slide show

You're from the 70's, but I'm a 90's bitch


Att hitta rätt bland hundratals båtar är sådär lätt när man vant sig vid skogen... ;) 

Tillsammans med M (som perfekt nog är lika kort som mig) inledde jag dagen i Hyllie med shopping. Emporia tycks vara en av många platser som jag aldrig lär mig att hitta på; jag vet sällan ens vilket våningsplan jag befinner mig på. Å andra sidan spelar det mindre roll när lunchen är god och shoppingen får MVG. Åtminstone VG+ som det hette på den gamla goda tiden. 
 
Efter att jag shoppat hämtade pappa upp mig och vi åkte ut till Småbåtshamnen och avslutade med fika på Kajuta. En bilfärd genom varje kvarter som tilltalar min far blev det dessutom - huset i förorten ska säljas och en lägenhet med orealistiskt stor balkong ska införskaffas; resten spelade tydligen inte så stor roll. Typiskt pappa, haha. Vad som mer är typiskt Pappa är att ifrågasätta varför hans 22-åriga dotter inte har Forex app i iPhonen - man måste ju kolla valutorna varje dag??!!? Och har jag smakat det och det och det vinet? Han importerade det då och då och då. Och Småland, är befolkningen där en myt eller finns den faktiskt? Och skulle vi inte kunna ta en weekend i Chile, just for fun? Hahaha. Åh vad jag saknar Pappa när jag inte är här <3
 
Anyway. De senaste timmarna har jag spenderat med bästa Carro på Malmöfestivalen. Jag har, för första gången i mitt liv, ätit Langos (helt godkänt) och köpt 300g brända cashewnötter för 100 riksdaler (vi trodde att han skojade med oss så jag bara "haha, lustigkurre" HAHAHA). Icona Pop (som var mission för kvällen) var bra, men vi är rörande överens om att "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" ändå skulle svängt bättre just ikväll. Fast kanske var det bara vi. 
 
...så vad jag har gjort idag? Vältrat mig i välfärd och bränt pengar som i häxbränningstider, om ni frågar hippie-Niklas. Fast så får man inte kalla honom. Nik är tydligen rätt. Godnatt. 
 

Piece of cake att hitta rätt...




Tillbaka från de döda

Efter att  ha kryssat fram och tillbaka mellan Blekinge och Skåne kom vi fram till gården där jag skulle provrida en häst igår. Väl där träffade jag en kille som jag inte sett de senaste 10 åren, men som jag - för 10 år sen - såg mer eller mindre dagligen. Hur otippat? Flashbacks från förr har förföljt mig sedan dess och jag kan fortfarande känna att jo, min 12:e sommar var den bästa sommaren. Men mer om den sen. 
 
Väl i stan käkade vi hos mormor och morfar och resten av kvällen spenderade jag hos pappa genom att titta på de mest oklara av bilder: konstiga foton av mig när jag flugit hem från någonstans, kattbilder, foton på huset i Portugal som jag inte ens visste om, en salig blandning studentbilder och en och annan bild på mina kusar. Det var onekligen underhållande, och flera bilder som jag aldrig förr sett.
 
Idag - shopping och Malmöfestivalen. Icona Pop (eller var det ens dem?) spelar vid 10 ikväll och team Skyrup från Malmö tänker slå på stort och umgås hela kvällen. Det kommer att bli awesome. Men först: vinterjacka, skor, kanske nya jeans och precis allt annat som faller mig i smaken. Nu ska jag shoppa på riktigt! 
 
But first, let me take a selfie!

 

Pappiz, del 2

 

Busunge till salu!

--> HÄR
 
 
Annonsen kommer att uppdateras flera gånger i veckan så om länken inte fungerar om någon dag så vet ni varför. :) 
 
 

Trestena Paparazzo

Framridning blandat med riktig ridning.
Fotografen hittar ni på www.catharinajansen.blogg.se ! 

 

Winniepeg Jet

 
 
 
 

Vad vill ni helst läsa?

