i sadeln, kommer hästdelen att skäras ner även utanför bloggen. Ännu en vinter med Lus och inomhusjobb väntar, plus en underbar, skitstörig och helt fantastisk liten fuxmadame vid namn Winnipeg Jet. 
 
 

Hårdare än asfalt ville jag va

Har återigen ägnat kvällen åt att stå på balkongen och titta ut över den döda förorten med telefonen tryckt mot örat. Har ännu en gång förundrats över hur mycket det finns att säga om så lite. Har för första gången insett hur skört allting är, och hur lite som krävs för att rubba balansen för en hel värld.
 
Ett berg av kläder pryder mitt hallgolv. Jag vet inte om jag bör kalla det hallgolv, eller en modernare variant av walk in-closet. Jag menar, öppna ytor och få väggar är ju A och O för inredning och design idag, så en öppen walk in-closet direkt innanför dörren kanske är 2015´s stora grej. Jag har i alla fall redan börjat, och kan lista vad som är för och nackdelar med en så öppen garderob...
 
Bra:
Man ser allt.
 
Dåligt:
Man ser allt. 
 
 

#såjag

I'm walking fast through the traffic lights, busy streets and busy lives

Helgen som väntar innehåller bland annat andra omgången av allsvenskan, så just nu kan vardagen beskrivas som t-r-i-m. Lus har återgått till att vara hög på höstluft (hög på havre?) och min sits växlar mellan jockey och dressyr; det är himla lätt att falla tillbaka i gamla gropar och att gå runt dem kräver konstant uppmärksamhet. Meen, vi kämpar på. Både jag och Lus. Vi båda jobbar vidare på att hållningen. 
 
Papz har lyckats dra av en sko men är inte ett dugg öm. Därför kör vi just nu enbart dressyr, korta och effektiva ridpass för att minska slitaget på den oskodda hoven. Fram och avskrittning sker utan ryttare fram tills skon är på plats igen. Troligtvis kommer Papz att åka hem under veckan, och en växling av hästar sker i samma veva. Om ett par dagar är det en ny uppsättning hästar på Rolstorp. 
 
Förutom tävlingen på söndag så är det fikor, kanelbullebak och någon form av hemmafest i helgen. Med det sagt vandrar jag vidare i vardagen och återkommer nästa gång jag känner ett överväldigande behov av att skriva ner onödig fakta på cyberspace, haha. 
 
 

Svar på världens minsta frågestund

Vad saknar du mest med Malmö?
- Havet, haha. 
 
Om du fick säga en sak till hela världen vad skulle du säga då?
- Just nu, att ett tredje världskrig gör mer skada än invandring. För ett par dagar sen skulle jag istället sagt något i stil med att egentid är överskattat, all tid är roligare om man är fler. 
 
Var du och Gränna och red idag? Tror jag såg dig
- Japp det var jag den dagen. ;) 
 
Varför flyttade du från Skåne?
- För att jag är rädd för danskar. Hahaha not, jag flyttade för att jag ville. 
 
Vilken iPhone har du och är den bra/dålig?
- iPhone 5, kameran är (var?) bra men jag kan inte med bästa vilja påstå att det är en outstanding telefon i övrigt. Nu har jag dock vant mig, och kameran är faktiskt riktigt bra om man undviker att vattenskada den. Vid vattenskada kan hela skärmen anta en oönskad nyans av gräddelin just när man klickar på avtryckaren... 
 
Vad heter du på sso?
- Haha vad är sso?
 
Vilken är din favoritlåt?
- Beror lite på vilken dag du frågar, jag är inte särskilt lojal mot mina favoritlåtar. Just idag har Avril Lavinge - I wish you were here" gått på repeat. Igår Lady Gaga - Donnatella. Förra veckan Veronica Maggio, och dessförinnan Chandelier. Imorgon? Kent kanske. Eller Bumbibjörnarna. Vad min hjärna suktar efter för musik är utanför de områden som jag kan kontrollera, hahahaha.  
 