- Elithästar går sönder hos amatörer. 
En häst med kapacitet för att tävla 160 i händerna på en amatör..? Visst kan man leva på hästens kunskaper ett tag - åka snålskjuts på dennes erfarenheter, men hästen - sannolikheten för att en häst av den kalibern håller för halvtaskig ridning och slitaget som det medför är väldigt liten. Det är, kort och gott, en enkel biljett till aveln eller trapalanda. 
 
- Betthysterin.
Sen när blev det bettets jobb att göra hästen eftergiven och artig? Enligt den gamla skolan var det ryttarens ansvar. 
 
- Det jag vill, vill jag mer än det jag inte vill. 
Inlägget kommer att handla om varför jag fortsätter och hur jag tänker kring den (enorma) mentala biten i den här sporten. 
 
- Att köpa en häst för att det var kul för stunden.
Hästar som står och ruttnar i små grushagar och rids titt som tätt var fjärde dag i 15 minuter... varför i hela världen ska dessa hästägare spendera pengar på att ha egen häst? Att köpa häst innebär ett visst ansvar, bland annat att hästen - som lever i fångenskap - ska aktiveras efter hästen behov. 
 
 

Hey thuesday


Clidestop <3 ;)
 
Målar naglarna i väntan på att C ska sluta skolan för dagen så att vi kan åka till stallet och leka häst. Kanske bör jag käka frukost och byta ut morgonrocken mot ridbyxor innan dess. En segare, eller lugnare morgon har jag sällan skådat. Förhoppningsvis blir det här första dagen på en vecka där bloggen faktiskt kommer att bli påtänkt vid fler tillfällen än efter kl 22 på kvällen. Nu har ju alla börjat skolan och grejjer - så att blogga vid en för sen tidpunkt är inte längre the way to go. 
 
 
 
 

Hey thuesday


Clidestop <3 ;)
 
Målar naglarna i väntan på att C ska sluta skolan för dagen så att vi kan åka till stallet och leka häst. Kanske bör jag käka frukost och byta ut morgonrocken mot ridbyxor innan dess. En segare, eller lugnare morgon har jag sällan skådat. Förhoppningsvis blir det här första dagen på en vecka där bloggen faktiskt kommer att bli påtänkt vid fler tillfällen än efter kl 22 på kvällen. Nu har ju alla börjat skolan och grejjer - så att blogga vid en för sen tidpunkt är inte längre the way to go. 
 
 
 
 

I can feel the devil walking next too me

Åh, vad det ska bli mysigt att komma hem ett par dagar! Malmöfestivalen är i full gång och alla är hemma eftersom skolor och jobb just börjat igen - perfekt! Myggan och jag ska lyxshoppa på Emporia, team-malmö-aw kör en middag någon av dagarna och familj, vänner och andra kul människor är inplanerade här och där. Ska verkligen bli sååååå kul att hänga hemma - även om jag redan idag kan förklara i detalj hur rastlöst det kommer att kännas i bilen på vägen upp efter 2 dygn dag utan Lus (eller andra hästar). 
 
Fast riktigt så blir det ju inte. Imorgon går jag upp tidigt och rider alla mina, för att sedan inte byta om utan åka med ridkläder ner mot Skånska gränsen, där jag ska prova ett litet och vackert sto. Därefter bär det förhoppningsvis av mot fika med mammas BFF (hahaha), och även det går att genomföra i ridbyxor utan att skämmas. ;) 
 
..och när jag ändå babblar utan eftertanke kan jag lika gärna säga FETT MED TACK till alla som hjälpt till att länka hästannonser och så vidare! Ni är sååå bra :D
 

HAHAHA det var inte igår, <3 

Gnägg

Det blev ängen idag för Lus och han var så hiiimla fin (bekännelse: jag hade graman). Vi tränade på skolorna och allt satt som en smäck efter ett tag (en smäck för att vara oss). Även att trava av (som är vårt största I-landsproblem just nu) gick toppen med lite hjälp av gramenen - som satt på hela passet för första gången ever. Lus får 5 av 5 pallade äpplen! 
 