 
Favoriter <3
 
 

Life is easy if you wear a smile, just be yourself dont ever change your style

Det är idag omöjligt att fokusera på något annat än valet igår om man hänger på sociala medier. Jag har därför inte haft något vettigt att inflika under hela dagen, förrän nu, när bästa Lovisa delade ett filmklipp från en sen lördagsnatt i Skyrup. Ni vet antagligen att jag pratar om Livet i Skyrup, del 2. Helt plötsligt känns riksdagar och ministrar långt borta och allt som rör sig i mitt huvud är solvarma hästar, Sjögrens röst och välkända ansikten som alltid, alltid får mig att le. Skyrupsfamiljen. Och kära exkollegor, nya som gamla - vågar vi utlova en del 3 med namnet Skyrup i Köpenhamn? 

 

<3





Världens finaste kille. Och världens varmaste jacka. Kanske också världens ocharmigaste face. Hahaha. 

Sådär, då var Zlatan bänkad

Precis som för många andra i min närhet är idag en lite ångestladdad, tung och tråkig dag. Egenföretagare sliter sitt hår och har redan börjat fundera på att söka sig utomlands, bönderna - vars ängar jag rider på dagligen - köper in enorma kvaliteter av allt innan det blir ekonomiskt ohållbart, och den enda partiledaren som jag någonsin känt förtroende för lämnar in sin avskedsansökan. Så var det med det. Att rösta bort Alliansen är som att bänka Zlatan. 

Men, nu är det som det är, och jag kan bara hoppas att det påverkar mig och mina nära och kära så lite som möjligt. Rött och blått är inte miltals ifrån varann längre - och det stora problemet är ju egentligen att vi har 13% människor som slår upp portarna för något som på lång sikt liknar ett tredje världskrig. 
 
I takt med att kronans värde sjunker lämnar ordet politik bloggen för ett bra tag framöver (dvs, typ fett fort). Jag känner att jag tråkat ut den yngre generationen läsare med valsnack under de senaste dagarna, och nu finns det inget mer jag kan tillföra förrän om ytterligare 4 år. Då hoppas jag att Nya Moderaterna samlat upp alla SD´s procent och att ordningen i Europa är återställd. Sannolikheten för det är ganska liten, men hoppet är det sista som överger en. ;) 
 
 

Jahapp...

Två statusuppdateringar som beskriver ungefär hur jag känner såhär halvvägs in i matchen...
 
"Nu väntar minst fyra år av Löfven och socialdemokraterna vid makten. Någon som vet en gård i Belgien som är till salu så man kan flytta? Nej just det jag kan inte flytta för jag får skatta så mycket vid försäljning så har inte råd att köpa någon ny gård när jag säljer, NU SKA JAG OCKSÅ LEVA PÅ BIDRAG OCH SITTA OCH TITTA PÅ TV PÅ DAGARNA"
 
"Miljö och rättvisa borde väl ändå gå före fördomar och rasism? ‪#‎fucksd‬‪#‎valvaka‬"
 

Då var jag rädd för spindlar, nu är jag rädd för spindlar med makt.. 
 
 

Malmö, du blir aldrig New York och Paris, men du är min

Såhär på valdagen går jag bara runt och nynnar på den låt som för tre år sen (ja tre, inte fyra, haha) fick mig att inse vikten av att hålla Sverige rent från rasism och smygnazism. Istället för att skriva ett inlägg som jag inte egentligen har tid till, tänkte jag bara publicera Timtuktus låt och låta alla ha samma låt på hjärnan. 
 
 
 
Jag hoppas att alla myndiga har röstat eller har för avsikt att göra det idag. Det är din rättighet och skyldighet. Utnyttja demokratin. 

Se större

Dan före dan... Facebook är så överbelastat med valpropaganda att inte ens en välmeriterad draghäst skulle orka med. Det mesta på min news feed är lustiga klipp där folk gör sig lustiga på SDs bekostnad - även jag flinar instämmande och skakar på huvudet vid lämpliga tillfällen, egentligen mer för att det är uppriktigt kul än för att jag ogillar partiet. Fast det var inte det jag tänkte dela med mig av i det är inlägget. Det jag tänkte dela var mina tankar om "jag hatar alla-facebookarna."

 


"Jag håller inte på något parti"
"Alla suger"
"Jävla politiker, värdelösa allihop"
 
I dagsläget, kvällen innan valdagen 2014 har vi nog alla läst något i stil med ovanstående flertalet gånger. Att hacka på partier och politiker är alltid tacksamt; den genererar en uppsjö av likes (glöm inte att likes är meningen med livet) och alla nickar instämmande. "Jovisst, den är tjommen i kostym är en riktig dumskalle, han" lyder några illa stavade kommentarer. Helt oaggressivt vill jag bara göra er uppmärksamma på en del grejjer som ni tycks förtränga i härvan av värdelös politik...
 
1. Inget parti kommer någonsin att vara perfekt. Att hata för att ett parti inte uppnått den högsta graden av perfektion känns på något sätt lite barnsligt - man kan inte förvänta sig att en grupp som ska tala för stora delar av ett land kommer att falla dig 150% i smaken. Du kommer aldrig att hitta ett parti som står för precis på pricken allt DU står för - du är 1, ett parti är flera tusen. Letar du efter en 100%ig matchning, kommer du aldrig att finna vad du söker. Se större, ha fågelperspektiv. 
 
2. Vi lever i ett välbärgat I-land med mat på bordet, internet i telefonen och rätten att tycka och tänka precis vad vi vill. Bara det i sig berättar att något görs rätt, av rätt människor. Att kasta ur sig långa ramsor om hur värdelöst pinsam och fel svensk politik är är alltså din rättighet som människa i vårt land - men se det med klarare ögon, snälla du. Du sitter här, i din mjuka soffa med din dyra dator och hatar de politiker som representerar stora delar av den svenska befolkningen, för att de inte uppfyller din långa lista med orimligt höga krav..? Man kan inte få allt, och om du väljer att vara missnöjd, har du alltid möjlighet att vara det. Vi har yttrandefrihet och en uppsjö av partier - inget kommer möjligtvis att kunna copy pasta din version av ett optimalt Sverige, men något lär ligga väldigt nära. Kanske inte i alla frågor, men i de du tycker är viktigast.
 
3. Var realistisk - det har du, i ditt demokratiska I-land alla möjligheter att vara. När du sitter där och låter orden flöda, berätta istället din version av ett perfekt Sverige. Vi har alla sedan barnsben lärt oss att om man ska rata någon annans förslag, så måste man själv komma upp med ett bättre. Skriv ner dina tankar, med landets budget, och skicka den till politikerna. Om du är så jävla toppen som du tror, så lovar jag dig guld och gröna skogar. Och om du bara klagar utan att ha en enda aning eller idé... låt oss bara förutsätta att så inte är fallet, Einstein.  

En lördag i september

Att starta datorn först efter kl 22 på kvällen skulle onekligen kunna tala för en riktigt händelserik dag. Dock är fallet inte riktigt sådant; jag har varit på jobb mellan 07 och 18, och därefter trimmat häst, ätit världens middag (bör tilläggas att middagen var så awesome eftersom jag satt på en häst medan den tillagades av bättre lämpade) och dansat till Vengaboys. 
 
Lus gick kanon, men jag hade en graman, så jag fuskade, men fick MVG ändå för läraren såg inte, lixom. Dessutom är tanken att jag ska hoppa småhinder lite då och då med gramanen på - direktiv från kompetent tränare 2,1. Imorgon vilar han och sen laddar vi upp inför andra omgången av allsvenskan. 
 
Jag tror att jag här om dagen klargjorde att inlägg som dessa - de skulle uteslutas från bloggen och därmed höja kvalitén med sin frånvaro. Resultatet blev inte riktigt som väntat; efter att ha bloggat i apmånga år känns det nästan som ett beroende att slammra igång på tangenterna och berätta om vardagens meningslösthet, hahaha. 
 
Paparazzo

Throwin' empty bottles in the fire

 

We'll be livin' fast, kickin' ass together

 

Misär

Åh, vart ska jag börja? Vid att jag var ett mentalt vrak redan innan träningarna började, eller bör jag börja berättelsen först när jag insåg att hästen var lika osoft som jag? Jag kom precis innanför dörren och känner mest... hur fan kunde jag vara så ouppmärksam att jag lät träningen inledas så illa? 