Pappiz har ägnat morgonen åt att betäcka Winnie (och jag har ägnat morgonen åt att skrika på dem för att slutligen ge upp och skilja dem åt för en tid framöver). Förutom det körde vi ett högt tempo-pass i skogen med fokus på att vara JÄTTEGLADA! Hej och få, fritt blås, älska livet lydiga ponny! Han lydde (höhö) och älskade livet. Imorgon tar vi tillvara på dagens bjudning och dressyrar till smurfhits 3. ;) Kanske kan jag få Cattis att filma! 
 
Pappiz går fortfarande ganska korta pass - i skogen lite längre men slappare, och på banan kortare men med högre kvalité. Hittills har han enbart fått MVG på ridpassen och jag hoppas kunna åka och titta i framtiden när han och Emma kammar hem rosetter på dressyrbanorna. I ridningen har han så mycket gemensamt med Clide - och ögonen... ibland är de skrämmande lika - om jag bara ser honom rakt i ögonen. Välridna, mjuka dressyrponnys är underskattat. Herregud vad härligt det kan vara att i all stillsamhet dansa fram i duggregnet. 
 

<3

Var stolt när ni fortfarande kan dela känslan

När jag skriver det här har jag en känsla av skam i kroppen. Jag skulle vilja be om förlåt, tusen gånger om. Skulle vilja spola tillbaka och rätta till. Skulle vilja förklara att jag hade fel, att jag såg fel. Det går förståss inte, tid fungerar inte så. Ändå sitter jag här och undrar om jag på något sätt kan gottgöra honom för alla de dumma tankar jag tänkt.
 

 
Det är Clide jag pratar om. Ponnyn som följde mig från tolv till nitton år. Han som höll min hand när jag var ledsen, och som fördubblade glädjen när jag var glad. Han som visade mig hur vacker världen kunde vara, och han som hjälpte mig att titta bort när den visade andra sidor. Han var, på så många sätt, en perfekt ponny. En vänlig, tillgiven och varm individ som förlät alla miljoner misstag jag begick. Fast det är inte det jag tänker på nu. Det jag tänker på handlar om hur skevt jag såg på oss.
 
Kanske handlade det om den skeva självbild som många tonåringar har. Kanske handlade det om någon oönskad prestige och bekräftelse. Hur som helst så insåg jag först flera år senare varför vi plockade placeringar. Jag förstod först flera år försent varför kritiken från domarna var så god. Han var så lydig. Så elegant, prydlig och artig. Så generös, eftergiven och mjuk. Han var den perfekta ponnyn, för mig, och jag såg det aldrig med klara ögon. Såg det inte för att jag var så jävla upptagen med att jaga en massa andra saker som jag aldrig kunde få. Hade jag suttit på hans rygg idag, då hade mina ögon lyst av stolthet. Jag hade velat visa hela världen hur vacker han var. Och jag skäms, för att jag aldrig såg det då. För att jag alltid kände att vi inte dög. För att jag tvingade honom att prestera under en ryttare som aldrig kunde vara nöjd. 
 
Han var den finaste någon någonsin varit mot mig. Så förlåtande, så varm och så verklig. Ändå kände jag så ofta att vi inte dög. När han ledde ärevarven efter att ha kammat hem segern, kunde jag ändå känna att vi inte var tillräckligt bra, och ingen häst i hela världen förtjänar att ridas av någon som utstrålar den känslan. Jag borde ha varit så stolt. Så explotionsartat stolt över min vackra, lydiga fullblodsponny. 
 
Missförstå mig inte: jag älskade, och älskar, honom villkorslöst. Det kommer jag alltid att göra. Han var min första egna ponny - den som lärde mig våga, och den som lärde mig leva. Det kan ingen någonsin ta ifrån honom. Och ändå var jag blind nog att inte se hur fin han var. Jag var dum nog att inte förstå. Just nu, just idag önskar jag inget hellre än att få berätta det för honom. Att få en liten, liten stund för att förklara att han var den bästa i min värld. Han var verkligen det. 