 
 
Inlägget som väntar kommer att bli långt och rörigt, så för er som tänker spendera fredagskvällen på annat än att chilla framför datorn - mitt hetaste tips är att bläddra vidare, för det som väntar här under är inget fredagspepp. Det är en ryttares bekännelser och bortförklaringar med en underliggande ton av svenskt gnäll. Hahaha.
 
a) Redan när bilen rullade mot träningarna var jag i upplösningstillstånd av (icke hästrelaterad) irritation. Lus + irritation = en lindrigare variant av katastrof. Det funkar inte att vara mentalt ostabil, och det vet jag - det var bara så längesen jag behövde fundera över saken (vilket i och för sig är jättepositivt) att jag aldrig kom mig för med att tänka den tanken. 
 
b) Innan jag satt upp badade jag i en svallvåg av dåligt självförtroende som jag inte alls lyckades simma särskilt väl i. Några av er känner säkert igen de barnsliga (ja, barnsliga) tankarna om att man är fel, ful, inte tillräcklig, för dålig, för ditten, för datten... never ending story. Jag kände mig helt enkelt jättefel - vilket även det smittar av sig på hästen som en jävla dagisförkylning. Nu för tiden brukar jag kunna fokusera så bra på den egentliga uppgiften att jag glömmer bort det andra, men idag får jag nog konstatera som ett misslyckade på det planet, haha. 
 
c) Satt upp, uppmärksammade att Lus var LAT, stel och nästan lite tjurig. Gav honom alldeles för kort tid, blev irriterad (på allt), red lika stelt som han kändes, blev ännu mer frustrerad, gjorde situationen värre and there you go - jag satt helt enkelt upp och gjorde min redan stela och jobbiga häst ännu lite stelare av stress och hårda händer. Well played, Blomqvist. 
 
d) Istället för att ge stel och stressad häst andrum och tid gav jag honom en framridning som hette duga. Kanske gjorde den hans stela kropp mjukare, men det kan kvitta när hans stela hjärna bokstavligt talat frös till is, vilket ledde till...
 
e) Tjoho, vi hoppar med huvudet i taket och skuttar med raka ben mellan hinderna så att allt är obekvämt och ryckigt!! Jag förstår vad som blir fel, jag vet precis vilken känsla jag söker och jag vet hur jag borde agera rent fysiskt, men jag KAN inte. För att kunna sitta i sadeln när han gör så skulle jag behöva vara orimligt mycket starkare än vad jag är - och jag kan bli starkare, men inte SÅ stark. Det blir en ond cirkel - en ond och förbannat obekväm cirkel, haha.
 
Kontentan av det hela? Jag var fel från början, så fel och så icke mentalt förbredd för en träning att jag gav hästen urusla förutsättningar och red fruktansvärt dåligt (nej, det är inget wannabe självhat, det är 100% uppriktigt och självmedvetet) den första halvan av träningen. Med förbaskat kompetent tränarhjälp och en kraftansträning för att slopa jag-duger-inte-tankarna blev den senare halvan betydligt bättre, om än inte bra. Fast det är väl vad träningar är till för: att göra saker bättre. 
 
Imorgon tar vi nya tag och trimmar långa och låga på ridbanan i (förhoppningsvis) kvällssolen. Att Lus var så slö och seg idag (hej kontraster, föregående dagar har problemet varit det motsatta) kan bero på att gårdagen innehöll den bästa galoppen vi någonsin åstakommit på en intervallträning; han tog i tills han verkligen inte hade mer att ge. Träningsvärk bör han ju ha haft... Så jag befriar därmed Lus från skulden över hur kasst det gick i början idag (jag var verkligen irriterad på honom ett tag. Det har jag inte varit sen innan sommaren - vilket känns väldigt bra). 
 
Nu ska jag duscha. Fan vad klockan går. #höstmörkersuger #suckerforsun #töntigahashtagsärmingrej
 
 

We are alone with our changing minds, we fall in love 'til it hurts or bleeds or fades in time

Mammas och Peters kossor (några av dem)! 
 
Det är snart dags för installning för hästarnas del igen - korna kommer hem till gården och hästarnas hage återgår därmed till att vara kossornas hage. Det i sig innebär att hästarna blir av med lösdriften, och de får vanlig (men stor) hage istället. Ingen lösdrift = sova inne. Fram tills nu har de spenderat nätterna ute, fast med regnrockarna på. 
 
Lus älskar dock lösdriften och jag ser (inte) fram emot att se honom förvandlas till sitt vanliga rastlösa jag - när han står på box halva dygnet är han helt ofattbart störig i hanteringen, haha. Missförstå mig inte - jag älskar honom precis som han är, men "myror i brallan" får en helt ny innebörd när man träffat Lus en vanlig vinterdag... ;) 

Visste ni att...

...det kryper i hela kroppen på mig när benen är slarvigt borstade på en häst? Om pälsen inte ligger fint, dvs rakt ner, så känner jag ett överväldigande behov av att rätta till det genast. Världens mest betydelselösa grej, men absolut något som jag inte kan låta bli att notera. ;)
 
Plågsamt att titta på vs perfekt för ögonen, haha. 
 
 

+ och - med mig som person

- Jag kan få prestationsångest inför de mest konstiga, meningslösa saker. Det händer sällan, men när jag väl får det, då blir det verkligen överdrivet, hysteriskt, okontrollerat (vilket jag aldrig medvetet skulle ge sken av, fake it til you make it haha). Det kan vara allt från att rida en diagonal framför en kompis till att skriva under ett kontrakt eller bre någons macka (ja, jag menar allvar). En annan gång kan jag hålla en föreläsning eller hoppa en bana utan att ens fundera över att prestationen skulle vara ångestfylld. 
 
+ Jag äter hellre grönsaker än tårta och glass. Grönsaker är nog det jag äter mest, näst efter vitt bröd och cheeseburgare. 
 
- Jag kan tappa ord helt och hållet och framstå som ett typiskt yxskaft. Det händer alltid när jag är långt inne i mina egna tankar och någon avbryter. En gång kom jag inte ens fram till vad jag hette utan skakade helt sonika hand med en man utan att få fram ett ljud - snacka om att göra ett dåligt förstaintryck. Likaså kan jag, om någon ber mig att översätta ett ord eller söker ett ord, inte förstå vilket ord dom menar trots att de säger ordet klart och tydligt upprepade gånger. Trettio sekunder senare har jag fått ordning på hjärncellerna och dör awkward-döden, hahaha. 
 
+ Jag är ganska snäll. Det är kanske världens tråkigaste egenskap, men den är i alla fall positiv.

 
- Nu när jag ändå är inne på att tappa ord: när jag skriver för hand glömmer jag alltid flera bokstäver för att jag skriver för fort. När jag läser igenom mina egna listor på jobb fnissar jag alltid som en förskoleflicka och hoppas att ingen annan märker att jag skrivit "karong" istället för "kartong."
 
+ Jag är fett seriös runt och med mina hästar. Det är ordning och reda, tydliga regler, planer, och tillvägagångssätt. Mina hästar är inte vackra leksaker som jag stolt kan visa upp för kompisar, de är inte heller gulliga dockor, och inte jobbiga, pengaätande monster. De är mina hästar, prio 1, viktigast på dagen. Alla dagar. 
 
- Samtidigt som jag skriver att jag är ganska snäll så är jag inte bara ganska, utan fett smart, och smart + snäll är lite som +-0, om ni förstår vad jag menar. Det ena tar ut det andra, och även om jag inte alltid använder min hjärna till min egen fördel, så vet jag att jag kan. Jag vet dock inte om denna egenskap tillhör plus eller minussidan av mig - plus för mig, minus för de som har färre hjärnceller och inte kategoriseras som mina vänner..? 
 
+ Jag har aldrig tittat på alla säsonger av någon serie. Kanske är det den mest unika egenskap jag besitter (okej, en egenskap kanske det inte riktigt är, haha). Några säsonger av de desperata hemmafruarna, en och annan Gossip Girl och lite O.C - men något crazy fan som slutar leva har jag aldrig lyckats bli. 
 
 

Fall is here

Jag är sååå less på att förpesta bloggen med kortvarianten av dagens ridpass, så jag gör det hela ännu kortare: Lus var fantastisk och Papz var fin. Winnie var en apa, hahaha. Överskottsenergi, höstkänsla, en ovanligt pigg dag - jag vet inte vad. Lycklig var i alla fall den här lilla ettåringen idag - hon tog en jäkla massa ärevarv i hagen efter att vi kommit tillbaka från vår promenad.
 
Jag tänkte överlag sluta publicera sådant som jag helt ärligt anser är skit. Dagens ridpass, idag-ska-jag, hej-det-regnar och här-och-nu... det ger ingenting. Det är meningslöst, tar viktiga minuter och sänker kvalitén på bloggen. Detta innebär att det framöver blir betydligt färre inlägg - men förhoppningsvis betydligt mer genomtänkta och meningsfulla än "shit vad jag har bloggtorka" är.
 
Därför - på återseende när jag har något att dela med mig av. På riktigt.
 


Paris Soul