 
Han var min första alldeles egna ponny. Min första, största kärlek. De misstag jag begick med honom kommer att följa med mig livet ut - för jag tänker lära av dem. Idag fann jag mig själv i samma situation; jag kom på mig själv med att tänka att jag och Lus, vi duger inte. Och kanske gör vi inte det enligt regelböcker, men så får jag inte tänka. Aldrig mer igen, för Lus förtjänar inte det. Han är, precis som Clide var, så jävla fin mot mig. Och känslan av att vi inte duger, den får aldrig nå hans medvetande. Aldrig någonsin, för han duger. Precis som det lurviga troll han är. 
 
Det här är egentligen ett inlägg som borde publicerat på en annan sida - en sida som ingen har tillgång till. Ändå kände jag att det platsade här, för jag vet att jag inte är ensam om att kvävas av vi-duger-inte-tankar. Det jag ville nå fram med, det är att de tankarna är förbjudna tankar. En dag kommer ni att skiljas från er häst, och det sista ni vill, det är att minnas hur ni missade att vara sprudlande stolta. Ta vara på chansen att älska dem villkorslöst medan de är i era händer - helt plötsligt är den tiden förbi, och chansen att vara tacksam likaså. Det är ett misstag som jag aldrig någonsin ska göra igen. 



Och jo, självklart var jag nöjd, glad, stolt och allt det där ibland, men inte tillräckligt ofta. Inte för rätt saker. Inte för att jag satt på den vänligaste av individer. 
 

Måndag kväll

Svettig, lite regnblöt och ruffsig sitter jag nu i bloggstolen 2,1 efter en heldag i hästarnas tecken. Svettig och ruffsig? C och jag hade en hård brottningsmatch i baksätet hem från Ulricehamn, som alla andra åttaåringar. Detta efter att vi halvvägs hem stannat för att fylla på energiförrådet på samma McDonalds som igår (jo, lite pinsamt kändes det att för andra dagen i rad stövla in med dyngsura hästkläder och beställa 200 menyer). 
 
Hästen vi tittade på idag var väldigt trevlig och det som för en vecka sen kändes som mission impossible börjar äntligen få en något ljusare uppenbarelse. Något annat som ljusnat är den regngrå himlen - den har övergått till gyllene, och jag vill sitta på hästryggen och njuta av den. Trimma i kvällsluften - skritta av under guldhimlen. Klappa en svettig hästhals och släppa ut tyglarna. Ridning är verkligen den optimala sporten för mig, på så himla många sätt. Gud vad jag älskar att rida. 

För två år sen kan ni nog inte hitta en enda hint om att jag ens uppskattade ridsporten eller hästarna. Då var det bara jobb; belastning, prestige och påfrestande. Under min tid i Småland har det vänt, och idag älskar jag arbetet jag lägger ner mer än jag någonsin gjort tidigare. Kanske för att jag blivit beroende av det på ett helt nytt sätt, kanske för att jag har tillgång till en tränare som får mig att vilja mer än jag någonsin velat. Och när jag skriver så, ploppar alla mina tänkta inlägg återigen upp i huvudet. Hörs strax - när jag skrivit ner några av dem.
 

<3
 

Hey


<3

Nu bär det av norrut. Har ett par inlägg på G men absolut ingen tid, haha. 
Hörs ikväll! 

Blä

Men HA-HA för att försöka fota annonsbilder idag - regnet har vräkt ner precis hela dagen, i sånna mängder att jag fått byta jacka mellan varje häst. Har därmed invigt inte bara en, utan alla mina dunjackor för den här säsongen - och hästarna står nu med regntäcken och käkar hö i höstvädret (både kallt, småblåsigt och blött). 
 
Om en liten stund styr vi bilen mot Ulricehamn och hästen som beskrevs som en "väluppfostrad valack" står på tur. På onsdag bär det av mot Blekinge, då för att prova ett litet sto. Efter stoet åker jag hela vägen ner till Skåne och stannar där ett par dagar. Bara så att ni har koll, lixom. ;) 
 
 

Käppar i hjulet och regn

Ännu en regnig natt har passerat och jag tvivlar på att ridbanan håller måttet. Tanken var att alla hästar skulle trimmas på den, men troligtvis tvingas jag tänka om. Tur att ängen ligger nära till hands; den blir varken hal eller hård (amazing). 
 
Vid 15-tiden bär det av mot Ulricehamn och med det sagt inser jag själv att jag onekligen har rejält bråttom med resterande kusar. Om mitt internet från iPhonen hade velat dela med sig till datorn hade jag kunnat blogga på vägen meeen.. nu vill den inte det. Vet någon vad som är fel när telefonen bara vägrar dela med sig av sitt internet? Det sätter lite käppar i hjulet, som en gammal gubbe skulle ha sagt. ;) 
 
Superduperängen och favorithästen <3

Ska försöka få upp Winnies annons idag också - men iPhonebilder, tills vidare. Om jag lyckas hitta någon som kan hålla hästen så kan jag själv agera fotograf för en gångs skull. Om inte, så får jag väl vänta tills imorgon eller så. 
 

Hästarna de senaste dagarna

Lus och jag red på halvkassa skogsvägar - till hans stora glädje. De vägarna är vi sällan på, på grund av underlaget, så han tycker det är alldeles extra kul att få undersöka, skutta och skratta sig genom skogen på de vägarna. Så värst seriöst kan jag inte påstå att det blev, men en bit i mitten var han trots detta rikigt fin. Imorgon blir det lösgörande dressyr och på tisdag tänkte jag hoppa ett par språng. Det är bara två veckor kvar tills han ska tävla igen, så nu får vi börja fokusera på allvar. 
 
Pappiz har vilat och tillsammans med C och Winnie har vi gått en runda istället. Winnie är ta mig tusan den modigaste, mest godtrogna hästen jag mött. Här om dagen fick vi över presseningar (?) utan att hon för en sekund tvekade på att följa efter. Idag var vi nere på standen bland kanoter, skum, folk och husbilar - och om jag petade först, kastade hon hjärtat framför sig och följde efter. Ner bland sjöskummet, på kanoter, runt husbilar och genom vattenpölar. Hon är iskall, men ändå så varm och levande. Jag hoppas att hon en dag har en framtid på terrängbanorna - hon hade onekligen gjort sig som en fälttävlansponny. Och glöm inte att hon är ynka ett år och har känt mig i ca 7 dagar; det handlar verkligen inte om tighta band eller vana - hon är helt enkelt bara född med lejonhjärta (eller dålig självbevarelsedrift;). 
 
Igår hoppade jag Pappiz på morgonen och han var sååå trevlig! Okomplicerad, glad, lydig och artig - allt i ett. Idag gick han som sagt en runda för att få vila upp sig lite, men imorgon kör vi långa läder och dressyr igen. Kanske kan jag få någon att filma en liten bit av passet, så att ni får se vilken liten prins det är jag glider runt på. Nu ska jag duscha, leta upp en iPhoneladdare och sova - att ha sovmorgon gör en fan inte gott. Jag har sällan varit så trött som jag varit idag, hahaha. 
 
Trulle skickar en jättekram till alla som... ser smakliga ut..?

Still going strong!

Klockan närmar sig 22 och jag kom precis innanför dörren efter att ha varit i Kiruna och vänt. Skövde, i alla fall. Det är hästjakt åt Cattis som pågår och redan imorgon bär det av norrut igen, då till Ulricehamn. Jag ska inte vara den som är den, men damn vad marknaden är klen häromkring. Gamla fjordingar, trasiga varmblod och halta hopphästar finns att tillgå, men för övrigt är utbudet inget som motsvarar efterfrågan (vår efterfrågan i alla fall). Och jag ber redan här om ursäkt för att jag upprört alla fjordhästälskande läsare på planeten jorden: jag lovar att personligen be alla fjordhästar jag träffar om ursäkt. Jag menar, dom är ju balla, fluffiga och lite kul - men inte helrätt för vårt ändamål. Som plåster på såren kan jag tillägga att jag ville ha en extra ljusgul fjording vid namn Gullunge när jag var liten. Den skulle jag rida barbacka på när solen gick ner över Malmö - jag hade en klar plan på hur fina vi skulle se ut. Hahaha. Behöver jag ens säga att jag aldrig fick någon fjording..? 
 

Två aliens <3
 

This is how i roll

Hade tänkt ägna en halvtimme åt att blogga om hur fina hästar jag har, men damn, den tiden fanns inte. Istället nöjer jag mig med att säga att Lus skrittat runt i skogen och njutit av livet (well so did I), Pappiz har hoppat (och fått MVG på samtliga bedömningspunkter) och Winnie har rockat loss till ABBA på stallgången - hon är så jävla cool!
 
Hörs mer imorgon, nu ska jag till storstan (HAHA) för VV, Harry Potter och godis. 
 
Och just det, imorgon bär det av 2 timmar i oklar riktning för att prova häst, håll tummarna för oss! (Jag menar, håll tummarna för att jag a) blir klar i stallet i tid så att jag kan b) se representabel ut på middagen/bjudningen som är klockan 15 så att jag c) kan komma loss i tid för att agera hästspekulant, hahaha). 
 
 

Lördag

 
Sjukt oklar morgon. Nu ska jag fortsätta rida. Heeerrååå.. 
 

Dagsfärskt

 
 

15 augusti 2014


Winnie

Alla hästar har fått guldstjärna i kanten och jag har absolut ingen lust att blogga. Ovanligt, men alldeles sant. Hej så länge. 
 

Vad säger ni...

...om jag säger spatt?
- Vad är era erfarenheter, tankar och kunskaper? Jag har under hela mitt liv lyckats undvika att överhuvudtaget komma i kontakt med spatt och har därför inte mer kunskap än vad man kan läsa sig till. 
 
 

TGIF



Fredag morgon och mina planer utöver stallet är absolut noll. Egentligen skulle jag ha åkt till Skåne om ett par timmar, men den resan skjöts upp några dagar framåt. Istället är planen nu att trimma hästar tills svetten lackar, provrida hästar i halva svea rike och försöka skrapa ihop ett nytt CV som innehåller lite mindre häst och lite mer annat. Jag menar, min hästresa är fortfarande det mest meriterande jag någonsin kommer att ha gjort, men det förstår ju generellt inte kostymklädda män i 50-årsåldern. Men damn, inget jobb kommer någonsin att vara mer meriterande eller utvecklande än att ha vuxit upp i hästmiljö. Ansvar, mod, noggranhet, vilja, teamkänsla och kämparglöd. Jag kan se så många av mina stallkompisar som framtidens mest enastående chefer. De har ju tränat sen de fick sin första sköthäst på ridskolan. 
 
Och ridskolor, det är ett ämne som jag skulle kunna prata om i evigheter. Fast inte just nu. Just nu har jag siktet inställt på att hitta en ny häst till C (well, det har vi allihopa) och redan på måndag lämnar vi Jönköping för att besöka en häst mellan Ulricehamn och Göteborg (aaah vad långt hahaha). Dagarna efter blir det troligtvis en sväng till Vetlanda för att prova en annan stjärna där. Om någon står med en stabil, trygg storhäst på lager och känner ett överväldigande behov av att göra sig av med den so let me know. Den kan eventuellt få en box hos oss. ;) 

Shopping

Igår, efter att jag blivit klar med hästarna, bar det av mot the big city Jönköping för waste-of-money-shopping (förklätt till "nämen jag måste ju ändå ha en ny flugluva). Förutom flugluvan (heter det flugluva eller flughuva?) skulle det införskaffas tjära, men jag kom hem med betydligt mer.
 
Tröjor, små gammelrosa tvålar, lite bra-att-ha (saker-jag-aldrig-kommer-att-använda), teknikprylar som jag inte förstår mig på och annat smått och gott lyckades jag plocka på mig och ännu ligger en försvarlig mängs påsar ouppackade på golvet. Där kommer de troligtvis också att ligga i ett par veckor till; men det blir som att köpa nytt två gånger. Först köper jag det, sen glömmer jag bort det och sen hittar jag det igen. Vilken otroligt bra teknik! 
 
Här är två (uppackade) tröjor jag köpte igår! 
 

Haha åh vad förvånade alla blev. Två vita tröjor, tjoho! ;) 
 

Lets fly into the milky-way, climb these concrete walls and say dont ever close us in

Lus och jag red ut och konditionstränade en extra lång runda i skogen idag. Det var verkligen härligt att ta sig tiden att göra det, och han blev verkligen fin i slutet; så fin att vi nästan kunde trava av i en vettig form. Just att trava av är ett av våra större problem, han följer ALDRIG handen ner, det faller sig inte ett dugg naturligt för honom. Delvis handlar det om ledarskap, och om ni vill veta mer kan jag ta det i ett separat inlägg. 
 
Hur som helst var han verkligen fin, och jag kunde (tack vare den långa rundan) ge honom tid att larva omkring i början - det fanns ändå gott om tid att rida ordentligt. Imorgon går han ett lösgörande dressyrpass utan bomar - det kan, om inte han, så jag behöva. ;) 
 
För Pappiz del var en uteritt planerad men jag ändrade mig redan i morse då jag vaknade och var jättetaggad på att trimma. Det blev ett jättelyckat pass på banan för hans del och jag övade på att rida med långa stigläder när han började bli trött (först fokuserar vi på honom tills han börjar bli trött, då fortsätter jag en liten stund till och låter honom jobba i en väldigt avslappnad form medan jag tränar mig själv - på så sätt stärker jag hans kondis på ett schysst sätt medan jag får massa "egentid" på hästryggen, haha). Vi avslutade med att skritta ner till vattnet och plaska i strandkanten. Imorgon ska han få flamsa lite i skogen - det förtjänar han efter många trevliga dressyrpass! 
 
 

Cortess
 

Visste ni att...

- Jag hängde i samma stall som Nicole Persson när jag var en liten unge? Jag var livrädd för Nicole i flera år och vågade knappt gå förbi med mina feta ponnys om hon var i närheten, hahaha. 
 
- Vitt bröd är det absolut bästa jag vet? Just nu sitter jag med en nybakad baguett utan pålägg eller tillbehör - och det är den bästa varianten av mat enligt mig! 
 
- Om jag skulle flytta utomlands så skulle jag välja Frankrike eller Danmark? 
 
- Jag tycker det är supersvårt att skaffa nya kompisar och våga visa att jag vill vara med? Jag är larvigt rädd för att vara påträngande, och står därför ofta 5 meter bort och se chansen flyga iväg, hahaha. 
 
- Fiffi är det enda sto som jag verkligen fastnat för? Alla andra hästar som jag verkligen, verkligen älskat har varit/är valacker. 
 
- Min bästa kompis i lågstadiet hette Hedvig, men att vi blev ovänner när jag sa att Harry Potters uggla också hette det? 
 
- Att jag i vuxen ålder blev asarg på en kompis för att hon inte köpte med sig Mc Donalds till mig? HAHAHA
 

Bus <3
 

Lets make the most of it

Pratar med Astma. Med Hampe. Med Amdush, Skyrup, Malmö och Stockholm. Studerar min utspridda umgängeskrets och funderar över hur jag skevt nog hamnade i mitten. En drog till Bulgarien dessutom, två till London och några till staterna. Själv skeppades jag iväg till Tyskland och Belgien, men återvända så snart som möjligt till svensk mark igen. Säger det något om hur tråkig jag är som person i vissa avseenden? Utlandet har inte lockat mig för fem öre - kanske för att jag som liten unge spenderat lika mycket tid på den franska rivieran som i Grekland och Sverige, eller kanske för att jag är så rastlös att bara mina hästar kan tygla den känslan. Jag vet inte hur det kan komma sig att jag så motvilligt upplevt de största hästäventyren - men den riktiga viljan har verkligen aldrig funnits där. 
 
Något jag däremot verkligen vill, det är att ha en fungerande vardag med vänner, hästar och familj. Tävlingar, träningar, kompishäng, filmkvällar, utflykter, shopping, spa, lata dagar på café och en del arbete utöver hästarna. Jag vill känna att jag lever, veta att jag gjort mina dagar värda att minnas. När jag ligger på dödsbädden om många år, då vill jag se tillbaka på min ungdom och minnas den sprudlande känslan av energi, vilja, liv och äventyr. När mina år spelas upp för mitt inre vill jag le och tänka att jo, jag gjorde det. Jag levde. Jag tog vara på livet, jag förstod att det var a one time offer (omg hur formulerar man den meningen på svenska?). Jag vill minnas lyckan jag känner över hästarna, vill minnas hur mycket jag älskade människorna jag valde att ha i mitt liv, vill minnas hur jag vågade gå all in för att älska, hata, skratta, gråta och LEVA. 
 
Mardrömmen? Att jag, när det redan är försent; när jag ligger där på dödsbädden, inser att jag slösat bort mina dagar. Att jag inte vågat leva. Att jag valt bekvämt framför spännande och levande. Risken för det är fruktansvärt liten, men jag kan ändå föreställa mig ångesten som det måste medföra. Känslan av att inse att det enda liv man fått, det spenderade man på att... sova, läsa tidningen, spela WoW eller följa Big Brother online. Jag förstår inte hur människor kan göra så mot sig själva - det övergår mitt förstånd på alla punkter och nivåer. Fan, man lever bara en gång, och de kloka, bildade säger att en gång är enough, om man bara gör det rätt. Så vafan kompisar, lets make the most of it. 


(Och avslutet på den här texten var tänkt att bli något betydligt mer fängslande, men damn vad tiden gick fort. Om exakt 4 minuter måste jag plocka upp telefonen - så ni får nöja er med ett tafatt, helt ofängslande avslut på en text om något som jag verkligen upplever som relevant. Herrå!)
 
 

She’s like so whatever, you could do so much better

En salig blandning av glädje, ilska, besvikelse, uppgivenhet och lättnad är dagens dos av känslor. Glad för att mina hästar är så himla fina och ger så otroligt mycket tillbaka, och glad för att jag catchat up lite med min långa vän Johanna. Arg, besviken och uppgiven över känslan av oömsesidig vänskap i andra sammanhang- det kom ifatt mig med full kraft idag, och trots mina många försök att se förbi det lyckades jag inget vidare. 
 
Jag måste bestämma mig. Våga backa, titta upp och se mig om efter fler möjligheter. Sluta vara lojal där det uppenbart inte lönar sig. Idag har jag spenderat mycket tid ensam på hästryggen ute i skogen, och där är det så lätt att tänka och se klart. Jag är inte tillräckligt tuff, stark, cool eller självsäker (vad man nu kan tänkas behöva vara) för att känna mig okej som ett sistahandsval eller ett jobbigt måste. Jag menar, jag tillhör ju onekligen den där töntiga skaran tjejer som kräver stabilitet i alla typer av relationer. Av-och-på-grejjen är inte för mig. Det betyder inte att folk måste ge allt eller inget, men det betyder att jag inte orkar höra i ord hur bra vi är, men ständigt få bekräftat på andra sätt att ord verkligen inte är något att förlita sig på. Det gör mig både arg och ledsen, och jag kan inte känna att det är värt det längre.